Mariaslekrum

Inlägg publicerade under kategorin Sagor.

Av Maria - 18 september 2011 09:00

Lillans kattresa.

Text och bild : av Ivar Arosenius

 

1.Lillan gick på vägen ut,
Mötte där en katt,
Blev så rädd så att
Hon hävde upp ett tjut.

 

2. Katten sade: Jam,

Jag är snäll och tam,
Jag är snäll och inte stygg,
Du får åka på min rygg!

 

3. Lillan satt sej genast opp.
Det bar av uti galopp.
Lillan var så gla, så gla.
Katten sprang så bra, så bra.

 

4. Snart så mötte dom en tupp
Lillan skrek: Se upp, se upp!

 

5. Och han blev så rädd och sprang
Hemåt till sin tuppmadam.

 

6. Sedan mötte dom en gris,
Han blev skrämd på samma vis.

 

7. Och han blev så rädd, så rädd,
Kröp ner uti sin grisebädd.

 

8. Sedan mötte dom en gås.
Han blev lika rädd förstås.

 

9. Han blev så rädd, så han blev blek,
Och sträckte på sin hals och skrek.

 

10. Sedan kom dom till en å,
Katten sam med lillan på.
Fiskarna i vattnet sam
Mycket rädda om varann.

 

11. Lillan hon kom snart i land
Plocka´ blommorna på strand.

 

12. Sedan mötte dom en ko
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte möh och sprang
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon, den fick så mycket dask.

 

13. Se´n mötte dom en krokodil.
Katten sprang liksom en pil.

Den ville äta lillan opp,
Men katten rädda´ lillans kropp.
Ty katten sprang så fort, så att
Ingen kunde få den fatt.

 

14. Krokodilen grät så mången tår,
Han led utav en hunger svår.
Men lillan skratta´ och va´ gla,
Att den ej kunde lillan ta.

 

15. Sedan mötte dom en häst,
Han var klädd i blommig väst.

Stövlar hade han också,
Men svansen den var inget på.

 

 16. Sedan mötte dom en kalv,
Han blev så rädd så att han skalv.

En gubbe kom med näsa blå
Och han var klädd i kallikå.
Han var så hemsk, så ful och stor
Så katt och lilla skrek på mor

 

17. Men katten satt i väg i språng
Och gubbens näsa blev så lång.

 

18. Sedan kom dom till en sta,
Där stod husen ra i ra.

 

19. En polis gick av och ann.
Blanka knappar hade han.

Och hans kläder dom var blå
Och han var så viktig så.

 

20. Se´n fick dom se en fru så skön
Klädd uti en klänning grön.

 

21. Och uti en droska satt
Kungen själv så trött och matt.
Två lakejer stodo bak,
Kusken satt på droskans tak.
Fyra hästar drogo brått
Droskan hem till kungens slott.

 

 22. Katten sprang så fort, så fort
Ända fram till slottets port.
Katt och lilla stod och neg,
När kungen ut ur droskan steg.
Och när han fick lillan se
Blev hans mun så gla´ och bre´.

 

23. Och han sa till en lakej:

Hör du, Karlsson, skynda dej
Och gå efter något gott
Saft och kakor och kompott.

Lakejen sprang i slottet in
Och kom tillbaka som en vind
Med saft och kakor och kompott
Och mycket annat smått och gott.

 Lillan mumsa med besked,
Katten han fick smaka med.

 

24. Och dom blev så mätta så
Dom inte orkade gå.

 

25. Katten åt så att han sprack,

Lillan skrek och ropte ack!

 

26. Men kungen trösta´na och sa:
Vi ska göra katten bra.
Och en skräddare kom strax
Med en nål och tråd och sax.
Och han började att sy,
Katten skrek i himlens sky.

 

27. Men snart så var han frisk och kry,
Precis som om han varit ny.

 

28. Och dom var så glada så.
Nu kunde katten åter gå,
Och så sade dom adjö
Katten sprang så han blev rö.

 

29. Och så kom dom hem till mor.
Där blev glädjen mycket stor.
Men dom var så trötta så
Dom genast somna bägge två.
Och de sova nu så gott
Efter allt de genomgått.

 

                        

Denna saga hat-älskade jag när jag var liten.

Kanske var i 6-års åldern när jag fick den.

 

Nu älskar jag den.

 

Maila mig om materialet.

mariaslekrum@live.se

Av Maria - 17 september 2011 23:23

Pojkarna Igelkotts vinterskor.

 

Det var en gång för länge sen en Igelkotts mamma

 och Igelkotts pappa som hade tio bråkiga pojkar.

Och det var minsann inte så lätt alla gånger.

Om det bara hade varit fyra,
fem stycken som i vanliga igelkotts familjer.

