Hittade detta på nätet hos Milos änglastuga.

Eftersom jag idag har varit på begravning så

kom det givetvis lite tankar på hur det blir på

andra sidan. Och tänkte på hur har min dotter det

egentligen. Själv så är jag livrädd för döden,

tycker det är så hemskt.

Men jag hoppas att Ida har det så här i allafall.

Och att hon kommer till oss i drömmarna

fast vi inte kommer ihåg det när vi vaknar.

Tyckte detta är så fint skrivet.

Barnen i Andevärlden!

Vad händer en baby eller ett lite barn som går över gränsen? 

Tänk på att det endast är ur fysisk synpunkt som barnet tycks dö!

En dödens ängel är närvarande vid övergången 

och själen faller i djup sömn och förs bort med ömhet och kärlek!

Barnet vaknar upp i den andliga världen 

med den Gudomliga Moderns ande vid sin sida. 

Barnet är inneslutet i hennes omsorg 

och dess eventuella rädsla lugnas.

Förberedelser har vidtagits på förhand

för dess speciella behov. 

Ofta kommer någon älskad släkting, 

en farmor eller mormor 

(eller kanske dess egen mor som kanske sover vid den tiden) 

och ger det kopior av dess favoritleksaker att leka med!

Barn som går över har ingen känsla av fysisk förlust, 

eftersom de har varit skilda från anden under bara 

en kort period  känner de sig hemma!

För dom är det som att komma till en plats 

som kommer ihåg och älskar, 

fastän dom fortfarande minns 

sina nyförvärvade föräldrar på jorden!

De uppskattar snabbt allt som gjorts för att glädja dom. 

De bor i hem i ett underbart landskap, 

leker roliga lekar och har andra förströelser!

När de blir gamla nog besöker dom skolor och andra läroanstalter.

Allt är genomsyrat av Guds kärlek 

och de har en känsla av trygghet var de än befinner sig! 

Med stor glädje upptäcker barnen och bekantar sig med

naturens värld och blir vänner med de naturandar 

som finns där och även med de många andra barnen 

som kommer över från jordelivet!

Dessutom är dom fortfarande knutna till sina föräldrar 

och besöker dom ofta när dessa är befriade under sömnen. 

Föräldrarna glömmer sedan sina drömmar om återföreningen 

och kan inte i minnet återkalla de hem dom har besökt 

på landet eller vid havet!

Barnen växer fort däröver,

tiden i andevärlden kan inte jämföra med människornas tid.

Dom som förlorat ett älskat barn genom döden 

kan vara övertygade om att dom har det bra 

och att när deras egen stund kommer 

att gå över skall återförenas med sitt barn, 

som för en kort period återtar det utseende 

dom kommer ihåg för att något främlingsskap 

inte skall uppstå när dom träffas!

Livet bortom skulle vara ofullständigt 

utan djur som vänner. 

Dom överlever också döden, 

också dom åtnjuter ett liv i frihet 

med djurens alla glädjeämnen frånsett 

att dom inte jagar eller dödar!

För dom är deras nya liv en återupprepning 

av deras gamla men fulländat och vackert i varje detalj. 

Men inte desto mindre kommer dom ihåg 

sina tidigare vänner och väntar på deras ankomst!     

Ha aldrig sex i trädgården! 

Visst är kärleken blind, 

men det är fan inte grannarna!

Dina barn tillhör dig inte de är söner och döttrar 

av själva livets längtan De kommer genom dig, 

men inte från dig och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte dina tankar, 

för de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte deras själar, 

för deras själar befinner sig i morgondagens land, 

som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem men försök inte 

att göra dem lika dig själv.

För livet går inte tillbaks och dröjer inte vid igår.

- Text av Khalil Gibran-

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.

Ett barn som möter fientlighet lär sig att slåss.

Ett barn som möter fruktan lär sig försiktighet.

Ett barn som möter medömkan lär sig tycka synd om sig själv.

Ett barn som förlöjligas lär sig skygghet.

Ett barn som möter avundsjuka lär sig att avundas.

Ett barn som möter skam lär sig att känna skuld.

Ett barn som får uppmuntran lär sig självförtroende.

Ett barn som möter tolerans lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.

Ett barn som blir accepterat lär sig att älska.

Ett barn som blir uppskattat lär sig att tycka om sig själv.

Ett barn som får erkännanden lär sig att det är bra att ha ett mål.

Ett barn som får vara med och dela lär sig generositet.

Ett barn som möter ärlighet och hederlighet

lär sig vad sanning och rättvisa är.

Ett barn som möter trygghet lär sig tro på sig själv och på andra.

Ett barn som möter vänlighet lär sig att världen är en bra plats att bo på.

-Okänd författare-

 
 Hur berättar man för en sjuårig pojke 

att hans tvillingsyster och mamma har varit med om en svår bilolycka? 

