Den lille pojken – en saga för vuxna.

Det var en gång en liten
pojke som skulle börja skolan.

Det var en mycket liten
pojke och det var en mycket stor skola.

 Han fick gå uppför många trappor

och genom en lång korridor
för att komma till sitt klassrum.

En dag när pojken hade gått
i skolan ett tag sa hans lärare:

-Idag ska ni få rita och måla!

-Bra! tänkte den lille
pojken. Han älskade att måla!

 Han tyckte om att måla lejon, tigrar,
kycklingar, kor, tåg och båtar.

Han tog fram sina kritor och
började rita.

Men läraren sa:

-Vänta! Ni får inte börja än!

Och hon väntade tills alla
var färdiga att lyssna.

-Vi ska måla blommor, sa läraren.

-Bra! tänkte den lille pojken.

Han tyckte om att måla blommor.

Och han började måla
underbara blommor med sina rosa,

oranga och blåa kritor.

Men läraren sa:

-Vänta! Jag ska visa er!

Och hon ritade en blomma på tavlan.

 Den var röd med en grön stjälk.

-Nu kan ni få börja, sa läraren.

Den lille pojken tittade på
lärarens blomma.

Sen tittade han på sina egna
blommor som han tyckte mycket bättre om.

Men det sa han inte.

Han bara tog ett nytt papper
och målade en blomma

som liknade lärarens blomma.

En röd blomma med en grön stjälk.

En annan dag föreslog
läraren att barnen skulle få arbeta med lera.

-Bra! tänkte den lille pojken.

Han tyckte om att arbeta med lera!

Han kunde göra en massa
saker; ormar, snögubbar, elefanter och möss…

och så fort han fick sin lerklump
började han genast att forma den.

-Vänta! Ni får inte börja än! Vi ska göra en tallrik.

-Bra! tänkte pojken.

Han tyckte om att göra tallrikar.

Och han började att forma
tallrikar i olika storlekar och former.

Men läraren sa:

-Vänta! Jag ska visa er hur ni ska göra!

Och hon visade alla hur man
gör en djup tallrik.

-Nu får ni börja! sa läraren.

Den lille pojken tittade på
lärarens tallrik.

Sedan tittade han på sina egna,

som han tyckte betydligt bättre om.

Men det sa han inte.

Han bara klämde ihop all
leran till en klump igen

och gjorde en likadan
tallrik som fröken hade gjort.

Och snart lärde sig den
lille pojken att vänta, att lyssna noga,

 titta uppmärksamt och att göra allting precis
som läraren

 hade visat honom och snart kunde han inte göra

 saker på egen hand längre.

Då hände det sig att den
lille pojkens familj flyttade

till en annan stad och den lille
pojken måste börja i en ny skola.

Denna skola var ändå större
än den förra

och den lille pojken måste
gå uppför en massa trappor och genom en lång,

lång korridor innan han kom till
sitt klassrum.

 Och första dagen som han var i sin nya skola
sa läraren:

-Idag ska ni få rita och måla!

-Bra! tänkte pojken och
väntade på att läraren

skulle tala om för honom vad han skulle göra.

Men läraren sa ingenting
utan gick runt och småpratade

med barnen. När hon kom till
den lille pojken sa hon:

-Vill inte du också måla en bild?

-Jo, sa den lille pojken.
Vad ska jag göra för något?

-Det vet jag inte förrän du
har gjort det, sa läraren.

-Hur ska jag göra min bild?
frågade pojken.

-Du får göra precis som du
vill, sa läraren.

-Men vilken färg ska jag
använda? undrade pojken.

-Vilka färger som helst,
svarade läraren.

Och hon fortsatte:

-Om alla målade samma saker
och med samma färger – hur skulle jag kunna

veta vem som hade gjort vad?
Då skulle jag ju knappt kunna se skillnad på

era teckningar!

-Jag vet inte, sa den lille pojken.

