Mariaslekrum

Inlägg publicerade under kategorin Notiser.

ANNONS
Av Maria - 6 februari 2011 19:48

Läste just denna artikel och tycker det är så bra

skrivit och att någon reagerar överhuvudtaget.

För detta system har jag aldrig tyckt om.

Läs själva och har även länkat till själva sidan.

Läs även detta som jag skrev i somras.


Insändare Båros tidning

 den 2/2-11, från förskole- personal:

"Föräldrar är lata"

Angående 15-timmarsbarnen på förskola.

Vi som arbetar i förskolan vill gärna ge vår version.

Det hela har gått till överdrift med ”rätten” att ha sina barn på förskola.

Vi vill dessutom säga att vi håller fullkomligt med Caroline Elfors

och Madeleine Wallin (BT 21/1).

Se det hela ur ett barns perspektiv.

Barnet har fått ett syskon och så lämnar mamma bort mig

och går hem igen med bebisen?

Det verkar kanske jätteroligt när barnet lämnas,

men många barn gråter och förstår inte alls.

Ett barn bland 15 andra, skrik, hög ljudnivå, inget lugn här inte.

Föräldrar (nu blir nog många sura),

många av er är bortskämda och lata.

Det är jobbigt att ha barn, men ack så roligt och mysigt.

Så fort det kör ihop sig ska någon annan ta över och hjälpa till.

Är någon sjuk, syskon eller förälder,

måste man lämna det friska barnet på förskolan.

Är det inte viktigt för barnet att se att mamma eller pappa

 också kan vara sjuk, syskon detsamma?

Att lära sig visa hänsyn, vårda och ta hand om är jätteviktigt i uppfostran,

att se att vi vuxna inte är macho.

Försök istället att njuta av tiden med dina barn och föräldraledigheten,

den är ändå så kort och du ska snart ut i arbetslivet och passa tider.

Låt barnen få en lugn och trygg start.

Se dig som förälder som det bästa för dina barn.

Stärk föräldrarollen!

Vi i förskolan är inte bättre,

vi är fortfarande bara ett komplement till hemmet.

Vad kostar det sen samhället att föräldrar som går hemma får lämna sina barn 15 timmar per vecka.

Dessutom behöver man inte betala något efter att barnet fyllt tre år.

Nu räcker det inte heller att få lämna barnet tre timmar per dag,

utan nu ska barnet dessutom äta både frukost och middag på förskolan.

Vi skulle inte ifrågasätta detta om det fanns pengar.

Efter att personal kämpat över ett halvår för att få resurser

då man känner att man inte räcker till. Bönar och ber.

Slutkörda. Barn som behöver resurser av olika anledningar.

Då pratas det om att det inte finns pengar.

Men att låta barn vars föräldrar är hemma få äta både frukost och middag. Det finns det pengar till.

Politiker, vi är så trötta på att höra att det inte

finns pengar till förskola och skola.

Barn som behöver fler vuxna runt sig, det finns det inte pengar till.

Ibland känner man: Föräldrar, lämna in era barn på förskolan

och hämta ut dem när de är 18 år.

Med en personaltäthet på tre heltider och 24 barn mellan

2,5 och 5 år på en syskonavdelning,

eller tre heltider och 15 barn, 6 månader till 2,5 år (småbarnsavdelning)

ser kanske relativt bra ut,

men tänk då att denna personal ska täcka dagen från klockan 6–17.30.

Vi måste ta ut raster. Så i genomsnitt är vi tre personal 2,5 timmar/dag.

Se då att det är 19 barn till frukost och två personal.

Tror ni att det är en mysig och lugn frukost?

Då ska en personal duka fram frukosten,

barn ska tas emot, en del är ledsna, en del glada, många som vill vinka. Bajsblöjor behöver bytas.

Vem tar hand om de barn som redan kommit?

Dessutom vill 15-timmarsföräldrarna ha sina barn

på jouröppna förskolor under jul och semester.

Det är ju deras rättighet! Förskolor har varit tvungna att ha

öppet under jul enbart för 15-timmarsbarn.

Är detta acceptabelt?

Barn är anpassningsbara. De accepterar sin situation.

Kom inte och säg att det är för barnets skull. Glöm det.

Det hela handlar om föräldrarna och bekvämlighet.

