Mariaslekrum

Alla inlägg under juni 2011

Av Maria - 30 juni 2011 00:09


Dummejöns.

 

Ute på landet låg en gammal herrgård,

och på den bodde en gammal herreman, som hade två söner,

vilka voro så qvicka, att hälften varit nog;

de ville fria till kungens dotter, och det kunde de våga,

ty hon hade låtit kungöra, att hon skulle taga till man den,

som hon funne kunna bäst tala för sig.

 

De två förberedde sig nu i åtta dagar,

det var den längsta tiden de hade på sig därtill,

men det var också nog, ty de hade förkunskaper, och de äro nyttiga.

Den ene kunde utantill hela latinska ordboken

och tre årgångar av stadens tidning,

och det både fram- och baklänges;

 den andre hade tagit kännedom om alla skråordningarna

och vad varje ålderman borde veta;

vidare kunde han samtala om staten, menade han,

och sedan förstod han även att brodera hängslen,

ty han var fin och fingerfärdig.

 

Jag får kungadottern! sade de båda två,

 och så gav deras fader dem var sin vacker häst ;

 han, som kunde ordboken och tidningarna,

 fick en kolsvart, och han, som var åldermansklok och broderade,

fick en mjölkvit, och så smorde de sig i mungiporna med levertran,

så att dessa skulle bliva mera smidiga.

 

Allt tjänstfolket var nere på gården för att se dem stiga till häst;

 i det samma kom den tredje brodern, ty det var tre,

men det var ingen, som räknade honom med såsom broder,

 ty han hade icke sådan lärdom som de två,

och honom kallade de bara Dummerjöns.

 

- Vart skolen I taga vägen,

efter som I ären klädda i helgdagsdrägten? frågade han.

- Till hovet för att prata åt oss kungadottern.

 Har du inte hört, vad som trummas ut över hela landet?

 Och så berättade de det för honom.

- Hejsan, då måste jag allt med! sade Dummerjöns,

och bröderne skrattade åt honom och redo åstad.

 

- Pappa, låt mig få en häst! ropade Dummerjöns.

Jag får en sådan lust att gifta mig.

 Tar hon mig, så tar hon mig, och tar hon mig inte,

 så tar jag henne i alla fall!

- Vad är det för prat! sade fadern.

Dig ger jag ingen häst.

Du kan ju inte tala! Nej, bröderne dina,

 det är ståtliga karlar.

- Kan jag inte få någon häst, sade Dummerjöns,

så tar jag getabocken; den är min egen,

och den kan godt bära mig.

Och så satte han sig grensle över getabocken,

 stack sina hälar i sidan på den och for åstad framåt landsvägen.

 Huj, vad det gick!

- Här kommer jag, sade Dummerjöns,

och så sjöng han, så att det skallade efter.

 

Men bröderne redo helt tysta förut ;

de talade icke ett ord, de måste övertänka alla de goda infall,

de skulle komma fram med,

ty det skulle nu vara så utstuderad..

- Halloh ohoj! ropade Dummerjöns; här kommer jag!

Se, vad jag hittade på landsvägen!

Och så visade han dem en död kråka, som han hade hittat.

- Dumbom! sade de; vad skall du med den?

- Den skall jag förära kungadottern.

- Ja, gör det du ! sade de, skrattade och redo vidare.

 

- Halloh ohoj ! Här kommer jag!

Se, vad jag nu har hittat, det hittar man inte var dag på landsvägen!

Och bröderne vände om igen för att se vad det var.

 Dumbom! sade de; det är ju en gammal träsko,

 som ovanstycket gått av!

 Skall kungadottern ha den också?

- Det skall hon! sade Dummerjöns;

och bröderne skrattade, och de redo och kommo långt förut.

 

- Halloh ohoj ! Här är jag! ropade Dummerjöns;

nej, nu blir det värre och värre! Halloh ohoj ! Det är makalöst!

- Vad har du nu hittat? sade bröderne.

- Ack! sade Dummerjöns; det kan inte talas om.

Vad hon skill bli glad, kungadottern!

 

- Usch! sade bröderne; det är ju gytja,

som nyss är uppkastad ur diket.

- Ja, det är det! sade Dummerjöns;

och det är av den finaste sorten, man kan inte hålla kvar den.

Och så fyllde han fickan därmed.

 

 Men bröderne redo allt vad tygen höllo,

 och så kommo de en hel timme i förväg och höllo vid stadens port,

och där fingo friarne nummer,

allt efter som de kommo,

och stäldes i rad, sex i vart led och så tätt,

att de icke kunde röra armarna,

och det var nu mycket bra,

ty eljest hade de sprättat upp ryggstyckena på varandra,

 bara för att den ene stod framför den andre.

 

Alla landets övriga invånare stodo rund omkring slottet,

ända intill fönstren, för att se kungdottern taga emot friarne,

 och så fort någon av dessa kom in i rummet,

klickade talgåvan för honom.

- Duger inte! sade kungadottern.

Bort!

 

Nu kom den av bröderne, som kunde ordboken,

men det hade han rakt glömt bort genom att stå i rad,

och golvet knarrade och taket var av spegelglas,

 så att han såg sig själv på huvudet,

och vid vart fönster stodo tre skrivare och en ålderman,

av vilka var och en skrev upp allt vad som sades,

 så att det strax kunde komma i tidningen och säljas för tio öre i hörnet.

 Det var förskräckligt, så hade de eldat så i kaminen,

 att den var glödröd.