Och den lille pojken började måla en blomma.

Den var röd med grön stjälk.

Okänd författare.

En gammal dam som svalde en fluga.

Det var en gång en gammal  dam

 
 som svalde   en fluga, 

     
 Jag vet inte varför  hon åt  en fluga . 

Kanske kommer hon att dö!  

Det var en gång en gammal  dam

som svalde  en spindel

Den kröp och kittlade henne inuti

Hon  åt  spindeln

för han skulle fånga flugan

 Jag vet inte varför  hon  åt  en fluga . 

Kanske kommer hon att dö!

Det var en gång en gammal  dam

som svalde  en fågel .

Hur absurt är inte det, att svälja

en fågel  

Hon  åt  fågeln

 för han skulle fånga spindeln, 

Hon  åt  spindeln ,

för han skulle fånga flugan , 
Jag vet inte varför  hon  åt  en fluga .

 Kanske kommer hon att dö!  

Det var en gång en gammal dam   som svalde  en katt , 
Tänk dig att hon  åt  en katt. 

Hon åt  katten

för han skulle fånga fågeln , 

Hon  åt   fågeln

 för han skulle fånga spindeln , 

Hon  åt  spindeln 
för han skulle fånga flugan , 

Jag vet inte varför  hon åt  en fluga . 

Kanske kommer hon att dö! 

Det var en gång en gammal dam som svalde  en hund ,
Åh, vilket svin  som
sväljer en hund .

Hon åt  hunden    
för han skulle fånga katten ,

Hon  åt katten
för han skulle fånga fågeln , 

Hon  åt  fågeln
 för han skulle fånga spindeln, 

Hon  åt  spindeln 
för han skulle fånga flugan , 
Jag vet inte varför  hon åt  en fluga . 

Kanske kommer hon att dö! 

Det var en gång en gammal dam  som svalde en get , 
Hon öppnade precis sin mun och svalde en get!   

Hon  åt  geten  
för han skulle fånga hunden , 

Hon  åt  hunden
för han skulle fånga katten, 

Hon  åt  katten

för han skulle fånga fågeln , 

Hon  åt fågeln
för han skulle fånga spindeln, 

Hon åt  spindeln 
för han skulle fånga flugan, 

Jag vet inte varför hon åt  en fluga . 

Kanske kommer hon att dö! 

Det var en gång en gammal dam som svalde en ko,
Jag är inte säker på hur hon åt kon.  

 Hon  åt  kon 
för han skulle fånga geten , 

Hon  åt  geten  
för han skulle fånga hunden , 

Hon  åt  hunden
för han skulle fånga katten, 

Hon  åt  katten
för han skulle fånga fågeln, 

Hon  åt  fågeln
för han skulle fånga spindeln, 

Hon åt  spindeln 

 för han skulle fånga flugan, 

Jag vet inte varför  hon åt  en fluga . 

Kanske kommer hon att dö! 

Det var en gång en gammal dam  som svalde  en häst . 

Hon är död nu, naturligtvis!

SNIPP SNAPP SNUT

NU VAR SAGAN SLUT. 

Myran och gräshoppan.

En vacker sommar  dag, en lat gräshoppa 

kvittrar och sitter och spelar kort , precis som han gjorde
varje dag. En hårt arbetande myra  gick förbi,

bärande på ett stort blad   som han skulle bära

till myr boet.  

 Gräshoppan  sa till myran ,

 "Allt ni myror  gör är att arbeta hela dagarna.

 Ni bör vara mer lik mig och spela, spela, spela! "

 Myran  svarade

"Jag sparar och förvarar mat   

 inför vinter   säsongen.

Du bör också arbeta, för precis samma anledning.

Vad äter du när vädret blir kallt  ?

Hur kommer du att mata din hungriga familj? "

Gräshoppan   skrattade,

 "Allt ni myror  gör är att arbeta och känna oro.

Sakta ner, ha inte så bråttom.