Vill du vara en bra förälder, ta då hand om ditt barn,

låt inte samhället göra det.

 

Pedagoger i förskolans värld.

ANNONS
Av Maria - 6 februari 2011 19:40

Hittade denna artikel i Borås tidning.

Och jag håller med fullt och pricka i detta.

 

"Låt 15-timmarsbarnen vara hemma"

Debatt 2011-01-21 | Uppdaterad 2011-01-25

Möjligheten för föräldralediga att låta barn vara i barnomsorgen

15 timmar per vecka har lett till märkliga konsekvenser inom familjerna.

Barnen behöver inte vara på förskolan, utan med sin familj,

skriver Caroline Elfors och Madeleine Wallin.

Caroline Benkelius berättar i BT (15/1) att hon har startat

ett upprop bland småbarnsföräldrar i Borås för mer

flexibla regler i förskolan.

Hon menar att hennes tvåårige son Leo mår bättre av längre dagar på förskolan medan hon själv är föräldraledig med lillasyster .

Vi menar att barn under tre år mår bäst av att vara hemma

och anser att de inte ska vistas i förskolan alls när föräldern är hemma,

om inte särskilda behov finns.

I boken Förskola för de allra minsta uttrycks stor oro

för de små barnens situation i förskolan, det vill säga barnen under tre år. Författarna till boken ser flera problem med för stora barngrupper,

för lite personal och den bristande anknytning som uppstår till följd av detta.
Det finns även en omfattande amerikansk studie som visar att vistelse i förskolan är förknippat med beteendeproblem,

även vid så lite tid som tio timmar per vecka.

Och tidigare förskolestart innebär större beteendeproblem.

Ändå envisas staten med att uppmuntra svenska föräldrar

att lämna bort sina småttingar trots att de är hemma.

Och föräldrarna gör detta med en falsk föreställning

om att barnen behöver förskolan och att de själva inte är tillräckliga

för att tillfredsställa sina barns behov.

Den allmänna uppfattningen verkar även vara att bebisen

behöver egentid med föräldern.

Caroline Benkelius menar att de korta dagarna på förskolan

medförde att det knappt blev någon tid över hemma för henne och lillasyster. Hon säger: ”Allt sånt som man gjorde med första barnet,

som babysim och babyrytmik, får man lägga åt sidan med andra barnet.”

Vi säger: Välkommen till livet som tvåbarnsförälder.

Att få andra barnet är på många sätt en lika stor omställning

som att få första barnet.

Familjen och dess medlemmar behöver hitta nya rutiner och nya roller, tillsammans och inte genom att separera små storasyskon

från resten av den hemmavarande familjen.

Det är oroande att dagens svenska föräldrar inte vill eller tror

att de inte klarar av att ta hand om mer än ett barn i taget.

Att det under de senaste åren har blivit en självklarhet

att staten ska ta halva ansvaret för äldre syskon när familjen får tillökning. För bara tio år sedan var alla storasyskon till föräldralediga föräldrar hemma. Så har det varit i alla tider.

I hela människans historia har barn fått syskon,

både ett och två och flera utan att för den skull lämnats

bort till en institution. Med stöd och hjälp från den utvidgade

familj som innefattar släkt, vänner och grannar är detta

det naturliga sättet för en familj att leva på.

Ett sätt som har fungerat för människan i miljontals år.

Men sedan 2002 då 15-timmarssystemet infördes för föräldralediga

har något mystiskt hänt.

På bara nio år har små bebisar helt plötsligt utvecklat ett behov

av egentid med mamma eller pappa och tvååringar

har utvecklat ett behov av dagis.

Småbarnsföräldrar har också tappat förmågan att etablera

och vidmakthålla fler än en relation i taget.

Ändå förväntas förskolans pedagoger,

som gör ett fantastiskt jobb med de förutsättningarna de har,

att klara av att hantera 25 relationer samtidigt.

Staten, via kommunalt anställda,

har tagit plats som huvudsakligt stöd för barnfamiljen

och de nära och kära, ”byn”, har ställts i bakgrunden.

Om denna vilja att lämna bort nyblivna storasyskon beror på en missuppfattning att barnen behöver förskolan eller helt enkelt på bekvämlighet från föräldrarnas sida låter vi vara osagt.

Men vi vet av egen erfarenhet att barn som är hemma utvecklas

minst lika bra som barn i förskolan.