- Det var en faslig värme här inne! sade friaren.

- Det är därför, att min far i dag steker tuppkycklingar, sade kungadottern.

Bäh! där stod han, det talet hade han icke väntat;

 icke ett enda ord kunde han säga,

ty något roligt ville han, att det skulle vara. Bäh !

- Duger inte ! sade kungadottern.

 Bort!

 

Och så måste han därifrån.

Nu kom den andre brodern.

- Här är en förfärlig hetta ! sade han.

- Ja, vi steka tuppkycklinbar i dag, sade kungadottern. - Vad be - vad?

sade han, och alla

skrivarne skrevo upp: vad be - vad.

- Duger inte! sade kungdottern.

Bort!

 

Nu kom Dummerjöns; han red på getabocken ända in i runimet.

 - Det var då en glödande hetta! sade han.


- Det är för att jag steker tuppkycklingar, sade kungadottern.

- Det var ju rart det! sade Dummerjöns;

 då kan väl jag få en kråka stekt?

       - Det kan ni mycket väl få! sade kungadottern;

men har ni något att steka henne i,

ty jag har varken kruka eller panna?

 

Men det har jag, sade Dummerjöns.

Här är kokkärl med tennhandtag!

Och så tog han fram den gamla träskon och satte kråkan mitt i den.

- Det är till ett helt mål, sade kungadottern;

 men var få vi sås ifrån?

- Den har jag i fickan, sade Dummerjöns.

Jag har så mycket, att jag kan spilla ut av det.

Och så hällde han litet gyttja ur fickan.

 

- Det tycker jag om! sade kungadottern.

Du kan då svara! Och du kan tala,

 och dig vill jag ha till man!

Men vet du, att vart ord, vi säga och sagt,

 skrives upp och kommer in i tidningen i morgon?

 Vid vart fönster, ser du, stå tre skrivare och en gammal ålderman,

 och åldermannen är den värste, ty han förstår ingenting.

 Och det sade hon för att skrämma honom.


Och alla skrivarne gnäggade och stänkte en bläckplump på golvet.

- Det är nog det där herrskapet! sade Dummerjöns;

då måste jag giva åldermannen det bästa.

Och så vände han ut och in på sina fickor

och gav honom gyttjan mitt i ansiktet.

-          Det var fint gjord! sade kungadottern;

det kunde inte jag ha gjort, men jag skall nog lära mig det.

 

Och så blev Dummerjöns kung,

fick en hustru och en krona och satt på en tron,

och det har vi just läst av åldermannens tidning - och den är icke att lita på.


Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se


ANNONS
Av Maria - 29 juni 2011 23:20


Den ståndaktige tennsoldaten.

 

Det var en gång tjugofem tennsoldater.

De var bröder allihop, för de var födda av en gammal tennsked.

Alla hade de gevär på armen och en stilig röd och blå uniform.

De låg i en ask som en liten pojke hade fått på sin födelsedag.

När pojken lyfte av locket och såg alla tennsoldaterna

blev han så glad att han klappade i händerna.

Han plockade upp dem och ställde dem på bordet.

 

Alla soldater såg precis likadana ut, förutom en.

Han hade bara ett ben, för han hade blivit stöpt sist

och då hade inte tennet räckt till,

men han stod lika stadigt för det.

 

På samma bord som tennsoldaterna ställdes upp

låg många andra leksaker.

Där fanns ett vackert slott av papper och mitt i den öppna

slottsdörren stod en liten pappersdocka.

Hon hade ett litet smalt blått band över axeln

och mitt på det satt en skimrande paljett

som var lika stor som hennes ansikte.

 

Dockan var en dansös, och när hon dansade

 sträckte hon ut armarna och lyfte ena benet så högt

i vädret att man inte kunde se det.

När tennsoldaten som själv bara hade ett ben såg detta,

blev han glad och tänkte att han ville gifta sig med henne.

 

Men, tänkte han, hon bor i ett slott,

och jag har bara en ask som vi bor tjugofem soldater i,

 och det är ju inte ett ställe som passar för henne.

Men jag måste i alla fall få lära känna henne!

Han la sig bakom en snusdosa där han kunde titta på dansösen i smyg.

 

När det blev kväll gick folket i huset till sängs.

Då började leksakerna leka

och de andra tennsoldaterna skramlade

i asken för de ville också vara med,

men de kunde inte få av locket så de fick ligga kvar.

 

Tennsoldaten kunde inte sluta titta på den söta lilla dansösen.

Klockan slog tolv, och PANG!, där sprang locket av snusdosan av.

Men det var inget snus i den,

utan ett litet svart troll – det var en sådan där skämtartikel.

 

 

- Tennsoldat, sa trollet, vill du låta bli att glo!

Men tennsoldaten låtsades som om han inte hörde.

          - Ja, vänta bara tills i morgon! sa trollet.

 

Det blev morgon och barnen vaknade.

De kom in i lekrummet och ställde tennsoldaten i fönstret.

 Och vare sig det nu berodde på trollet eller tvärdraget,

så flög fönstret plötsligt upp och soldaten föll på huvudet från

tredje våningen.

Det var en hemsk färd och han blev stående på huvud

mellan gatstenarna.

 

Tjänsteflickan i huset och den lille pojken sprang genast ner för att leta,

men de såg honom inte trots att de nästan trampade på honom.

Nu började det regna och det blev en ordentlig skur.

Efter regnet kom två gatpojkar vandrande.

    - Ser du, sa den ene, där ligger en tennsoldat!

