Jag är en liten pingvin
pingvin som inte kunde flyga.

Jag såg en pingvin
han gick rakt av.
Han hade en tår i ögat
jag hörde honom gråta och sakta sucka

Åh jag önskar att jag kunde flyga.

Pingvinparad.

Vaggande, vaggande vaggande
från sida till sida.

Pingviner går en promenad
halkande, halkande, halkande, halkande.
Med ett roligt hopp

ner till vattnet.
Splash! Splash! Splash! Splash!
Vaggande från vattnet
med en rock n 'roll.
Pingviner går paraderande
på en vintrig promenad.

Dvärgpingvinen.

Jag är en liten pingvin kort och tjock
Bära min smoking utan hatt
Jag bor i Antarktis där jag plaskar och leker.

Valar, hajar, och leopard

 och sälar får mig att springa iväg.

Kringel.

En ljuvlig morgon i maj föddes fem små taxvalpar.

En av dom var Kringel.

De växte och blev större som alla valpar gör.

Det första veckorna såg de precis likadana ut,

men när det hade gått nio veckor började

Kringel att växa och växa och växa,

så att han blev mycket längre än sina syskon.

Då han var helt fullvuxen hade han blivit den längsta taxen i världen.

Kringel var mycket stolt, det är nämligen mycket fint för en tax

att vara mycket lång.

När han var ett år gammal vann han den blå rosetten på en hundutställning.

Det betydde att han var den finaste hunden i världen.

Alla hundar beundrade honom.

Det var faktiskt bara Fiffi som inte beundrade honom.

Fiffi var den lilla taxen i huset på andra sidan gatan.

Kringel var förälskad och ville gifta sig med henne.

Men Fiffi bara skrattade åt honom.

Jag tycker inte om långa hundar, sa hon.

Men det är väldigt fint för en tax att vara lång, sa Kringel,

och jag vann den blå rosetten på hundutställningen.

Det bryr jag mig inte om, sa Fiffi.

Kringel blev ledsen, men han vsade det inte.

Gift dig med mig, sa han så ska jag göra allt för dig.

Det vill jag nog se först, sa Fiffi och gick sin väg.

Kringel gjorde vad han kunde.

Först hämtade han ett stort härligt köttben till Fiffi.

Tack för benet,sa Fiffi men jag tycker inte om långa hundar.

Och hon åt upp benet och glömde bort Kringel.

"Titta vad jag kan göra", sa Kringel när de mötter igen.

Det är ingen annan än jag som kan göra så här,

och så här gjorde han.

Inte så illa, sa Fiffi du passar verkligen för ditt namn.

Men jag tycker bättre om kringlor från bageriet,

och jag tycker fortfarande inte om långa hundar.

Nu var Kringel olycklig.

Det gick några veckor och Fiffi ville inte ens tala med Kringel.

Men en dag när hon lekte med en grön boll,

studsade den sin väg.

Fiffi försökte fånga den, men plötsligt trillade både hon och bollen

ner i ett djupt hål.

Fiffi försökte komma upp ur hålet,

men det var omöjligt.

Det var alldeles för djupt.

Hon blev väldigt rädd,

tänk om det inte kom någon,

då kanske hon skulle bli tvungen att stanna där alltid, alltid...

Men just då fick hon se Kringel vid kanten av hålet.

Jag ska hjälpa dig ropade han.

(Han hade hållit ett öga på Fiffi hela tiden

 och han kom springande för att hjälpa henne).

Vilken tur att Kringel var så lång.

Du har räddat mitt liv.

Du är underbar, suckade Fiffi.

Vill du gifta dig med mig nu, frågade Kringel.

Ja, För nu tycker jag om dig, sa Fiffi även om du är lång.

Och så kysste de varann, och gifte sig och en ljuvlig morgon

i maj föddes fem nya små taxvalpar.

Samlingssång.

Jag säger Go´morron till dig!

Jag säger Go´morron till dig!

Jag säger Go´morron till dig,

Jag säger Go´morron,

Jag säger Go´morron.

Jag säger Go´morron till dig!

Samlingssång.

(mel: Nu är glada julen slut).

Alla händer säger klapp, klapp, klapp.

Alla fötter säger stamp, stamp, stamp.

Klockan säger ticke tick.

Huvu´t säger nicke nick.

Nu ska alla lyssna.

Kirre, nystanet och den svart bilen.

Mamma Mjau var ute på vårpromenad med sina fyra kattungar.

Solen sken, fåglarna kvittrade och det var en sådan härlig dag,

då alla är glada och tycker det är roligt att leka.

Mirre, Murre, Kirre och Kurre, så heter kattungarna,

som hoppade runt av glädje och bet varandra i svansarna.

- Var försiktiga nu när vi kommer ut på stora vägen,

så att ni inte går och blir överkörda av någon bil,

sa mamma Mjau och viftade förmanande med svansen.

- Jadå vi ska vara så försiktiga så, jamade Mirre, Murre,

Kirre och Kurre på en gång.

Dom hade varit ute och gått med mamma Mjau på vägen

en gång förr, så de visste att man måste akta sig för bilarna.

- Ni får leka igen när vi kommer fram till lekplatsen,

sa mamma Mjau och så vandrade allesammans ut på stora vägen,

se där ligger ett nystan, sa Mirre.

Precis ett sånt som vi har hemma, sa Murre.

- Det tar jag, sa Kirre.

- Var försiktig, sa Kurre.

- Men det sista hörde inte Kirre för han var redan ute på vägen

för att hämta nystanet, så ingen av dem märkte en

stor svart bil som kom körande med väldig fart rakt emot Kirre.

Men just då vände sig Mamma Mjau och fick syn på Kirre.

Med ett språng var hon framme och fick

tag i honom i nackskinnet och drog honom tillbaka

just som den stora svarta bilen susade förbi.

Efter den dagen lekte inte Mirre, Murre,

 Kirre och Kurre på vägen något mer.

Lycka är:

ett barn som skrattar

ett stilla vårregn

en stormig natt

en brasa som sprakar

en stjärnklar natt

en blöt puss

en god chokladbit

att vara med mitt barn

att vara med min man

att få vara frisk

att åka pulka

att läsa en bok

att sitta med ansiktet mot solen

att skratta tillsammans

att äta smultron och jordgubbar

när solen skiner

när det blir rimfrost på rutan

när stillhet råder

när barnen sjunger

sommarlätta moln

löv som virvlar

knubbiga barnarmar om min hals

levande ljus

vilda blommor

glittrande snö

dagg i gräset

doften av blommor

vackra minnen