Genom att spendera mycket tid ihop växer barn och föräldrar

på ett naturligt sätt tillsammans.

För även föräldraskapet utvecklas och förändras över tid.

Inte minst när det är slitigt.

Dessutom finns andra vägar att gå för att låta barnen träffa jämnåriga,

till exempel genom öppna förskolan där föräldrarna är närvarande.

Och det är ett sant privilegium att få se sina barn utvecklas

i samspel med andra och att direkt kunna påverka och leda dem.

Med detta önskar vi att uppmana till ett annat upprop,

ett upprop om krav på mer tid tillsammans med barnen,

både småsyskon och storasyskon.

 

Madeleine Wallin Ordförande Haro - för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap

Caroline Elfors, psykologstudent

Av Maria - 16 januari 2011 22:08

 

 

DEN FRIA LEKEN.

 

Varför är leken viktig för barnet?

 

 

Den fria leken är den viktigaste aktiviteten för barnen

där de får möjlighet att bearbeta sina upplevelser och intryck,

få utlopp för sina fantasier, drömmar och funderingar.

Konfliktlösning ingår som en naturlig del i den fria leken.

Man får öva på att uttrycka sig både verbalt och kroppsligt.

Barnen leker sin verklighet på både gott och ont

och samtidigt så utvecklas  deras tankesätt att bearbeta

händelser runtomkring dem.

I leken får de lov att vara allt på låtsas och det är tillåtet

att prova alla känslor.

 

Barnen lär sig demokrati, solidaritet, lägesuppfattningar

och språklig medvetenhet.

I leken formar barnen sina egna önskningar,

drömmar och funderingar.

De behöver i leken lite kaos för att skapa sin egen ordning,

även konflikter behövs för att lära sig lösa dem och bli starka.

 

Den fria leken är mycket viktig för det sociala samspelet.

Vi lär barnen hur man leker enkla rollekar, rörelselekar samt

bygg och konstruktionslek.

Vi bidrar med material och skapar olika miljöer

för att de ska få sin kreativa lek.

Viktigt är att samtidigt som vi är en närvarande pedagog är att

ge dom lugn och ro och tid att leka.


Leken är barnens självklara sätt att utvecklas. 

Vi pedagoger är med barnen och leker och ger handledning både

kring lekandet och samspelet med varandra.

För vuxna och de äldre barnen är det kanske självklara saker,

men för små barn är det inte det.

 

De måste helt enkelt lära sig att leka lekar, samsas med andra barn,

lära sig alla sociala regler och förväntningar genom vår närvaro.

Att leken är fri betyder inte frånvaro av vuxna utan vi pedagoger

finns tillgängliga för att hjälpa, stötta och utveckla leken.

 

Barn som är uppslukade av sin lek bör alltid mötas med största respekt.
Att vårda leken och ge barn möjlighet till konstruktiv lek,

att skapa en atmosfär där barn kan leka

är våra pedagogers viktigaste uppgift.
I leken utövas uthållighet, förmåga att samarbeta,

mod att ta initiativ.

 

I leken bearbetar barnen alla olika intryck som de upplevt,

de lär sig att ge uttryck för sina egna känslor

och tankar i kraftfulla rörelser, i målande, knådande,

grävande gestikulerande, krypande och sjungande.

 

Vi gynnar barnens utforskande och växande genom

att erbjuda dem mänsklig värme och närhet, glad samvaro,

personlig omsorg, en tillåtande livlig och kreativ stämning

och massor med tillfällen till lek både inomhus och ute.


Lek är rörelse, omväxling, förnyelse, experimenterande,

med utrymme för djärva associationer och galna språng!

I leken kan man ständigt sätta sig själv på prov utan att straffas

om man gör fel, i en kavalkad av mimande, skrattande,
mumlande, sjungande, småpratande prövar man vad man

vet om livet med glad nyfikenhet, outtröttlig energi

och med aldrig sinande initiativkraft!

 

Leken är livsnödvändig för barnen.
Det är i leken som man lär sig att behärska konflikter

och spänningar och förverkligar sina egna möjligheter.
Den fria leken är den bästa grunden för att senare kunna

erövra mänsklig mognad, initiativrikedom och gott omdöme.

 

Varför är leken viktig för oss pedagoger?

 

Tillsammans med föräldrarna har förskoleverksamheten

en stor och viktig uppgift.