 Då hade det ju gått an.

Men TIO.

 

Stackars mamma Igelkott, hon arbetade från morgon till kväll,

och igelkottspappa hjälpte henne.

Fast ibland satt han förstås och tittade på sport-TV.

Det tycker många igelkottspappor om att göra.

Igelkottsmamma fick aldrig vila sig.

Hela dagarna måste hon borsta piggpälsar

och snyta trynen på alla pojkarna.

Och försöka att lära dem ett gott igelkott uppförande.

 

Hela sommaren hade igelkottspojkarna sprungit barfota i backarna.

Men nu var det höst, och kallt och blött och ruskigt.

Varenda dag blev det våta fötter snuva och hosta,

 och fru Igelkott måste hela tiden koka fläderte åt alla tio

och ge dem granhost-tabletter.

Det var tydligt att pojkarna måste ha SKOR, innan vintern kom.

Men skor till tio pojkar med fyra tassar var,

det blev – låt mej se – mamma Igelkott räknade och räknade

och fick det till fyra tusen först.

 Nej det kan inte vara sant,

 så hon räknade en gång till och då blev det fyrtio och det var ju riktigt.

Men FYRTIO skor!

Var skulle hon få dem ifrån.

Håhåjaja, ett sånt bekymmer.

Så här många är fyrtio skor!

Du kan räkna dem själv.

 

Efter många funderingar tog hon fram ett ormskinn,

som hon hade undanlagt i sina gömmor.

Hon knöt en varm schal om huvudet,

 tog skinnet och gick på besök till haren.

 Han låg och viftade med öronen bland buskarna i skogsbrynet.

Vill du gnaga till fyrtio igelkott pojkskor av det här skinnet

åt mina tio pojkar till i morgon? Bad hon.

Jo vars, sa haren och lovade att det skulle han göra.

Och kvällen därpå kom han också till igelkottarnas bostad

med en bunt tillgnagda skinn under armen.

Det räckte bara till tjugo skor, sa han lite ursäcktande,

 men dina pojkar får väl lära sig att gå på två ben som människorna gör.

 

Ja, fru Igelkott tackade så mycket för hjälpen,

tog skinnen och lunkade iväg till hackspetten,

som satt och trummade på en trädstam.

Vill du pligga ( pligga = spika ihop som man gjorde förr )

dom här skorna åt mina igelkott pojkar? Bad hon.

Och visst, visst – det gjorde hackspetten gärna.

Det ska gå som en dans, kom igen i morrrrgon,

sa han med en extra trumvirvel.

Men nästa dag talade han om
för fru igelkott att pliggarna hade tagit slut.

De räckte i alla fall till tio.

Tio skor – tio pojkar, det passar ju precis sa han.

Fru Igelkott kände sig i alla fall bekymrad.

En sko till varje pojke, hur skulle det räcka!

Kunde de kanske lära sig att gå på ETT ben var?

Hon tog vägen ned till ån och ropade på uttern,

som också strax dök upp vid stranden.

 

Snälla utter, bad hon artigt, vill du smörja mina tio igelkott pojkars skor

 med din vattentäta pälsolja, så att de får gå torra om tassarna i vinter?

Föralldel, sa uttern vänligt.

Fru Igelkott kan få hämta skorna i morgon kväll.

Men när hon kom dit nästa kväll fick hon reda på att uttern hade

 råkat tappa några skor i ån och inte fått tag på dem igen.

Det är i alla fal fem stycken kvar, sa han.

Du kan ju låta pojkarna turas om att använda dom.

Det var bara att tacka och gå.

Men igelkott mamman funderade bekymrat hela vägen hem

 på hur saken skulle kunna ordnas.

 

Väl hemkommen ropade hon på alla pojkarna:

Nicke Ticke Pigge Tagge Vicke

Mucke Kotte Knutte Putte och Lunkentuss!!!!!!

-Nu ska ni allihop lära er att gå på FEM ben!

Ja, det var pojkarna genast med på.

Men VILKA fem ben.

Två av Knuttes och tre av
Pigges? Det blir fem.

Eller Kottes alla fyra och ett av Puttes? Det blir också fem.

Tre Nickeben kanske och två Vickeben?

Det blev ett pipande och skrikande och funderande,

så att vem som helst skulle bli yr i huvudet.

Och så många ben föreslogs och provades,

att både mamma Igelkott och alla tio pojkarna blev alldeles
uttröttade till sist.

Jag tror att vi sover på saken, sa igelkott pappan,

som blivit trött av att bara se på.

Och så sa de god natt till varandra.

God natt och sov så gott!

Sedan gick de till sängs och somnade sött.


Och de sov, så de sov, så de FÖRSOV sig nästa dag,

både pappa, mamma och alla pojkarna.