Det var ingen lätt uppgift Fredriks pappa hade framför sig.

Fredrik, det har hänt en olycka. 

Mamma och Cecilia har blivit påkörda av en buss och har åkt

till sjukhuset. 

Vi får åka och hälsa på dem nu på en gång.

De sa nästan ingenting under bilfärden, 

men till slut bröt Fredriks pappa tystnaden.

Cecilia förlorade en hel del blod i olyckan 

och blod behöver man ju för att leva, det vet du. 

Nu är det så att ni två har samma sorts blod eftersom ni är tvillingar.

Kan du tänka dig att ge blod till din syster?

Fredrik satt tyst en stund.

Kommer det att göra ont, undrade han.

Det känns lite när de sticker in nålen, men inte så mycket.

Fredrik funderade en stund till och sa sen:

Okej, jag gör det.

När de kom till sjukhuset stod läkarna beredda 

att ta emot dem. 

Fredrik fick ligga på en brits bredvid sin syster

medan läkarna gjorde i ordning apparaterna.

Läkarna berömde honom hela tiden för 

att han var så duktig och så modig. 

Men när allt var färdigt var det som om modet svek honom.

Kommer jag att börja dö på en gång, 

frågade han medan han gjorde sitt bästa för att svälja gråten.

Det är inte så lätt för en sjuåring att veta 

att han inte skulle behöva ge allt sitt blod till sin syster. 

Men mod har ingenting med ålder att göra. 

Det visade Fredrik.

Den moderna tiden hade kommit till skogen, 

och djuren tyckte att man måste göra något i den tidens anda. 

Man bestämde att det skulle startas en skola för djurens barn. 

För att det skulle bli lättare att organisera bestämde man 

att alla skulle ha samma ämnen på schemat. 

Följande ämnen skulle ingå; simning, löpning, klättring och flygning.

Ankan var redan i början av skolåret 

en duktig simmare och hyfsat flygkunnig, 

men det blev snart uppenbart att hon hade löp svårigheter 

och behövde specialundervisning. 

Skolan satsade ordentligt på detta 

och hon fick regelbunden löpträning. 

Mot slutet av läsåret var hon nästan förstörd i 

sina fötter och simmade sämre.

Kaninen var däremot väldigt duktig i löpning, 

men blev nervös och ängslig av sin extra simträning. 

Ganska snart fick man koppla in skolpsykologen. 

Denne trodde att kaninen hade problem med sina syskon.

Ekorren var jättebra i klättring, 

men hade stora problem med flygningen. 

På grund av detta fick ekorren dåligt självförtroende 

och blev underkänd även i löpningen.

Örnen var ett riktigt problembarn från början. 

Han flög alltid oavsett vad som stod på schemat 

och ingenting hjälpte mot hans hyperaktivitet. 

Han fortsatte att flyga runt hela tiden.

Präriehunden skolkade snart eftersom 

det inte fanns grävning på schemat 

och då hjälpte inte föräldrasamtal 

och elevvårdskonferens mot skolket.

-Okänd författare-

Våra dagars ungdom älskar lyx.

De uppträder ohövligt,

föraktar auktoriteter,

har ingen respekt för äldre människor

och pratar när de borde arbeta.

De unga reser sig inte längre upp

när äldre personer kommer in i ett rum.

De säger emot sina föräldrar,

skryter på bjudningar,

glufsar i sig efterrätten vid matbordet,

lägger benen i kors

och tyranniserar sina lärare.

- SOKRATES 470-399 f.Kr -

När man arbetar med barn som jag gör, 

så får man många frågor som börjar med varför, 

och det är frågor som rör allt mellan himmel och jord.

Många gånger så får man ta sig en riktig funderare 

innan man kan lämna ett bra svar och ibland blir man helt ställd. 

Men dagens blogg ska inte handla om barnens varför, 

utan om mina egna varför!

Varför finns det så många föräldrar 

som inte sätter sina barn i första rummet vid en skilsmässa, 

utan dom väljer att ha en konflikt med sitt ex 

som tyvärr går ut över barnen?

Varför får hatet en människa att bli så bitter, 

så att dom inte kan tänka klart 

och se hur den lille mår i denna situation?

Varför skaffar man sig ett barn om man inte är beredd 

att se till barnets bästa, 

utan sätter sig själv i främsta ledet?

Dessa varför har jag fått uppleva många gånger 

under mina år inom barnomsorgen, 

men varför finns dom där?

Jag skulle önska att dessa varför kunde försvinna helt och hållet, 

men det är väl en utopi antar jag, 

men om alla som är i denna situation kunde sätta sig ner 

och fundera över vad dom gör mot de små, 

så kanske det finns ett hopp i alla fall!

Dessa rader har Vicke skrivit och jag lånade detta av han.

Och jag håller med precis vad han skriver för så här är det.