Nämligen att lägga grunden till ett harmoniskt liv för barnen.

Att de växer upp till att vara vuxna med en förmåga

att känna empati för varandra och veta vad som är rätt eller fel

och kunna bli en vuxen med barnasinnet kvar

och med möjligheter att utveckla alla sina förmågor.

  

I leken kan pedagogerna uppmärksamma om några barn har svårt

för att stå upp för sina val, att andra jämt vill bestämma

eller barn med brister i sitt språk osv.

Genom att observera barnens lek och aktivt medverka i den får vi

som vuxna tillgång till deras synsätt och verklighet.

 

Det är viktigt att vara nyfiken samt leva sig in i barnens värld

och försöka förstå hur de tänker, känner och handlar.

Att använda lekens form är en bra metod för att se var barnen

befinner sig i sin utveckling för att sedan gå in

och stötta dem när det behövs.

 

Av: Maria Ersson.

 

 


Låt barn få vara barn.

Lek med dem och se på dem med samma respekt

som du förväntar dig att dom ser på dig med.

 

Det är genom leken det mest grundläggande byggs upp

hos ett barn för att utvecklas till en egen individ.

Av Maria - 23 oktober 2010 17:47

Denna artikel är tagen ur en tidning.

Jag tror det var Dagens nyheter.

 

Uppdatering:

SVD och skriven av Anna Lagerblad.

Tycker ämnet är så bra så jag vill förmedla

innehållet.

Jag vet iallafall vart jag står i denna fråga.

 

Jag tycker att man pratar med sina barn och är med dom

och tycker inte om att det ska vara en passa program

som man ska gå igenom med barnen.

Det är väl kränkning om någonting.

 

Sedan några år tillbaka finns det i Sverige en uppsjö av program

där föräldrar genom att följa standardiserade manualer

lär sig att hantera sina barns ”beteendeproblem”.

Många av metoderna har anglosaxiskt ursprung och bygger på beteendevetenskapliga teorier.

Grundidén är att barn fortsätter med det beteende

som leder till föräldrarnas positiva eller negativa

uppmärksamhet – och slutar att göra sådant

som mamma och pappa ignorerar.

 

Enligt de flesta programmen ska därför ”bråkiga” barn

göra som föräldrarna vill med hjälp av belöningssystem,

till exempel guldstjärnor, som när de blivit tillräckligt många,

kan växlas in mot en leksak eller ett Skansenbesök.

Skulle bråken ändå fortsätta, uppmanas föräldrarna att ignorera

barnens beteenden genom att exempelvis vända ryggen till.

Trappas konflikten upp ytterligare kan det inom flera program

bli tal om ”time out”, där barnen får vara ensamma på sina rum

eller sitta på en särskild stol tills de lugnat ner sig.

Medan förespråkarna menar att de här föräldraprogrammen

förebygger psykisk ohälsa och stärker samspelet inom familjen,

talar kritikerna om skamvråns återkomst och kränkta barn.

 

En av dem som känner sig skeptisk till färdiga lösningar

på barns problem, är socionomen och föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin, som nyligen kommit ut med boken Att möta sitt barn – och sig själv (Norstedts).

 

– Dagens föräldrar är ambitiösa, men också osäkra.

Om något krånglar kring barnet vänder de sig snabbt utåt, från familjen,

och letar efter tvärsäkra expertråd och färdiga metoder.

Föräldrarna vill tro att det blir rätt om de följer de här färdiga programmen

till punkt och pricka, men i själva verket blir det ofta fel

eftersom de kränker barnets individualitet och bortser från orsaken

bakom just hans eller hennes ”problembeteende”, säger hon.

 

Ingegerd Gavelin har arbetat med barn och föräldrar i över 30 år:

inom mödravården, barnpsykiatrin och på en barnmedicinsk klinik.

De senaste åtta åren har hon dessutom drivit en samtalsmottagning för föräldrar i Sundsvall.

I dagarna öppnar hon en liknande verksamhet i Stockholm.

Mot bakgrund av sin långa och breda erfarenhet av föräldrar och barn,

vet hon att problemen ser väldigt olika ut

och ofta kräver individuella lösningar.

– Varje barn, varje förälder och varje barn-föräldrarelation är unik.