Titta bara   omkring, det finns gott om mat, .

 Inte ska du ge mig råd, det är helt enkelt oförskämt. "

 Myran   fortsatte att arbeta, och gräshoppan

fortsatte att spela, och vintern  kom snart.

Myran  hade förberett för vintern  

och hade tillräckligt  lagrat i sitt bo

och snart så blir det den kalla , och hårda vädret.

Nu när vintern  hade kommit,

 kunde inte  gräshoppan  hitta

någon mat  , och snart blev han mycket hungrig.

Men han mindes snart den hårt arbetande myran

som han hade retat i somras .

Gräshoppan  gick till myr  boet och bad om mat.

 Myran  , som fortfarande var upptagen med att hålla maten

ren och torr sa,

 "Jag slet för att spara mat  för vintern ,

medan du tillbringade sommaren   med att spela istället.

 Jag sparade bara tillräckligt med mat för vintern ,

så att de räcker till oss och det är sant.

Och jag kan inte mata dig hela vintern  eller ska jag svälta också.

 Myran  gav gräshoppan  några smulor,

 men gräshoppan  var kall,

olycklig och hungrig hela vintern .

 Nästa sommar  så arbetade Gräshoppan  hårt för att lagra mat

för den kommande vintern  .

För att nästa vinter  , tänkte Gräshoppan

vara väl mätt och nöjd!

Han hade lärt sig att tänka framåt och planera för framtiden.

Och det är slutet på historien.

Sensmoralen i historien:

FÖRBERED IDAG för de behov
som du har I MORGON.

Den tappre lille skräddaren.

 Av: Jacob och Wilhelm Grimm.

En vacker sommarmorgon satt en liten skräddare på sitt bord nära fönstret.

Han var på gott humör, han syr med all sin kraft.

En bondkvinna kom nere på gatan och ropade "God sylt till salu!

 God sylt till salu!"

Det lät bra tyckte den lilla skräddaren,

 så han stack ut sitt lilla huvud genom fönstret och skrek:

 "Kom hit, kära kvinna! Du kan sälja dina varor här!"

Kvinnan bar sin tunga korg uppför tre trappor till skräddaren,

 Som bad henne packa upp alla sina varor.

Han undersökte dem, och öppnade dem för att lukta på sylten.

Slutligen sade han:

 "Denna sylt ser bra ut.

Väg upp fyra gram åt mig,

 Så betalar jag en fjärdedel pund."

 Kvinnan, som hade hoppats på att göra en bra
försäljning, gav honom vad han bad om,

 sedan gick hon iväg arg och muttrade.

"Må Gud välsigna denna
sylt att ge mig hälsa och styrka",

 sa den lille skräddaren.

Sedan tog han en limpa bröd från sitt skåp,

så  skar han sig en stor bit och la på med sylt.

"Det kommer inte att smaka illa," sade han,

"men jag kommer att avsluta jackan innan jag tar en tugga."

Han lade brödet åt sidan och fortsatte sin sömnad,

 glatt gör han stygnen större och större.

 Under tiden doften av söt sylt steg bort till väggen

 där ett stort antal flugor satt.

Dom lockas av lukten,

och ett myller av dom bosatte sig på brödet.

"Hej! Vem bjuder in er?" sade den lilla skräddaren,

Och kör bort de objudna gästerna.

 Men, flugorna, som inte förstod svenska kunde inte avvisas,

och de kom tillbaka i ständigt ökande antal.

Slutligen, så förlorade han humöret, och nådde ett tygstycke och skrek,

"Vänta, nu ska jag ge igen på er!" Så slog han på dem utan nåd.

 När han backade och räknade fanns det inte mindre än sju

av dem som ligger död framför honom, med benen utsträckta.

"Så där?" sa han till sig själv, förvånad över hans eget mod.

 Hela staden skall höra om det här.

"Så han klipper fort ut en bit tyg som han sedan

broderar på med stora bokstäver,

 Slog sju med ett slag.