De sov hela måndagen och tisdagen med,

 ja onsdag och torsdag var det likadant.

Både natt och dag snusades
det i godan ro hemma hos igelkottarna.


Ja, VET NI VAD!

De vaknade inte förrän nästa VÅR.

Mamma Igelkott hade alldeles glömt bort

att alla igelkottar sover VINTERSÖMN,

och att de inte alls behöver några skor.

FÖR NÄR DE VAKNAR OM VÅREN

ÄR DET TID ATT SPRINGA BARFOTA IGEN!!!


      

 Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 15 september 2011 20:46

Ja, då har man slagit sig på författarskapet då.

Ett gott försök iallafall sen får ni uttala er om det är bra eller inte:)

Enligt mig så gick det väl så där.

 

Den oroliga lövet.

 

Det var en gång ett litet
löv som började sucka och gråta,

när den milda vinden drog fram.

Och kvisten frågade:
"Vad är det, lila löv?"

Och lövet sa:

"Vinden berättade att
det en dag skulle blåsa

så att jag skulle ramla ner
och dö på marken”.

Kvisten berättade för grenen
som han växte på,

och grenen berättade det för trädet.

Och när trädet hörde det,

prasslade det till överallt,

och han skickade tillbaka orden till lövet.

"Var inte rädd.

Håll i hårt, och du skall inte gå förrän du vill."

 

Och lövet blev jätteglad och
trivdes jättebra där på grenen.

Varje gång trädet skakade
och rörde sig skakade grenarna

och den lilla kvisten och det lilla lövet
dansade upp och ner muntert,

som om ingenting någonsin
skulle kunna få den att ramla av.

 

Och så lövet hela sommaren
och till slut så var det oktober.

Och när de ljusa dagarna av hösten kom och

så såg det lilla lövet att alla löven runt omkring blev så vackra.

En del var gula och lite rosenrött, och några randiga med flera färger.

Lövet frågade trädet vad det betydde.

Och trädet sa:

 "Alla dessa blad är redo att flyga iväg,

och de har fått dessa vackra färger på grund av glädje."

 

Det lilla lövet ville också få så där fina färger,

och började växa sig mycket vacker, och när det var
mycket åt det guldiga hållet i färgen såg lövet

att trädets grenar hade inga
ljusa färger kvar, så lövet frågade:

"Men grenar! varför är
du så brun i färgen och vi i guld?"

 

"Vi måste fortsätta vårt arbete,

för vårt liv är inte över – men dina arbetsuppgifter är över", sade grenarna.

Just då kom en liten vindpust och lövet släppte taget,

utan att tänka på det, och vinden tog den och
vände den i luften om och om igen,

och virvlade det som en gnista av eld i luften,

och sedan föll det försiktigt ner under kanten på staketet,

bland hundratals andra löv, och föll i en dröm,

och lövet har aldrig vaknat upp och talat om vad han drömde om.

 

    Text: Maria Ersson.

Bilder: Goggel.

Av Maria - 15 september 2011 19:13

         


Av: Okänd.

 

Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Av Maria - 12 september 2011 18:29


 

DEN LÅNGÖRADE KANINEN.

Från en liten pixibok.

Text: Marie Paula Armand och Carlos Busquet.

 

1. Kaninen Flop är ledsen
för att han hade så långa öron.

För en kanin är det normalt,
men Flops var alltför långa.

Han skulle gärna vilja gömma
dem, men hur gör man det?

- Om jag skulle klippa av
dem sa han plötsligt.

 

2. Han ropade på sin vän Jocke.

- Hör du, säger han upphetsat.

Här har du en sax.

Vill du klippa av dom här
löjliga öronen på mig!

Jocke ska just till att
börja klippa av öronen, men vid

första klippet hoppar Flop högt.

- AJ, SLUTA!! ropar han .
Det gör ont.

 

3. Med plåster på örat
vandrar Flop sorgsen i skogen.

Kom och lek med oss,
föreslår de andra kaninerna för att

muntra upp honom.

De sätter i gång med att leka kurra gömma och Flop som har

tröstat sig en aning gömmer sig bakom en buske.

 

4. Han anar inte att hans
öron förråder honom. För dom

sticker upp över busken!

Naturligtvis hittas han
genast och börjar gråta.

- Det är bara för att jag
har så långa öron ropar han olyckligt.

 

5. För att trösta honom säger Jocke:

- Följ med mig så ska jag
visa dig ett stort morotsland.

- Toppen! Morötter, jag älskar morötter säger Flop.

- Vi måste vara försiktiga,
säger Jocke för bonden har ett
gevär.

 

6. Här är dom nu i morotslandet.

Flop kan inte se sig mätt på läckerheterna.

Han rycker upp några morötter och tuggar glupskt.