Följer man en färdig och standardiserad manual så blir barnet inte

sett som den individ han eller hon är. Och det är faktiskt en kränkning.

De här metoderna kan leda till kortsiktiga resultat, främst lydnad,

men barnen har inte utvecklats på djupet

eller lärt sig något mer om sig själva, säger hon.

Inom föräldraprogrammen – liksom i övriga samhället – finns också

en syn på barns skrik, gråt och bråk som ”problembeteenden”

som snabbt måste åtgärdas.

Men enligt Ingegerd Gavelin är barn i grunden oerhört lojala

mot sina föräldrar och vill oftast samarbeta.

När de inte gör det kan det ligga något annat bakom:

En förtvivlan, en längtan eller en känsla av övergivenhet.

Om man som förälder då försöker mota bort barnets

”störande” beteende genom att belöna eller ignorera,

missar man en viktig signal om att något kanske är fel.

På sikt är risken att barnet helt ger upp sina försök att bli förstått.

– Barnen behöver sina föräldrar i ett levande samspel.

Istället för att vända uppmärksamheten utåt och kliva in i en

pedagogisk roll med färdiga manualer,

bör man som förälder lyssna inåt och öva upp sin intuition

för hur ens barns tänker och känner.

Då kan man få syn på de svårigheter som just han eller hon upplever

i sitt liv och tillsammans hitta lösningar, säger Ingegerd Gavelin.

Att bemöta sitt barns känsloutbrott genom att dra sig undan fysiskt

eller mentalt, tycker hon också är att överge dem.

Stark ilska kan vara skrämmande för barn,

som då behöver mamma och pappa extra mycket.

I  stället för att ignorera barnet, bör man som föräldrar bekräfta

och sätta ord på hans eller hennes känslor:

”Jag ser att du är jätte­arg och tycker att jag har varit orättvis”.

Ett sådant bemötande betyder inte att man som förälder

måste hålla med barnet eller göra det till viljes.

Att uppmärksamma och respektera känslan räcker.

– Genom att vuxna bekräftar och sätter ord på barnens känslor,

lär de känna sig själva.

Till slut klarar de flesta av att säga att de är arga och förklara varför,

istället för att slänga sig på golvet.

 

Men varför har då föräldraprogrammen fått ett sådant genomslag?

En förklaring är förstås att de finns tillgängliga.

Statens folkhälsoinstitut rekommenderar flera av dem

på sin hemsida och programmen erbjuds av en rad kommuner

och landsting runt om i landet.

Ingegerd Gavelin tror också att det spelar in att dagens föräldrar

känner större ansvar för och oro över sina barns psykiska

välmående än tidigare generationer.

I lagom dos kan oron vara sund,

men risken är att den tar över och blir till en destruktiv kraft.

Önskan om att genast komma till rätta med barns ”problembeteenden”,

tror Ingegerd Gavelin också hänger ihop med det uppskruvade tempot i samhället. Barn går hela tiden igenom utvecklingsfaser

och många problem går över av sig själva om man ger dem lite tid.

– Barnfamiljer är mycket mer pressade idag.

När mina barn var små jobbade jag och nästan alla mina vänner deltid.

Det var visserligen könsuppdelat, min man jobbade heltid,

men det gjorde att familjens liv blev betydligt lugnare.

Dessutom var arbets­livet lugnare i sig.

 

De flesta presterar mer på jobbet i  dag och förväntas

dessutom vara tillgängliga dygnet runt,

säger Ingegerd Gavelin och fortsätter:

– I en sådan pressad situation finns knappt någon tid att

reflektera över vad barnets signaler egentligen står för

eller att vänta ut en jobbig utvecklingsfas.

Barnet kanske skulle behöva att en förälder under

några månaders tid låg intill det vid insomnandet.

Men om de stressade föräldrarna vill få barnet i säng fort,

för att hinna jobba ytterligare några timmar

innan de själva går och lägger sig,

har de kanske inte ro att vänta ut en spontan förändring

utan vill åtgärda ”problemet” på en gång.

 

Fyra punkter du ska ge till ditt barn.

 

1. Uppmuntran, särskilt när det inte går så bra.

 

2. Respekt för sin person och sitt sätt att vara.

 

3. Skydd av vuxna som tar ansvar och lär barnet hur man lever

livet utan att råka illa ut.

 

4. Närvarande vuxna, som inte är för splittrade utan kan vara

med barnen på deras villkor.