" Hela världen ska få höra om det här! "

 Och hans hjärta hoppade av glädje som en svans på en hund.

Skräddaren band banderollen runt hans kropp

och skulle nu ut i stora världen för han trodde att hans lilla verkstad
var för liten för att folk skulle höra om hans mod.

Innan han lämnar sitt hus så kollar han sig omkring efter

 något han kan ta med. Men han hittar bara en
gammal ostbit som han la i sin ficka.

Utanför stadsporten fann han
en fågel som han fångade i en buske.

Han tog vägen, som var lätt och smidig så han inte tröttnar. 

Vägen ledde honom uppför ett berg, och när han nådde toppen så
satt en stor jätte där, som såg sig belåtet omkring.

Den lilla skräddaren gick fram till honom glatt och sa:

 "God dag, kamrat.

Sitter du här och tittar ut på den vida världen?

Jag är på väg ut dit för att bevisa andra att jag är modig.

Vill du följa med mig?"

Jätten såg på skräddaren med förakt och sade:

 "Du din usling! Din eländiga karl!"

"Det säger du inte!" svarade den lille skräddaren.

Han knäpper upp rocken, och så visar han banderollen för jätten.

"Du kan läsa vilken typ av människa jag är."

Jätten läste Sju med ett slag,

och tänkte att skräddaren hade dödat sju män,

så han fick respekt för den lilla mannen.

 Men han ville sätta honom på prov,

så han plockade upp en sten
och kramade den med sin hand

tills vattnet droppade från den.

"Gör vad jag gjorde", sade jätten, "om du orkar."

"Är det allt?" sade den lilla skräddare.

"Det är en barnlek för någon som mig."

 Nå i fickan drog han ut den mjuka osten 

och kramade den tills vätskan rann från den.

 "Det var ännu bättre, var det inte?" sade han.

Jätten visste inte vad han skulle säga,

för han trodde inte den lille mannen.

Då jätten plockade upp en sten och kastade den så högt

 att det knappast kunde ses.

 "Nu, din lilla dvärg, gör om det."

"Ett bra kast", sa skräddaren, "men stenen föll tillbaka till jorden.

 Jag ska kasta en åt dig som inte kommer tillbaka."

så drog han ut fågeln, och kastade upp den i luften.

  Glad att vara fri, flög fågeln upp och iväg,
och kom inte tillbaks.

"Hur tyckte du om det, kamrat?" frågade skräddaren.

"Du kan kasta tillräckligt bra", sade jätten,

 men nu ska vi se om du kan göra någonting rätt”

 "Han ledde den lilla skräddaren till en mäktig ek

som hade huggits ner och låg på marken.

 Han sade , "Om du är stark nog,

 så hjälp mig bära det här trädet ut ur skogen."

 "Gärna", svarade den lille mannen.

"Du tar stammen på axeln, och jag skall bära grenar och kvistar.

 Trots allt, de är ju de tyngsta."

Jätten lyfte upp stammen på sin axel,

 men skräddaren satte sig på en gren,

och jätten, som inte kunde se bakom sig,

var tvungen att dra det långa trädet själv,

 med den lilla skräddaren som satt på toppen.

Glad och på gott humör, visslade han låten

"Det var tre skräddare som red ut till Gate",

 som bar ett träd som var en barnlek.

Efter att ha dragit det tunga trädet en bit så orkade inte jätten längre,
 och han ropade: "Jag måste släppa trädet nu."

Skräddaren hoppade av vigt,

tog tag i trädet med båda armarna,

som om han hade burit den, och sade till jätten,

"Du är en så stor karl, och du kan inte ens bära ett träd."

De gick tillsammans tills de kom till ett körsbärsträd.

 Jätten tog tag i trädtoppen där den mognaste
frukten hängde, böjde ner det och satt det i skräddaren hand,

 bjud honom att äta.