Han ska ut och segla!

 

Och så gjorde de en båt av en tidning

och satte tennsoldaten mitt i den,

och så seglade han nerför rännstenen.

Det gick väldiga vågor i vattnet och det var strömt

eftersom det hade ösregnat.

Pappersbåten guppade upp och ner och snurrade runt så det

pirrade i tennsoldatens mage.

Men han förblev ståndaktig, han ändrade

inte en min utan stirrade rakt fram.

 

Plötsligt drev båten in under en rännstensbro,

och det blev jättemörkt.

Undrar vart jag kommer, tänkte han.

Ja, ja det är trollets fel.

Plötsligt kom en stor vattensork som bodde under rännstensbron.

       -  Har du pass? frågade sorken. Hit med passet!

 

Men soldaten teg och grep stadigare om sitt gevär.

Båten for iväg och sorken efter.

Hu, vad den ropade och han skrek till pinnar och strån:

        - Hejda honom, hejda honom, han har inte betalat tull!

Han har inte visat pass!

 

Strömmen blev starkare och tennsoldaten

såg dagsljus där bron tog slut men hörde också ett dån.

Tänka sig, där bron tog slut stupade rännstenen

ner i en stor kanal!

Det var lika farligt för honom som det är för oss att

segla utför ett stort vattenfall.

Han var så nära att han inte kunde stanna.

Båten for ut och snurrade runt

flera gånger och fylldes med vatten så att den sjönk.

Tennsoldaten tänkte att han aldrig mer skulle få se den söta lilla dansösen.

 

Plötsligt blev han uppslukad av en stor fisk.

Nej, vad mörkt det var därinne!

Ännu värre än under rännstensbron, och det var trångt.

Men tennsoldaten var ståndaktig, han låg raklång med geväret på armen.

Fisken for omkring och kastade sig åt sidorna och plötsligt blev den

alldeles stilla. Det blev klart dagsljus och någon ropade högt:

- En tennsoldat!

 

Fisken hade blivit fångad, förd till torget och såld,

och nu låg den i ett kök där en piga skar upp den.

Pigan bar in tennsoldaten i rummet så att alla

kunde se på den märkvärdige mannen som hade rest i magen på en fisk.

Tennsoldaten tyckte inte om detta,

men när de ställde honom på bordet såg han

att han befann sig i samma rum som han hade varit i förut.

Han såg samma barn, och leksakerna låg på bordet.

Där var det vackra slottet med den söta lilla dansösen.

Hon stod fortfarande på ett ben och lyfte det andra högt upp i luften.

Hon var också ståndaktig, och det gjorde

tennsoldaten så rörd att han var färdig att gråta tenn,

men det passade sig inte. Han såg på henne och hon såg på honom,

men de sa ingenting.

 

Just då tog en av småpojkarna och kastade soldaten rakt in i kakelugnen,

han förklarade inte varför han gjorde det.

Det var bestämt trollet i snusdosan som var skuld till det.

Tennsoldaten stod i lågor och kände en hetta som var förfärlig,

men om det var av den riktiga elden eller av kärlek, det visste han inte.

 

 Färgerna hade helt och hållet runnit av honom,

om det hade hänt på resan eller det var av sorg kunde ingen säga.

Han såg på den lilla fröken och hon såg på

honom, och han kände att han smälte,

men hela tiden stod han ståndaktig med geväret på armen.

 

Då gick en dörr upp, vinden fattade tag i dansösen

och hon flög som en vind rakt in i kakelugnen till tennsoldaten,

blossade upp i lågan och var borta.

Tennsoldaten smälte till en klump,

och då pigan dagen efter rakade ut askan fann hon

honom som ett litet tennhjärta.

Av dansösen var det

däremot bara paljetten kvar,

och den var alldeles svartbränd.


Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se


ANNONS
Av Maria - 29 juni 2011 20:36


De vilda svanarna.

 

En gång i tiden, bodde en kung, som hade elva söner och en dotter som heter Elise.

Barnen älskade varandra väldigt mycket och var mycket nära.

De bodde i ett vackert slott,

men de spelade och studerade precis som barn från alla stora,

glada familjer. Tyvärr dog deras mor strax efter att sista lilla prinsen föddes.

 

 Allteftersom tiden gick, gick sorgen över för konungen över hustruns död.

Han mötte en vacker kvinna och blev kär.

Han bad henne att bli hans drottning,

 utan att veta att hon verkligen var en häxa.

"Jag kommer att få en fru,

 och mina barn kommer att få en mamma igen," tänkte han.

Men så fort hon satte sin fot i slottet,

hatade den nya drottningen barnen och beslöt att bli av med dem.

Drottningen började ljuga för att få kungen att gå emot sina barn.

 

Så, tidigt en morgon, samlade hon pojkbarnen längs slottsmuren.

"Gå!" sa hon bestämt. "

"Ni skall vandra i världen med bara era vingar som hjälp."

Och med en våg av sin kappa,

förvandla hon dem till vilda svanar - men eftersom de var prinsar

så hade varje en av dem en guldkrona på huvudet.

Den elaka drottningen berättade för kungen

att hon hade sett pojkbarnen fly från slottet.

"Låt dom otacksamma barnen gå", sade hon.

Sedan skickade hon Elise att leva med en bondefamilj,

hon berättar för kungen att hans dotter behövde vara med andra barn.

 

När Elise blev femton, beslöt kungen att skicka efter henne.

Drottningen låtsades att välkomna henne vänligt.