 

Enligt socionomen och föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin.

Av Maria - 16 oktober 2010 17:13

Hittade den här på nätet från någon tidning

och det stog inte vem som skrivit den.

Så personen är okänd för mig men jag måste

säga att det är väldigt bra skrivit och ligger

absolut något i detta.

 

Om personen vill ge sig till känna så skriver jag

in dig som källa på en gång.

 

  

 

Förskolan är ingen sjukstuga.

 

Föräldrar måste lära sig att respektera förskolans regler.

Nu får det vara nog!

Nu har jag tröttnat på föräldrar som fullkomligt

struntar i förskolans uppdrag, regler och rutiner.

Vi är så trötta på er föräldrar som tror att förskolan

är en sjukstuga där man kan lämna sina sjuka barn.

Barn med gröngult tjockt snor hängande

från näsan ner i munnen,

barn som hostar så hela kroppen skakar,

barn som kommer likbleka i ansiktet och bara

"kräkts lite" under natten eller barn som

är lite lösa (läs om diarré) i magen

"men det är nog tänderna" etcetera.

 

Varför denna respektlöshet?

Framför allt mot de egna barnen.

Det finns föräldrar som proppar i sina ungar febernedsättande

medel för att ungarna i varje fall ska kunna

gå på förskolan på förmiddagen

(så att föräldrarna kan jobba).

 

Det förekommer till och med föräldrar

som vill att en personal skall

vara inne - när de andra är ute - med deras barn

bara för att det är "lite sjukt".

Att det sedan finns minst 19 andra barn

på avdelningen ser föräldern inte.

Då har man som förälder inte förstått förskolans uppdrag.

 

Vi har också börjat undra varför inte heller läkare

tycks respektera att barnet är sjukt

utan svarar en tårögd förälder,

som frågat om dess barn kan gå på "förskola"

nu när det är "lite sjukt",

att visst kan barnet vara på förskolan om dom

orkar för smittat har det ju redan gjort.

 

Föräldern konstaterar snabbt att barnet

"faktiskt orkar", barnet "springer till och med runt lite".

Så det är klart att barnet kan gå på förskolan i morgon.

Föräldern blir sedan både förvånad och arg

när personalen på förskolan ringer

och ber föräldern hämta barnet för

att det är för sjukt för att orka vara med

på förskolans alla aktiviteter.

"För läkaren sa faktiskt..."

Vad föräldern inte har förstått är

att hem och förskola är två skilda världar.

 

Föräldrar, tänk efter och respektera både

era egna och andras barn.

Ta reda på vad förskolans uppdrag är.

Respektera förskolans personal,

regler och rutiner.

 

Annars bör ni välja en annan form av barnomsorg.

Av Maria - 19 september 2010 15:51


 

Det jag tycker om!

 

Vad jag gillar mest med mitt jobb ...barnen förstås!

Jag älskar när en förälder är nöjd med det vi gör för

deras barn under dagarna.

 

När man jobbar med de allra minsta och se hur de tar efter

i ord och handling av oss

vuxna det är hur roligt som helst.

Det bästa med mitt jobb är kramar och omtanken från barnen,

spänningen från barnen när de lär sig att göra något nytt.

Leende ansikten, kramar, pussar, fnitter och skratt

och se i deras ögon "jag gjorde det, jag klarade det".

Att vara i närheten av barn och se saker genom deras ögon.

Se hur de tänker och framförallt allt roligt man får höra.

Ingen dag är den andra lik.

Att  se dom vara fri och släppa allt,

vi sätter på musik och dansar.
Att se dom utvecklas motoriskt.

Jag gillar att jobba med barn, och känner att jag ger

dom en positiv start på deras liv.

Även om jag vet att de skulle mycket hellre vara hemma

med mamma och pappa, för det är där dom ska vara!

Det är ju deras barn.
 
Det jag inte tycker om!

Vad jag inte gillar mitt jobb ...föräldrarna!


 

Det jag ogillar mest är när de kommer med sjuka barn till förskolan

och inte tänker på att de smittar ner andra barn och vuxna på förskolan.

För vi är ingen sjukstuga utan en förskola,

där barnen ska orka och hänga med en hel dag.