 Dock var den lilla skräddaren alldeles för
svag för att hålla trädet, och när jätten släppte taget, åkte trädet
upp, och kastade skräddaren upp i luften.

När han föll tillbaka till jorden, utan att skada sig, sa jätten:

"Vad?

 Du har inte tillräckligt med styrka för att
hålla den lilla grenen?"

"Det finns ingen brist på styrka", svarade den lille skräddaren.

"Tror du att det skulle vara ett problem för någon

 som dödade sju med ett slag?

 Jag hoppade över trädet eftersom jägarna skjuter där nere i borsten.

 Hoppa över det själv, om du kan."

Jätten gjorde ett försök,
men kunde inte komma över trädet och fastnade i grenarna.

Så den lilla skräddaren behöll övertaget även här.

Jätten sa: "Om du är en så modig karl, så följ med mig till vår grotta

och tillbringa natten med oss."

 Den lilla skräddaren var med på det och följde med honom.

 När de kom till grottan fanns det andra jättar där som
satt runt en eld.

Var och en hade ett rostat
får i sin hand och åt av den.

 Den lilla skräddaren tittade sig omkring och tänkte:

 "Det är mycket mer rymligt här än i min verkstad.

 Jätten visade honom en säng och sa till honom
att ligga ner och sova.

Den lilla skräddaren tyckte dock att sängen var för stor,

så istället för att ligga där så kröp han in i ett hörn.

Vid midnatt trodde jätten att den lilla skräddaren sov,

så han reste sig upp, tog en stor järnstång,

och med ett enda slag slog han sönder sängen i två delar.

Han trodde att han hade satt stopp för skräddaren.

Tidigt nästa morgon när jättarna gick in i skogen,

så hade de helt glömt bort den lilla skräddaren,

då han plötsligt närmade sig glatt och frimodigt.

 Av rädsla för att han skulle slå dem alla döda,

 sprang jättarna skräckslagna bort i all hast.

Den lilla skräddaren fortsatte sin väg, alltid efter hans spetsiga näsa.

Efter en lång vandring, kom
han till gården för ett kungligt palats,

och var väldigt trött,  så han lade sig ner i gräset och somnade.

Medan han låg där kom folk
och tittade på honom från alla sidor,

och de läste hans fana, Sju med ett slag.

"Åh", sade de,
"Undrar vad denna stora krigshjälte gör här?

 Han måste vara en mäktig herre."

De gick och rapporterade honom till konungen,

 tänkte att om kriget skulle bryta ut,

 skulle han vara en viktig och användbar man

som till varje pris inte bör tillåtas att gå någon annanstans.

 Kungen var nöjd med detta råd, och han sände en av sina
hovmän till den lilla skräddaren

för att erbjuda honom en anställning i armén,

så fort han vaknade.

Budbäraren stod där och väntade tills skräddaren

sträckte sina armar och ben och öppnade ögonen,

och sedan sa han sitt meddelande.

"Det är just därför jag kom hit", svarade den lille skräddaren.

 "Jag är redo att gå in i kungens tjänst."

 Därmed mottogs han med ära och gavs en särskild plats att leva.

Emellertid var soldaterna motståndare till den lilla skräddaren,

och önskade att han var tusen mil därifrån.

 "Vad kommer att hända", sade de till varandra:

 "Om vi ​​grälar med honom och han slår ut oss?

 Sju av oss kommer att falla med ett slag.

Människor som vi inte kan stå upp till det."

Så de kom fram till ett beslut,

och alla tillsammans gick de
till kungen och bad att bli fri från sitt jobb."

" Vi kan inte stå upp mot en man som dödar sju med ett slag."

Kungen tyckte det var tråkigt att han skulle förlora

alla sina trogna tjänare på grund av en man,

och han önskade att han aldrig hade sett honom.

Han skulle vilja bli av med honom,

men han vågade inte avskeda honom,

 eftersom han var rädd att han skulle döda honom

och allt hans folk och sedan ställa sig på den kungliga tronen.