"Kom in min kära", sade hon.

"Du måste bli redo  för att möta din far."

Medan Elise kläddes av för ett bad,

använde drottningen sin magi för att kalla på sina tre stora paddor.

Hon plockade upp dem, en efter en,

och gav var och en kyss och ett kommando.

"Jag vill att du ska sitta på Elise huvud och göra henne dum.

Du skall ligga nära hennes hjärta och härda det,

och du ska hoppa på hennes panna och göra henne ful."

Sedan kastade hon paddorna i badet och snart blev vattnet sjukligt grönt.

Men Elise är oskuld och sötma bröt häxans förtrollning.

Paddorna förvandlades till röd vallmo, och vattnet blev klart som av kristall.

Drottningen blev rasande.  

Hon tog tag i flickan, gnuggade valnöt saft i hennes ansikte, och knöt knutar i håret.

 

När Elise framträdde inför kungen, var han chockad och arg.

"Detta barn är inte min dotter!" utropade han.

"Fader! Det är jag Elise!" ropade den stackars flickan.

"Ha! "Ha! En smutsig stackare som är ute efter ditt guld! "frustade drottningen.

"Ta bort henne!" sa kungen.

Stackars Elise kröp iväg in i skogen, förkrossade.

 Hon saknade sina bröder mer än någonsin och längtade att få höra av dem.

När hon satt vid en bäck,  för att tvätta sig i ansiktet och reda ut sitt hennes hår,

dök en gammal kvinna bakom henne.

"Har du någonsin sett elva pojkprinsar vandra omkring?"

 frågade Elise förhoppningsvis.

"Nej, kära barn, men jag har sett elva svanar

med små guldkronor på huvudet," sa den gamla kvinnan.

"De kommer ofta till vattnet i skymningen."

Hon pekade genom skogen till en stor sjö.

 

Elise sprang till stranden och väntade.

Vid solnedgången, hörde hon vingslag, och mycket riktigt,

ner från himlen kom elva vilda svanar bar kronor.

Först var Elise rädd och gömde sig bakom en sten.

En efter en, svepte svanarna ner till stranden.

När de landade, skakade de av sig sina fjädrar.

Titta fram från sitt gömställe,

blev Elise förvånad över att upptäcka att de var hennes bröder!

"Anton, Sebastian, det är jag, Elise!" utropade hon,

och springer in i deras armar.

Bröderna kunde knappt tro sina ögon och öron

när de samlades runt deras förlorade syster.

Vilket glatt återseende det blev!

Bröderna berättade för Elise hur den elaka häxan hade kastat en våg av förtrollning på dem,

och hon förklarade hur hon hade blivit förvisad från slottet.

"Vi är svanar på dagen, och bli människa vid solnedgången",

förklarar Anton, den äldsta brodern.

"Jag ska hitta ett sätt att bryta förtrollningen," Elise försäkrade dem.

Bröderna fann en stor bit tyg som Elise kunde ligga på.

 

 

Då, solen gick upp blev prinsarna till svanar igen,

så lyfte man försiktigt upp Elise och flög iväg.

Sebastian, den yngsta, tappade bär i sitt knä efter mat.

Vid solnedgången hade de nått en hemlig grotta i en avlägsen skog.

Den natten drömde Elise om en älva som flyger över henne på ett löv.

"Du kan bryta förtrollningen om du är beredd att lida", viskade älvan.

"Du måste samla brännässlor från en kyrkogård

och sticka elva skjortor från deras mjuka lin.

När du är klar med dem alla,

kasta dem över dina bröder och förtrollningen bryts.

Men se upp!

Tills du är klar ska du inte prata eller skratta ."

"Jag bryr mig inte!" ropade Elise i hennes dröm.

Gör något för att rädda mina bröder!"

 

När Elise vaknade var det morgon och hennes bröder hade gått.

På golvet bredvid henne låg en stor hög med vassa nässlor.

Hon satte igång på en gång.

Vid tiden bröderna återvände till grottan fann

de Elise sticka ett plagg.

Hennes händer var repad och hennes fingrar

var full av blåsor från linet.

"Vad gör du?" frågade Sebastian.

Men Elise kunde inget säga.

Tårarna steg i Sebastians ögon när han böjde sig fram

över sin syster för att titta på hennes arbete.

Tårarna spillts på hennes fingrar, och när blåsorna försvunnit.

Hon log mot honom tacksamt men vågade inte tala eller skratta.

Bröderna såg för en stund.

Det hela var så mystiskt att de började

 förstå att något slags magi var på gång.

Kanske Elise försökte rädda dem.

 

Tidigt nästa morgon, efter att bröderna hade flugit bort,

 klev Elise utanför grottan.

Jag tar mitt arbete och sitter vid den lummiga eken", tänkte hon.

"Ingen kommer se mig där."

Snart kom dock en grupp jägare fram till henne.

"Vem är du, flicka?" När hon inte svarade,

släpade de ner henne från trädet.

då ropade en röst och en ung kung kom ridande.

"Vad heter du?" frågade den unge kungen vänligt.

Hon skakade bara på huvudet och log.

"Hon ska följa med mig", sa kungen, till jägarna.

De återvände till sitt slott.

Kungen försökte prata med Elise på flera olika språk,

allt medan han tittar på henne när hon stickar.

 Även om hon ingenting sa, fångade hennes milda blick

och vackra ansikte kungens hjärta.

Elise bodde nu i lyx, men hon tillbringade

större delen med att sticka och var helt tyst.

