Alla inlägg den 18 juni 2011
Vargen och de sju killingarna.
Det var en gång en get som hade sju killingar.
Hon älskade dem över allt annat
och vaktade dem noga för vargen
En dag måste hon lämna dem för att gå
och hämta foder. Hon ropade till sig killingarna
och sa: ”Kära barn, jag måste gå och hämta foder.
Akta er för vargen. Den uslingen förställer sig ofta.
Men ni kommer genast att känna igen honom på
hans grova röst och svarta fötter.
Släpp inte in honom i huset, för då slukar han er
med hull och hår” Killingarna svarade: ”Gå bara i
lugn och ro, vi släpper inte in någon”. Och så gick
geten sin väg. Men strax därpå kom vargen till
getternas hus. Han knackade på dörren och
ropade: ”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och
har något gott med till er!” Men killingarna sa:
”Du är inte vår mor! Hon har en ljus röst och din
är grov! Du är vargen och vi öppnar inte!”
Då gick vargen till en handelsman och köpte sig ett
stort stycke krita. När han hade ätit upp den var
hans röst inte längre grov, utan alldeles ljus.
Därefter gick han än en gång till getternas hus,
knackade på dörren och ropade med ljus röst:
”Öppna, kära barn, er mor är tillbaka och har
något gott med till var och en av er!” Men vargen
hade lagt sina svarta fötter på fönsterblecket.
Det såg de sju killingarna och ropade: ”Nej, vår
mor är du inte! Hon har inte svarta fötter som du.
Du är den elake vargen, vi öppnar inte!” Genast
sprang vargen till en bagare och sa: ”Bagare, stryk
mina fötter med deg”. Bagaren gjorde som vargen
bad honom. Därefter sprang den uslingen till
mjölnaren och sa: ”Mjölnare, strö mjöl på mina
fötter”. Men mjölnaren förstod genast att vargen
hade något ont i sinnet och vägrade.
Då sa vargen hotfullt: ”Om du inte gör det, så äter
jag upp dig!” Mjölnaren blev rädd för att vargen
skulle äta upp honom, så han gjorde som vargen
sa. Därpå begav sig vargen för tredje gången till
getternas hus, knackade än en gång på dörren och
ropade: ”Öppna, kära barn, jag är er mor och har
något gott med till var och en av er!”
Men killingarna var försiktiga och sa: ”Visa oss
först dina fötter!” Då höll vargen upp sina fötter
framför fönstret och killingarna såg att de var
snövita. Och eftersom vargen nu talade med ljus
röst, så trodde de, att det verkligen var deras mor
som hade kommit tillbaka. De öppnade dörren,
och in störtade den elake vargen. Åh, så
förskräckta de blev, alla sju killingarna!
Den uslingen hade ändå till slut överlistat dem!
I vild flykt sprang de därifrån och gömde sig så
gott de kunde. Den ene gömde sig under bordet,
den andre i sängen, den tredje i spisen, den fjärde i
köket, den femte i skåpet, den sjätte kröp under
tvättfatet och den sjunde gömde sig i klockfodralet.
Men den elake vargen hittade dem
allihop och slukade dem.
Det var bara den yngste killingen, som hade gömt
sig inne i klockan, som han inte hittade. När nu
vargen hade ätit sig mätt, så lämnade han
getternas hus och lade sig ute på den gröna ängen
under ett träd. Han somnade genast. Men strax
därpå kom geten hem. Åh, så ledsen och
förskräckt hon blev när hon såg att dörren stod på
vid gavel!
Bord, stolar och bänkar låg omkullkastade, det
stora tvättfatet hade gått sönder och lakanen låg
på golvet. Getmamman ropade namnen på alla
sina barn, men ingen svarade. Till slut, när hon
ropade den yngstes namn, hörde hon en svag
stämma: ”Mor här är jag, i klockan!” Hon släppte
ut killingen och han berättade för henne, hur listig
vargen hade varit och förställt sig, så att de hade
öppnat och släppt in honom.
Alla de andra killingarna hade han hittat och
slukat med hull och hår. Då grät den gamla geten
och i sin sorg sprang hon ut i det fria. Den yngste
killingen följde med henne. När de kom ut på
ängen, såg de att vargen låg där. Han snarkade, så
det lät som när någon sågar ved. Geten tittade på
honom från alla håll och såg att det rörde sig i
hans välfyllda mage.
Åh, tänkte hon, skulle möjligen mina stackars
barn, som han slukade till kvällsmat, fortfarande
kunna vara vid liv?
”Raskt, mitt barn, spring hem och hämta sax, nål
och tråd”, sa hon till den yngste killingen. ”Vi ska
försöka rädda dina syskon”. När killingen kom
tillbaka, tog geten oförskräckt saxen och klippte
hastigt upp magen på den elake vargen. Hon hade
knappt hunnit klippa det första snittet förrän en av
killingarna stack fram sitt huvud.
Och när hon klippte vidare så hoppade alla sex
killingarna ut efter varandra. Alla levde och de var
till och med helt oskadda, för vargen hade varit så
glupsk att han hade slukat dem hela. En sådan
glädje det blev! Killingarna kramade sin mor och
hoppade runt omkring henne. Men hon sa:
”Spring nu och hämta några stora stenar, som vi
kan fylla vargens mage med så länge han
fortfarande sover”.
Killingarna släpade, så fort de kunde, fram stenar
och stoppade dem i vargens mage. Sedan sydde
deras mor raskt ihop den och gömde sig med sina
barn i närheten bakom en häck. När vargen
slutligen vaknade, reste han sig klumpigt.
Eftersom han var mycket törstig, tänkte han gå till
brunnen och dricka vatten. Men när han började
gå, så stötte stenarna mot varandra i hans mage
och skramlade.
Då ropade han: ”Vad är det som ramlar och
skramlar i min mage? Jag trodde att det var sex
killingar, men nu låter det som riktiga
stenbumlingar!” Vargen gick långsamt och
mödosamt. När han lutade sig över brunnen för
att dricka, så tappade han balansen på grund av
stenarna, och föll i brunnen och drunknade. När
de sju killingarna såg det, kom de springande och
de dansade av glädje med sin mor runt brunnen.
Snipp snapp snut
så
var sagan slut.
Vill man ha materialet så
maila till mig
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 |
7 |
8 | 9 |
10 |
11 | 12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 |
22 | 23 |
24 | 25 | 26 | |||
27 |
28 |
29 | 30 | ||||||
|