BOTEMEDEL MOT SORG.

En gammal kinesisk saga berättar om en kvinna,

vars ende son dog.

Nedbruten av sorg gick hon till en vis man o sa:"

Jag är villig att betala vad som helst.

Säg mig bara vilka böner jag ska be eller vilka besvärjelser jag ska uttala för att min son

ska återvända till livet."

Den vise mannens lärljungar väntade på

att mästaren skulle förklara för kvinnan

att hennes begäran var omöjlig

och köra iväg henne ,

men mästaren tittade bara på henne under tystnad.

Sedan sa han: " Om du finner ett senapskorn från

ett hem som aldrig drabbats av sorg,

kan jag använda det för att driva bort sorgen

ur ditt eget liv."

Kvinnan gav sig genast av och började

söka efter det magiska senapskornet.

Hon gick o gick, till hon kom fram till

ett ståtligt hus.

" De som bor här måste ha det bra ",

tänkte hon för sig själv.

men när hon förklarat sitt ärende för paret som

 bodde i huset, svarade de att hon tyvärr

kommit till fel hus.

De hade nyligen förlorat en dotter,

och sorgen efter henne hade gjort dem lamslagna.

" Mitt hjärta lider med dem", tänkte kvinnan

för sig själv.

" Och vem skulle kunna vara bättre lämpad

att hjälpa dom än jag,

som själv drabbats av den största sorgen som finns."

Så kvinnan stannade hos dem en tid,

tills det blev dags för henne att

fortsätta söka efter senapskornet.

Men var hon än letade - i slott eller koja - kunde

hon inte hitta någon som inte vid något

tillfälle drabbats av sorg.

Och eftersom hon själv visste hur det var

att sörja, kunde hon inte låta bli

att stanna i de hem hon besökte för

att om möjligt lindra lite av smärtan.

Med tiden bleknade hennes egen sorg,

men hennes engagemang för att hjälpa andra fortsatte.

Det var först många år senare hon insåg

att själva sökandet efter det magiska senapskornet 

faktiskt hade fördrivit sorgen ur hennes eget liv.

EN GAMMAL SJÄL.

Det var en gång en gammal, gammal själ,

som hade levt många, många människoliv på jorden

och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också,

ja,snart skulle den smälta samman med och bli en del av den

Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i

tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande

Sammansmältningen.

De bästa vännerna hade gett sig av,

den gamla själen kunde se dem där nere på jorden,

hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet,

förundran och tankar av alla de slag.

Jag vill dit, sa den gamla själen.

Jag har fortfarande en god portion glädje kvar.

Jag vill dit och ge dem den.

Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten.

Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid,

ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.

Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå.

Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem

över sorgen sedan.

Så låt det få bli som, du vill, sa Vakten

och släppte iväg den gamla, gamla själen.

Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje

över dem från den dag han föddes,

den ogrumlade glädje som människorna känner

när deras själar träffas och med förtjusning känner igen

varandra från Evigheten.

Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ

till den gamla själen i den lilla pojken.

Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.

Och fastän mamman inte hörde deras samtal,

väckte viskningarna en anande oro hos henne,

en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden,

inte varandra , inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på,

alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman

att glömma sådana tankar.

Och pappan var hos dem och gladdes, han också.

Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid

precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort,

och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske.

Den gamla, gamla själen fick kallelse

att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död.

Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn

var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg,

just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna

bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet,

blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem

att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen,

den har människorna genom glädjen fått kraft

att uthärda och så småningom vända till något gott.

Från boken "Jag saknar dig, jag saknar dig"

Visst var denna fin.

Kram.

//Maria.

När mörkret faller och ljuset inte längre når mig.

När trädens tunga löv blir röda och regnet blir till is.

När soldaternas tunga kliv  och ljudet klingar

från vapen i en evighets strid.

Kan du tala med mig, kan du komma till mig, finns jag där.

Och som änglar har vingar så har jag tid.

Mitt hjärta är inte gjort av sten.

Det är fyllt med värme och kärlek.

Men jag behandlar dej som du behandlar mej.

Jag har slutat bry mej om vad andra tycker om mej.

Antingen älskar man mej, annars hatar man mej.

Men det är upp till var och en.

Jag behöver inte ha någon som säger vad jag ska tycka och tänka.

För jag kan tycka och tänka själv!!!

Jag går min egen väg och har mina egna tankar och åsikter.

För jag är som jag är.....

Av: Okänd författare.

DU KOM TILL MIG.

Du kom till mig

Du kom till mig en natt

Du stod tätt intill mig

Du tog min hand och vi flög långsamt iväg

Du höll din kropp så nära min

Du log mot mig men du sa ingenting.

Vi följde vägar genom skogar och hagar

Flög över berg och hav mot främmande land

Du höll din kropp så nära min

Du log mot mig men du sa ingenting.

Men jag visste inte alls vart vi var på väg

Var bara lycklig att få känna dig så nära

Plötsligt börja vi ta mark

Och jag såg ett ljus så starkt

Då visste jag att detta var ditt hem.

Du kom till mig en natt

Du stod tätt intill mig

Du tog min hand och vi flög långsamt iväg

Du lämnade mig i gryningen

Tänk att vi fick ses en gång igen.