 Han tänkte länge och hårt, och äntligen
hittade han ett svar.

 Han skickade ett meddelande till den lilla skräddaren,

 informerade honom om att eftersom han var en så stor krigshjälte

så skulle han ge honom ett erbjudande.

 I en skog i hans land bodde två jättar som
orsakade stora skador med rån, mord, plundring och mordbrand.

 Ingen kunde närma sig dem utan att placera sig i livsfara.

Om han kunde besegra och döda dessa två giganter,

 skulle kungen ge honom hans enda dotter till hustru

och halva hans kungarike för en hemgift.

 Dessutom skulle han få hundra ryttare med sig för stöd.

"Det är något för en man som mig," tänkte den lilla skräddare.."

 "Det är inte varje dag någon erbjuds en vacker prinsessa

och en halvt rike."

"Jag ska erövra jättarna, men jag behöver inte de hundra ryttarna.

Den som kan slå ner sju med ett enda slag har ingen anledning

att vara rädd för två."

 Den lilla skräddaren går iväg på sitt uppdrag,
och de hundra ryttarna följde med honom.

Vid kanten av skogen, sade han till dem:

"Ni stannar här. Jag ska ta hand om jättarna själv."

Han hoppade in i skogen, han tittade till vänster och till höger.

 Han såg snart de två giganterna.

 De låg och sov under ett träd,

 Snarkade så att grenarna böjdes upp och ner.

 Den lille skräddaren, fyllde båda fickorna med stenar

 och klättrade upp i trädet.

I mitten av trädet, gled han ut på en gren tills han

satt precis ovanför jättarna.

Han kastade sten en efter en på en av jättarnas gigantiska bröst.

 Under lång tid reagerar inte jätten, men till slut vaknar han till,

Knuffar till sin kamrat, och sade:

 "Varför slår du mig?"

"Jag slår dig inte."

De somnade igen och skräddaren

kastade en sten på den andra.

""Vad är detta?" sade den andre.

"Varför kastar du saker på mig?"

"Jag kastar inget på dig", svarade den första, muttrande.

De grälade ett tag, men eftersom de var trötta,

 gav sig bägge två, och de båda slöt ögonen igen.

Sedan började den lilla skräddaren sitt spel igen.

Han valde sin största sten, den kastade han på den
första jätten med all sin styrka för att slå honom i bröstet.

"Du är elak också!" ropade jätten,

 sedan hoppade han upp som en galning och sköt sin kamrat mot
trädet, tills det skakade.

Den andre betalade tillbaka i samma mynt,

och de blev så arga att de ryckte upp träd

och slog på varandra tills slutligen,

 på en och samma gång föll de båda till marken döda.

Sedan den lilla skräddaren hoppade ner. 

"Det är tur", sa han,  "att de inte drog upp
trädet där jag satt,

Eller så skulle jag fått hoppa in i ett annat träd som en ekorre.

 Men människor som jag är vig."

Han riktade sitt svärd och gav sig själv några bra slag mot bröstet

och gick sedan tillbaka till ryttarna och sade:

 "Arbetet avslutat. Jag avslutade båda, men det var svårt.

 I deras ilska de drog upp träd för försvara sig.

 Men det hjälpte inte dem, inte mot någon som mig

som dödar sju med ett slag."

"Är du inte sårad?" frågade ryttaren.

"Allt är okej", svarade skräddaren.

"De gjorde inte så mycket som böja ett av mina hårstrån."

Ingen ville tro på honom, så riddaren red in i skogen.

Där fann han jättarna simma i sitt eget blod,

 och runt dom låg träd huller om buller.

Den lilla skräddaren frågade
kungen om den utlovade belöningen,

 men han ångrade sitt löfte,

 och återigen började han tänka på ett sätt att
få hjälten därifrån.

 "Innan du får min dotter och halva kungariket", sade han,

 "du måste uppfylla ett hjältedåd.