Kungen satt ofta med henne, och fann lycka i hennes sällskap.


Till sist talade han till ärkebiskopen.

 "Jag älskar denna söta flicka och jag vill gifta mig med henne,

" meddelade han.

"Du vet ingenting om flickan, hon kan vara en häxa vi vet inget.

Mer än hennes märkliga stickning?"

Men kungen var bestämd.

Han talade till Elise, som tryckte hans hand kärleksfullt,

men ändå höll tyst. De gifte sig kort därefter.

Elise fortsatte sticka tills hon inte hade mer nässlor kvar.

Den kvällen gick hon att plocka nässlor från en kyrkogård.

 

En grupp häxor hade samlats där,

men Elise brydde sig bara om sin brors skjortor.

Under tiden sprang ärkebiskopen till kungen.

"Du bör kolla vad din fru gör!” varnade han.

Kungen följde honom, och till sin fasa fann han Elise hukande på marken,

medan tre hemska häxor kacklade över en närliggande grav.

"Jag kan inte tro det!" ropade de förkrossade konungen.

"Gör vad du måste."

Elise var anklagad för häxkraft.

Hustru, säg att du är oskyldig, jag ber dig", vädjade kungen.

Men Elise kunde bara titta på honom sorgset.

 

Nästa morgon fördes hon till torget för att brännas på bål.

Hon höll fortfarande på med stickningen,

 och bredvid henne låg en hög med tio skjortor.

Eftersom vagnen passerade genom folkmassan ropade ilskna mobben

 "Bränn häxan!"

Plötsligt blev himlen mörk av elva svanar svepte ner bredvid henne.

Snabbt kastade hon skjortor över dem.

Publiken flämtade eftersom de stora svanarna förvandlades till prinsar.

Sebastian, som fick den elfte skjortan med bara en ärm,

hade fortfarande en vinge.

 "Rädda mig!" Ropade Elise till sist.”

"Jag är oskyldig!"

 

Elise, omgiven av hennes bröder, gick upp till kungen.

Glädjetårar föll från hennes ögon när hon berättade historien om förtrollningen

som kastades av deras elaka styvmor,

hur hon hade hittat sina bröder och varför hon höll tyst

medan hon stickade deras skjortor.

Kungen grät avför glädje och tryckte sin fru ömt.  

"Min älskling, bara någon med din godhet skulle göra en sådan uppoffring."

Publiken jublade "Gud välsigne drottningen!"

Sedan märkte Elise, Sebastians vinge.

"Åh, din stackars arm!" ropade hon i nöd.

"Var inte ledsen", sa han och kramade henne.

"Jag kommer att bära min svanvinge med stolthet,

 som symbol för en systers osjälvisk kärlek."


Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 29 juni 2011 14:13


Skönheten och Odjuret.


En gång i tiden var det en köpman som ska fara iväg på marknaden,

då frågade han sina tre döttrar vad de skulle vilja ha

som present när han kommer tillbaks.

 Den första dottern ville ha en brokad klänning,

den andra ett pärlband, men den tredje, som hette Beauty,

den yngsta, vackraste och skönaste av dem alla, sade till sin far:


"Allt jag vill ha är en ros du har valt speciellt för mig!"


När handlaren hade avslutat sin verksamhet, gav han sig hemåt.

Emellertid blåste en plötslig storm upp,

och hans häst kunde knappt göra framsteg i den vinande blåsten.

Kall och trött, hade handlaren förlorat allt hopp

om att nå ett värdshus när han plötsligt såg

ett starkt ljus som skiner mitt i en skog.

När han närmade sig, såg han att det var ett slott, som badar i ljus.


"Jag hoppas jag hittar lä där för natten", sa han för sig själv.

När han nådde dörren, såg han att det var öppet,

men när han ropade, kom ingen för att hälsa på honom.

Han tog sig mod, och gick in,

fortfarande ropar han för att väcka uppmärksamhet.

På ett bord i stora salen låg en fantastisk middag som redan serveras.

Handlaren fortsatte att skrika till ägaren av slottet.

Men ingen kom, så den svältande handlaren

satte sig för att äta en rejäl måltid.


Han vågar sig upp genom nyfikenhet,

 vågade han sig upp på övervåningen,

där korridoren ledde till praktfulla rum och salar.

En eld knastrade i första rummet och

en mjuk säng såg väldigt inbjudande.

Det var nu sent, och handlaren kunde inte motstå.

Han lade sig på sängen och somnade.

När han vaknade nästa morgon,

hade en okänd hand placerat en mugg rykande kaffe

och lite frukt vid hans säng.


Handlaren åt sin frukost och sedan städade han upp efter sig,

gick ner för att tacka hans generösa värd.

Men, som på kvällen innan var ingen i sikte.

Han skakar på huvudet och undrar hur det hela gått till,

han gick mot trädgården där han hade lämnat sin häst,

bunden vid ett träd.

Plötsligt skådade hans ögon  en stor rosenbuske.


Han minns sitt löfte till Skönhet,

så han böjde sig ner för att plocka en ros.

Omedelbart, ur rosenträdgården, sprang en fruktansvärd best,

klädd i vackra kläder.

Två blodsprängda ögon, glänsande argt,

stirrade på honom och en djup, skrämmande röst morrade:

"Otacksamma man jag gav dig husrum, lät dig äta vid mitt bord

och sov i min egen säng,

men nu är tacken jag får, stöld av mina favorit blommor!