Sen när föräldrarna inte följer schemat,

och då är det dom som inte hör av sig utan bara dyker

upp strax före stägning och då är de två timmar försenade,

och inte har meddelat sig.

För mig spelar det ingen roll utan det är barnet jag tänker på.

 Ett litet barn känner igen sig snabbt på vilka som brukar

gå hem innan hon/han går hem,

och helt plötsligt är man kvar och de som brukar

gå hem efter mig har gått.

Barnen blir oroliga när de ser en förändring

som inte stämmer med det vanliga.

 

Sen om det skulle ha hänt något med en olycka eller sjukdom

då är det ju en helt annan sak för då är det ju inte det första

man tänker på att ringa förskolan.

För i en sån situation så är man kvar så länge

som det behövs på förskolan och göra det mysigt för barnet.

 

En tredje sak är det här med kläder till barnen och märkning på allt.

Förstår inte varför det skulle vara så svårt

har vi så mycket pengar så att kläder bara kan försvinna

när dom inte är märkt.

 

Sedan detta tjat (som vi får hålla på med) att nu är det dags för det och det.

T.ex galonkläder, föräldrarna vet att vi är ute två gånger per dag,

vi kan inte vara inne med ett barn som inte har just de kläderna där

utan då får barnet gå ut utan galonkläder som det är i det här exemplet. Föräldrarna måste börja tänka lite mera

för det är just deras barn som blir lidande i såna här situationer.

 

Av Maria - 15 september 2010 20:41


Hittade en länk hos Maria (Förskoleburken)

Hur viktigt som helst att läsa.

Jag har länkat till hon som har skrivit detta längts ner på sidan.

 

 

 Om konflikt.

 

I ett tidigare inlägg har vi undersökt hur naturliga konsekvenser kan

hjälpa barnen lära sig att kontrollera sina egna beteenden.

En fråga har uppkommit i de kommentarer som:

"Hur skall vuxna (föräldrar och lärare såväl)

hantera ett barn som är störande och hotande för andra?"

 

Det korta svaret är: Det finns inget ett rätt svar (men viss fel personer!).

Eftersom varje scenario, alla barn och alla vuxna är olika,

har rätt inställning till att omfatta en skräddarsydd blandning

 av sunt förnuft, medkänsla, fasthet och konsekvens.

Dessutom bör du överväga barnens ålder du ska hjälpa,

eftersom små barn och förskolebarn använder olika nivåer

 av kommunikation och resonemang.

Med det sagt, här är ett synsätt som jag har använt

med framgång tidigare, men återigen, det ideala "tekniken"

kommer att bero på egenskaperna hos den aktuella situationen ...

 

Först av allt, om ett barn sätter barn i fara (dvs. biter eller rivs),

är det bäst att separera dom i den situationen så lugnt som möjligt

och ta honom till ett område där han kan lugna ner sig lugnt och säkert.

Theresa, en erfaren Montessori guide gjorde så här,

la en kudde under ett bord och använde den som en lugn plats för en student.

I vissa fall kan ett över-stimulerade barn lämna platsen

helt för en liten stund.

 

Reagera på ett barns beteende på grund av ilska och panik är

ALDRIG en effektiv lösning.

Du kanske känner dig arg och frustrerad över angriparen

(jag vet att jag har!), Men situationen är inte om dig.

Hans beteende är inte en återspegling av din förmåga som förälder eller pedagog!

Han helt enkelt ber om vägledning för att hantera

en obekant erfarenhet och konstiga känslor ...

Det är en vacker lärande stund, så utnyttja det!

Du bör använda en bestämd röst att låta barnet veta att hans beteende är oacceptabelt,

men inte våld med våld!

 

Efter separerationen mellan barnen, ge aggressiva barn tid

 att sortera sina känslor medan du (eller någon annan vuxen)

se till att andra barnet inte är allvarligt skadad,

låt dem båda gråta om det behövs, och uppmana dem att andas djupt

(du kanske vill ta ett par djupa andetag själv!).

 

När angriparen har lugnat ned sig tillräckligt för att prata,

fråga honom följande frågor:

 

1) Vad gör du? (Det språk av känslor är nyckeln till att

utveckla emotionell intelligens)

 

2) Vad har hänt? (Ta hans sida av historien men inte förhastade slutsatser)

 

3) Är du redo att berätta för din vän hur du känner dig

och ta reda på hur han mår? (Om han är inte redo än,

respektera detta och låt honom veta att du ska ge honom några minuter

att samla sig innan han går att prata med sin vän. Följ med!