 I skogen finns det en enhörning som orsakar mycket skada.

 Först måste du fånga den.

"Jag är ännu mindre rädd för en enhörning än jag var av två jättar.

Sju med ett slag, det är min grej."

Han tog ett rep och en yxa, och så gick han in i skogen.

Återigen sa han till dem som gick med honom att vänta bakom.

 Han behövde inte leta särskilt länge.

 Enhörningen dök snart upp och hoppade

mot skräddaren som om den ville spetsa honom på en gång.

"Försiktigt, försiktigt", sa skräddaren.

"Inte så fort."

 Han stannade, väntade tills djuret var mycket nära,

då hoppade han vigt bakom ett träd.

 Enhörningen sprang med alla krafter rakt in i trädet,

sticker sitt horn så hårt i stammen
att den inte hade tillräckligt

med styrka för att dra sig ut igen, och därmed så fångades den.

 "Nu har jag det lilla djuret", sa skräddaren, som kom fram bakom trädet.

Först band han repet runt enhörningen hals,

sedan skar han hornet ur trädet med yxan.

När allt var klart, ledde han bort djuret och förde den till kungen.

Kungen ville fortfarande inte ge honom den utlovade belöningen

och presenterade det tredje kravet.

 Före bröllopet skulle  skräddaren fånga ett vildsvin

som orsakade stora skador i skogen.

Jägaren skulle hjälpa honom.

"Gärna", sa skräddaren.

 "Det är en barnlek."

Han ville inte ta jägaren med in skogen, och jägaren var glad över det,

 för de hade stött på vildsvin innan och hade ingen lust att göra det igen.

När galten såg skräddaren sprang han mot honom

 med skummande mun och spetsiga tänder,

för att kasta honom till marken.

 Men hjälten sprang in i ett närliggande kapell,
sedan med ett språng så hoppade han tillbaka ut genom ett fönster.

Galten sprang in efter honom, men skräddaren sprang omkring utanför

och smällde igen dörren.

Så togs det rasande djuret till fånga,

 för den var för tung och klumpig för att hoppa ut genom fönstret.

Den lilla skräddaren kallade på jägaren.

De var tvungna att se den tagna galten med egna ögon.

Hjälten rapporteras till kungen,

som nu - om han ville eller inte –

var tvungen att hålla sitt löfte och ge honom hans dotter

och halva kungariket.

Om han hade vetat att det inte var en krigshjälte,

utan snarare en liten skräddare som står framför honom,

hade det varit ännu mer smärtsamt för honom.

 Bröllopet hölls alltså med stor ceremoni men med lite glädje

 och en  skräddare som blev kung.

kung som gjordes från en skräddare.

En tid senare den unga drottningen hörde en

 natt hur hennes man sade i en dröm,

"Pojk, gör en jacka åt mig, och byxor,

 eller jag slår dig i dina öron med en måttstock.

 Då förstod hon var den unge herrn hade kommit från.

 Nästa morgon berättade hon för sin far och bad honom att

hjälpa henne att bli av med mannen,

 som inget annat var än en skräddare.

Kungen tröstade henne och sade:

 "Ikväll lämnar du din sovrumdörr olåst.

Mina tjänare kommer att stå utanför,

och efter att han har somnat kommer de att gå in,

 binda honom och föra honom till ett fartyg som kommer

att ta honom långt härifrån."

Hustrun var nöjd med detta.

 Men konungens vapendragare hörde allt, som hade en förkärlek

för den unga herrn, och avslöjade hela handlingen för honom.

"Jag ska sätta stopp för det", sa den lille skräddaren.

Den kvällen gick han till
sängs med sin fru vid den vanliga tidpunkten.

 När hon trodde att han sov steg hon upp,

 öppnade dörren och gick sedan tillbaka till sängen.