Jag skall sätta dig till döden för detta köpman! "

Skälvande av ängslan, föll handlaren på knä för Odjuret.


"Förlåt mig! Förlåt mig! Döda mig inte!

Jag gör allt du säger! Rosen var inte för mig,

det var till min dotter, Skönhet.

Jag lovade henne att ta med en ros tillbaka från min resa!"

Odjuret släppte tassen han hade spännt fast på den olyckliga köpmannen.


"Jag skall skona ditt liv, men på ett villkor, att du ge mig din dotter!"

Den skräckslagna köpmannen, inför en säker död om han inte lyder,

lovade att han skulle göra det.

När han kom hem i tårar, möttes han av sina tre döttrar

för att hälsa på honom.

Efter att han hade berättat för dem om sina hemska äventyr,

satte Skönhet hans sinne i vila direkt.


"Kära pappa, jag skulle göra vad som helst för dig!

Oroa dig inte, du kommer att kunna hålla ditt löfte och rädda ditt liv!

Ta mig till slottet. Jag stannar där i ditt stället!"

Handlaren kramade sin dotter.


"Jag tvivlar aldrig på din kärlek till mig.

För tillfället kan jag bara tacka dig för att du räddar mitt liv."

Så Skönhet leddes till slottet.

Odjuret hade dock en ganska oväntad hälsning till flickan.

Istället för att vara hotfull som han hade varit med hennes far,

så var han förvånansvärt trevlig.


I början var Skönhet rädd för odjuret och ryste vid åsynen av honom.

Hon fann att, trots att monstret såg hemsk ut,

så försvann hennes fasa så småningom och bleknar helt med tiden.

Hon hade en av de finaste rummen i slottet och satt i timmar,

och broderade framför brasan.

Och Odjuret kunde sitta, i timmar i sträck, på ett kort avstånd,

och bara tyst stirra på henne.

Sen började han säga några vänliga ord, och till slut,

Skönhet blev förvånad över att upptäcka

att hon faktiskt njöt av konversationen.

Dagarna gick, och Skönheten och Odjuret blev goda vänner.

Så en dag frågade Odjuret flickan om hon ville bli hans hustru.


Tagen på sängen, visste inte Skönhet vad jag ska säga.

Gifta sig med ett så fult monster? Hon skulle hellre dö!

Men hon ville inte såra någon som,

trots allt, hade varit snäll mot henne.

Och hon mindes också att hon var skyldig honom sitt eget liv,

liksom hennes far.


"Jag kan verkligen inte säga ja", säger hon började skakigt.

"Jag skulle så gärna ..." Odjuret avbröt henne med en plötslig gest.


"Jag förstår så väl! Och jag är inte kränkt av din vägran!"

Livet fortsatte som vanligt, och inget mer blev sagt.

En dag presenterade Odjuret Skönheten för en magnifik magisk spegel.

När Skönhet tittade in i det, kunde hon se sin familj, långt borta.


"Du kommer inte att känna dig så ensam nu",

var orden som följde med gåvan.

Skönhet stirrade i timmar på hennes avlägsna familj.

Sedan började hon känna sig orolig.

En dag fann Odjuret henne gråtande bredvid den magiska spegeln.


"Vad är det för fel?" frågade han, vänligt som alltid.


"Min pappa är svårt sjuk och nära att dö!

Åh, vad jag önskar att jag kunde se honom igen,

innan det är för sent!" Men Odjuret skakade bara på huvudet.


"Nej, du kommer aldrig att lämna detta slott!"

Och han blev väldigt full av raseri. Men lite senare återvände han

 och talade högtidligt till flickan.


"Om du svär att du kommer tillbaka hit om sju dagar,

ska jag låta dig gå och besöka din far!"

Skönhet kastade sig vid Odjurets fötter av förtjusning.


"Jag svär, jag svär jag kommer!

Vad glad jag blir! Du har gjort en kärleksfull dotter så lycklig!"

I själva verket hade handlaren insjuknat av ett brustet hjärta

bara att veta att hans dotter hölls fången.

När han omfamnade henne igen,

var han snart på bättringsvägen.

Skönhet stannade bredvid honom i timmar i sträck,

och berättade om hennes liv på slottet,

och förklarade att Odjuret verkligen var bra och snäll.

Dagarna blixtrade förbi, och till sist handlaren kunde lämna sin säng.

Han var helt frisk igen. Skönhet var  så lycklig.

Dock hade hon inte märke att sju dagar hade gått.


Sen en natt vaknade hon av en fruktansvärd mardröm.

Hon hade drömt att Odjuret var döende och efterlyste henne,

och han hade väldiga plågor.


"Kom tillbaka! Kom tillbaka till mig!" sa han i drömmen.

Den högtidliga löfte hon hade gett gjorde

att hon måste lämna hemmet omedelbart.


"Skynda! Skynda, bra häst!" sade hon,

piska hennes häst framåt mot slottet,

rädd att hon skulle komma för sent.

Hon rusade uppför trappan, ringde på, men ingen öppnade.

Hennes bultade hjärta medans, hon sprang in trädgården

och där hukade Odjuret, med slutna ögon, som om han var död.

Skönhet kastade sig om han och kramade honom hårt.


" Dö inte! Dö Inte! Jag ska gifta mig med dig..."

Vid dessa ord tog ett mirakel rum.

Vilddjurets fula tryne vände magiskt i ansiktet på en stilig ung man.


"Jag har längtat efter detta ögonblick!" sade han.