Om han fortfarande är ovillig att prata, bjud in honom

att sitta i en stol och han får veta att när han är redo att prata

kan han gå upp och gå med dig.)

 

Verkligen lyssna på hans svar utan att döma honom eller ogilla hans påståenden.

Det som låter trivialt att du kan vara av monumental betydelse för en fyra år gammalt barn

och kommer att fastställa hur han behandlar problem som vuxen!

 

När båda barnen är klara, bjuda in dem att sitta ner

(detta ger en icke-konfronterande inställning),

sitt med dem på deras nivå,

ge varje en svängrum att lufta sina klagomål,

och lyssna på båda sidor av historien försiktigt utan att ta ställning

(även om ett barn blev skadad).


Du kommer bli förvånad över hur många gånger jag har upptäckt

att det barn som blev skadad var den som startade grälet!

 

När du har fakta, ta reda på hur varje barn kände under ordväxlingen.

Se till att de förstår varandras känslor genom att åter ange sina känslor:

"John, säger Peter han kände sig arg när du tog trehjulingen ifrån honom."

 

Du bör också se till att angriparen förstår att fysiskt våld är aldrig ett bra val,

genom att fråga, "Hur tror du att Petrus kände när du slog honom i magen?"

Var inte rädd för att sätta honom i offrets skor genom att följa upp hans svar med,

"Hur skulle det kännas om någon gjorde det för dig?"

Om du får ett muttrade "jag vet inte" som svar, kan du lägga till,

"Jag tror att du skulle känna dig sårad och arg, precis som Peter gjorde,

eftersom ingen tycker om att bli slagen och ingen förtjänar att bli slagen."

Som alltid hålla din röst fast men lugn, eftersom onödig dramatik

från din sida kommer att göra barnen orolig.

 

Fråga sedan dem båda vad de kunde ha gjort annorlunda

för att förhindra att situationen händer.

Ibland blir dom tyst här, och detta är normalt.

Trots allt, om de visste vad det rätta valet var skulle de förmodligen

inte börjat att bråka till att börja med!

Fråga dem med en fråga vad regeln handlar om,

den gräns som bröts. "Peter, vad är regeln om att ta ett varv

med trehjulingen på lekplatsen?"

 

När den statliga regeln, om de fortfarande är osäker på vad de borde

ha gjort annorlunda, kan du ge ett par positiva och rimligt

att följa de regler för miljön

(dvs. lekplats, hem) och är lätt för barnen att komma ihåg i framtiden.

 

Aldrig göra så att två barn ska be om ursäkt till varandra innan de är redo.

En påtvingad "förlåt" lär angriparen att han kan komma undan

med någonting så länge han är villig att säga några tomma ord,

samtidigt som det nedvärderar behov och känslor av offret.

Istället för att kräva en ursäkt,

kan du be båda barnen om de mår bättre efter att ha talat

igenom saker och ting.

Eftersom det är ganska troligt att de vill bli färdig

att gottgöra med sina egna ord

(i stället för ditt snabba), kan du peka på hur underbart det är

att prata om våra problem och förstå hur den andra personen känner..

 

Du kanske skakar på huvudet och tänker,

"Hur i världen kan jag hitta tid och tålamod att gå igenom detta?" Ha tro!

Det tar verkligen bara ungefär fem minuter att gå igenom denna medling,

eftersom barn är mycket öppna och deras frågor är normalt

enkla att lösa (tack och lov!). Ibland, innan du avslutar medla

mellan innan de börjat leka igen så kan de ta varann i handen!

 

Jag har sett denna strategi fungera även för barn som är

vad man kan kalla "återfallsförbrytare".

Med konsekvens och kärlek, även det mest impulsiva barn

kan utveckla en mer fredlig metod för att hantera problemen.

Barnen använder de verktyg vi ger dem,

så uppträd mot dem på exakt samma sätt som du vill att de skall

bete sig mot varandra.

Du kommer bli förvånad över det långsiktiga resultatet!

 

Framför allt inte vara rädd för konflikter, eftersom i den ligger en fantastisk

möjlighet till tillväxt och lärande,

inte bara för barnen utan för dig och hela din familj.

 

 

Skrivet av Pilar.

Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se