Den lilla skräddaren, som
bara låtsades sova,

började gråta ut med en
tydlig röst,

"Pojk, gör en jacka åt
mig, och byxor,

eller jag slår dig i dina
öron med en måttstock!

Jag har slagit ner sju med
ett slag, dödade två jättar, samt ledde bort en
enhörning, och fångade ett vildsvin,

och jag ska vara rädda för
dem som står precis utanför sovrummet! "

När de som står utanför
hörde skräddaren säga detta,

de blev så överväldigad av
rädsla så att de sprang iväg,

som om den vilda horden var
bakom dem.

Ingen av dem vågade närma
sig honom någonsin igen.

Således den lilla skräddaren
var en kung,

och han förblev en kung så
länge han levde.

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se

Den fåfänga musen.

Spansk folksaga.

Det var en gång en liten mus
som var mycket inbilsk.

En dag så städade musen sitthus,

när hon plötsligt på marken ser något som glimmar .... ett guldmynt.

Musen plockade upp den från
marken och började tänka vad hon skulle köpa av pengen.

 "Jag vet jag köper godis ... Nej.
Det går ju inte eftersom det kommer att förstöra mina tänder.  

Tja, jag köper kakor .... Nej, då får jag ont i magen.

” Jag vet jag köper en rosett som är röd till min svans."

 Musen höll sina pengar i fickan och gick till marknaden.

 Väl framme vid marknaden frågade hon affärsinnehavaren

om han hade en röd rosett. Hon köpte den och återvände till sitt hus.

Nästa dag när musen gjorde sig fin och satt på sig

den röda rosetten på svansen, gick hon ut på balkongen
och samtidigt så kom en åsna gående.

Åsnan säger:

- Hej musen, vad fin du är

-Kan du gifta dig med mig?
Musen frågar, och hur låter du på natten? 
Ija, IJA, sade åsnan 
 Och musen sa:
Nej, nej, då skrämmer du mig ...

Och åsnan återvände hem igen.

Det dröjde inte länge så kom en gris.

- Hej musen, vad fin du är

- Kan du gifta dig med mig?

 Musen frågar, hur låter du på natten?

Oinc oinc oinc, grymtade grisen med stolthet.

Och musen sa:
- Nej, nej, då skrämmer du mig ...
Och grisen går hem.

Då kom hunden.
- Hej musen, vad fin du är!

- Kan du gifta dig med mig?

Musen frågar, vad han säger på natten?

Råttan frågar, och vad säger du på natten?

 - Vov, vov, vov, skällde hunden med
säkerhet
Och musen sa:
- Nej, nej, då blir jag skrämd ...

Så lämnade musen med öronen mellan benen.

Sen visar sig tuppen och säger:

- Hej mus, vad fin du är!

- Vill du gifta dig med mig?

  Och den lilla musen svarade:

 "Nej jag vet inte säger musen, gör du något buller?"

Och tuppen säger, "Kuckeliku".

 "Åh nej, jag kan inte för jag gillar inte ljudet…”

Så tuppen tar en promenad hem igen.

Sedan på eftermiddagen kom ankan.
- Hej mus, vad fin du är!

- Vill du gifta dig med mig?

Musen frågar, gör du något ljud på natten?

 - Kvack, kvack, säger ankan sött.
- Nej, nej,  då skrämmer du mig ...

Och ankan tar samma väg tillbaks igen.

Det dröjde inte länge för en liten katt kom.

 Hej musen, vad fin du är

- Kan du gifta dig med mig?

Musen frågar, hur låter du på natten?

- Mjau, mjau, mjauuu spann katten mjukt.
Musen sa: "Ja, jag vill gifta mig med dig ,

och vakna av din vackra röst när jag vaknar", sa musen.

Och så gifte de sig en vacker vårdag.

Men när katten ska kyssa musen så såg hon

att katten såg så finurlig ut och tänkte att hon kommer att bli kattmat.

Så musen rusade iväg och katten fick

Söka sig middag någon helt annanstans.

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se