"Jag har lideit i tystnad,

och kunde inte berätta min hemska hemlighet.

En ond häxa vände mig till ett monster

och bara kärleken till en jungfru som var villig

att acceptera mig som jag var,

kunde förvandla mig tillbaka till mitt verkliga jag.

Min käraste!

 Jag kommer bli så glad om du gifter dig med mig. "


Bröllopet ägde rum strax efter, och från den dagen,

skulle den unge prinsen bara ha rosor sin i hans trädgård.

Och det är därför, i dag slottet är känt som Castle of the Rose.


Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 29 juni 2011 14:02

Stoppnålen.

Av: H.C.Andersen

 

Det var en gång en stoppnål som var så fin

så hon inbillade sig att hon var en synål.

- Tänk på vad det är ni håller i,

sa hon till fingrarna som tog fram henne.

Tappa mig inte!

Faller jag i golvet hittar ni mig aldrig igen, så fin är jag.

- Skryt lagom, sa fingrarna,

och så klämde de till om livet på henne.

-          Ser ni, jag kommer med svit! sa stoppnålen,

och så drog hon en lång tråd efter sig.

Fingrarna styrde nålen rakt mot köksans toffel,

där ovanlädret hade rämnat och nu skulle sys ihop.

 

- Det är för hårt! sa stoppnålen.

Jag går aldrig igenom,

 jag går av, jag går av - och så gick hon av.

Vad var det jag sa? sa stoppnålen, jag är för fin!

- Nu duger hon inte till någonting, menade fingrarna,

men de måste ändå hålla fast henne.

Köksan droppade lack på henne och fäste henne i förklädet.

- Se, nu är jag en brosch! sa stoppnålen,

jag visste väl att jag skulle bli befordrad;

när man är något blir man alltid något!

 

Och så log hon inom sig,

för man kan aldrig se på en stoppnål att den ler.

Där satt hon nu så stolt som om hon åkte i sjuglasvagn

och såg sig omkring åt alla håll.

- Får jag vördsammast fråga om du är av guld?

frågade hon knappnålen som satt instucken bredvid henne.

Du ser mycket bra ut och har ditt eget huvud, men litet är det.

Du får se till så det växer, för alla har inte turen att lackas i toppen.

Och så sträckte hon så stolt på sig så hon lossnade

från förklädet och ramlade i diskbaljan just

som köksan tömde ut vattnet i vasken.

 

- Nu reser vi ut i världen, sa stoppnålen,

bara jag inte blir kvar där ute, sa hon - men det blev hon.

Jag är för fin för denna världen, sa hon där hon satt i rännstenen.

Jag vet mitt värde, och det är alltid något att glädjas åt.

Och så höll sig stoppnålen rak och förlorade inte sitt goda humör.

Det seglade fram allt möjligt ovanför henne;

pinnar, strån, bitar av tidningspapper.

Se så de seglar, sa stoppnålen.

De vet inte vad som finns under dem.

Jag sitter fast här jag.

 

Se, där flyter en pinne.

Den tänker inte på någonting annat i världen än sig själv.

Se, där flyter ett strå. Se så det svajar, se så det snurrar.

Var inte så självupptagen, du lilla strå.

Du kan stöta dig mot gatstenarna om du inte ser upp!

Där flyter en tidning - glömt är det som står i den,

och ändå breder den ut sig.

- Jag sitter tålmodigt och stilla. Jag är ändå den jag är.

En dag var det något som glänste så vackert tätt intill,

och då trodde stoppnålen att det var en diamant,

men det var en glasskärva.

 

Eftersom den blänkte så vackert så ville stoppnålen prata med den

 och presenterade sig själv som brosch.

- Du är bestämt en diamant?

- Ja, något sådant är jag, svarade glasskärvan.

Så trodde de om varandra att de var något riktigt fint,

och så pratade de om hur mycket högmod det fanns i världen.

- Jag har bott i en ask hos en ung dam, sa stoppnålen,

och den damen var köksa.

Hon hade fem fingrar på var hand,

och något så högfärdigt som de fem fingrarna har jag aldrig träffat på,

och ändå var de bara till för att hålla i mig,

ta upp mig ur asken och lägga tillbaka mig i asken.

 

- Glänste de också, frågade glasskärvan.

- Nej, glänste gjorde de inte, men malliga var de.

De var fem bröder. De stod rakt upp intill varandra

fast de var av olika längd.

Den yttersta av dem, Tummetott var kort och tjock,

han ville inte riktigt rätta in sig i ledet,

och så hade han bara en led i ryggen mot de andras två,

men ändå sa han att om en människa förlorade tummen

så kunde den människan inte längre bli soldat.

Slickepott doppade sig i både sött och surt,

pekade på sol och måne och klämde till

om pennan när det skulle skrivas något.

Långeman var huvudet högre än de andra,

Gullebrand gick med en guldring om magen,

och lilla Per Speleman gjorde ingenting,

och det var han stolt över.

Skryt var det, och skryt blev det,

och så föll jag i diskbaljan.

- Och nu sitter vi och glänser, sa glasskärvan.

 

I detsamma kom det mer vatten i rännstenen,

det strömmade över alla bräddar och rev med sig glasskärvan.

- Se, nu blev den befordrad, sa stoppnålen,

 jag blir sittande, jag är för fin,

men det är min stolthet och den är respektabel,

och så satt den rak och funderade.

 

Jag skulle nästan tro att jag är född av en solstråle, så fin är jag,

och visst tycker jag det verkar som om

solen alltid söker mig under vattnet.

Jag är så fin att min mor inte kan hitta mig.

Hade jag mitt gamla öga som gick av

så tror jag att jag skulle kunna gråta - men det gjorde jag

nog ändå inte - att gråta är inte fint.

 

En dag höll några pojkar på och rotade i rännstenen

efter gammal hästskosöm, slantar och sånt.

Det var en smutsig lek, men det var deras nöje.

- Aj, sa den ena. Han stack sig på stoppnålen.

Det där var en dum typ.

- Jag är ingen typ, jag är en dam, sa stoppnålen,

men ingen hörde det.

Lacken hade nötts bort, och svart hade hon blivit,

 men i svart ser man smärtare ut, tänkte hon,

så hon trodde att hon nu var ännu finare än förut.

 

- Där kommer ett äggskal seglande,

sa pojkarna och så satte de stoppnålen i skalet som mast.

- Vita väggar och själv svart, sa stoppnålen,

 det klär, och så syns jag.

Bara jag inte blir sjösjuk och illamående.

 Men hon blev inte sjösjuk och mådde inte illa.

- Det är bra mot sjösjuka att ha stålmage

och att alltid tänka på att man är lite förmer än en människa.

Jag mår bra.

Ju finare man är, desto mer kan man uthärda.

- Kras, sa äggskalet, för det gick en åkarkärra över det.

- Hu, vad det klämmer, sa stoppnålen,

nu blir jag sjösjuk i alla fall.

Jag knäcks, jag knäcks.

 Men hon knäcktes inte fastän det gick en åkarkärra över henne,

för hon låg på längden, i hjulriktningen - och där kan hon ligga.


Bilder finns maila mig

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 26 juni 2011 17:39



Arbetsbytet.

Norsk folksaga



Det var en gång en gubbe som var sur och tafatt,

och aldrig tyckte han att hustrun gjorde någon nytta där hemma.

Så kom han hem en kväll i slåttern och var på ett uruselt humör,

skrek och svor så det var hemskt att höra.

 

Men käre vän, sa hustrun, var inte så arg,

i morgon kan vi byta arbete, jag går med slåtterkarlarna,

så kan du sköta huset.

Ja, det tyckte mannen var en god idé,

så det gick han med på.

 

Tidigt nästa morgon tog hustrun lien över axeln

och gick ut på ängen för att slå gräset,

och mannen började med hushållsgöromålen.

Först skulle han kärna smör.

Men när han hade kärnat en stund blev han törstig

och gick ner i källaren för att hämta öl.

 

Medan han fyllde ölkruset hörde han

att grisen hade kommit in i stugan.

Då rusade han hals över huvud uppför källartrappan

med tappen till öltunnan i näven för att se till

att grisen inte välte smörkärnan.

Och när han fick se att grisen redan hade knuffat omkull den

och stod och smakade på grädden,

som runnit ut över golvet,

blev han så rasande arg så han

alldeles glömde öltunnan och började jaga grisen.

Just när han gav grisen en spark så den flög ut genom dörren

upptäckte han att han fortfarande hade tappen till öltunnan i handen,

och när han kom ner i källaren var öltunnan tom.

 

Då gick han till mjölkboden,

och där fanns så mycket grädde kvar

att han fick smörkärnan full igen,

och så började han kärna, för smör ville han ha till middagen.

När han hade kärnat en stund kom han ihåg

att kon ännu stod i lagården och varken hade fått

vått eller torrt fastän det var långt lidet på dagen.

Han tyckte det var för långt att gå till hagen med den,

han fick släppa upp den på taket, tänkte han.

 

Det var torvtak på huset och det växte högt, präktigt gräs där.

Huset låg i en brant backe,

och om han la en planka mot taket trodde han nog

han skulle få upp kon dit.

Men kärnan vågade han inte släppa heller,

för lillungen som kröp och kravlade på golvet

skulle lätt kunna slå omkull den.

Så han tog kärnan på ryggen.

Men så skulle han ge kon vatten,

innan han släppte upp den på taket.

 

Ack ja, han tog en hink och skulle hämta vatten i brunnen,

och när han böjde sig över brunnskanten

 rann grädden ur kärnan och ner i nacken på honom.

Nu var det hög tid för middag,

och något smör hade det ännu inte blivit.

Då tänkte han att han fick koka gröt i stället

och hängde en gryta med vatten över spisen.

 

När han hade gjort det kom han att tänka på

att kon skulle kunna ramla ner från taket

och bryta både ben och nacke,

och då gick han ut och skulle binda den.

Den ena änden av repet band han om halsen på kon,

släppte så ned den andra änden genom skorstenen

och band den om låret sitt, för vattnet kokade redan i grytan

och han måste vispa ned grynen.

 

Medan han höll på med det ramlade kon ned från taket

och drog upp mannen i skorstenen.

Där satt han fast, och kon hon hängde utanför

och svävade mellan himmel och jord

och kunde varken komma upp eller ner.

 

Hustrun hade väntat både länge och väl på

att mannen skulle komma och ropa hem henne till middag.

Men tiden gick och inget hände.

Till slut tyckte hon det dröjde väl länge och gick hem.

När hon fick se hur illa kon hängde gick hon bort

och högg av repet med lien.

I detsamma föll mannen ner genom skorstenen,

och då hustrun kom in i köket stod han på huvudet i grötgrytan.

 

Bilder finns till sagan

maila mig

mariaslekrum@live.se

 

Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29 30
<<< Juni 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se