- Så jättegott

Men bonden har fått syn på Flops öron.

Han tar sitt gevär och skjuter.

 

7. Men han sköt bara i
luften för att skrämma bort kaninerna.

Flop och Jocke blev jätterädda och sprang därifrån

allt vad dom orkade.

Dom sprang mot ett dike fullt av gegga.

Jocke tog ett stort skutt över det,

 men Flop missade och ramlade rakt ner i geggan,

 han sjönk så det var bara öronen som stack upp.

 

8. Jocke fortsatte att
springa, och när han vände sig om

upptäckte han att Flop var borta.

Han smög tillbaka, för han
var rädd för att möta bonden igen.

Så såg han Flops öron sticka upp ur diket.

Han tog tag i dem och drog upp Flop.

Tacka dina öron Flop.

De har räddat livet på dig.

Utan dem hade jag aldrig hittat dig.

 

9. Sen dess tycker Flop inte
längre illa om sina långa öron.

Och nu han har lärt sig att
fälla ner dem när det behövs.


 

Maila mig om man vill ha bilderna till sagan.

mariaslekrum@live.se

Av Maria - 4 september 2011 08:00

 

Tummelisa.

 

Det var en gång en hustru,
som så gärna ville ha sig ett litet barn,

men hon visste inte hur hon skulle få
det, så hon gick till en gammal häxa och sade till henne:

- Jag skulle så innerligt gärna vilja ha ett litet barn ;

vill du inte säga mig, hur jag skall få ett?

- Jo, det skall nog gå för sig, sade häxan.

Här har du ett bjuggkorn, som är av ett helt annat slag än det,

som gror på bondens åker eller som hönsen får att äta;

lägg det i en blomkruka, så skall du få se någonting.

- Tack skall du ha! sade hustrun, g

av häxan några slantar och gick därpå hem och satte ner bjuggkornet,
och strax växte en stor, vacker blomma;

den såg ut som en tulpan, men bladen slöt sig tätt ihop,

som om den ännu inte stått i knopp.

- Det var en fager blomma! sade hustrun och kysste henne

 på de vackra röda och gula bladen;

men just som hon kysste henne, sprack blomman upp med en stark knall.

Det var en verklig tulpan,
det kunde man se; men mitt inne i blomman,

på den gröna stolen, satt en liten, liten flicka, så fin och käck;

och hon var icke mer än en tum lång och kallades därför Tummelisa.

 

Ett grant lackerat valnötsskal fick hon till vagga,

blå violblad var hennes madrasser och ett rosenblad hennes täcke.

Där sov hon om natten, men om dagen lekte hon på bordet,

där hustrun hade satt en tallrik,

omkring vilken hon hade lagt en hel krans med blommor,

som stack sina stjälkar ned i vattnet.

Här flöt ett stort tulpanblad, och på detta satt Tummelisa

och seglade från den ena sidan av tallriken till den andra

och hade två vita tagelstrån att ro med.

Det såg för näpet ut.
Hon kunde även sjunga, åh, så fint och käckt,

 att man aldrig här hade hört något, dylikt!


En natt, då hon låg i sin vackra säng,

 kom en otäck padda inhoppande genom fönstret,

på vilket en ruta var sönder.

 Paddan var så ful, stor och våt och hoppade rätt ned på bordet,

 där Tummelisa låg och sov under det röda rosenbladet.

- Det vore en vacker hustru åt min son! sade paddan,

och så tog hon valnötsskalet, där Tummelisa låg, och sov,

 och hoppade med henne genom rutan ned i trädgården.


Där rann en stor, bred å; men vid stranden var det sumpigt och gyttjigt, och
där bodde paddan med sin son.

 Hu! även han var stygg och ful och liknade fullkomligt sin mor.

Koax, koax, brecke-ke-kex! var allt, som han kunde säga,

då han fick se den lilla käcka flickan i valnötsskalet.

- Prata inte så högt, ty då vaknar hon! sade den gamla paddan.

Hon skulle ännu kunna springa ifrån oss, ty hon är lätt som ett svandun.

 Vi ska sätta henne ut i ån på ett av de breda näckrosbladen;

det blir för henne, som är så liten och lätt, alldeles som en egen ö,

och då kan hon inte springa bort,

medan vi gör i ordning brudkammaren
under gyttjan, där vi ska bo.

-Ute i ån växte så många
näckrosor med sina breda, gröna blad,

vilket såg ut, som om de flöt på vattnet;

det blad, som var längst bort,

var även det allra största,
och dit ut simmade den gamla paddan

 och satte valnötsskalet med Tummelisa.


Den lilla stackaren vaknade tidigt på morgonen,

då hon såg, var hon var, började hon gråta så bittert ,

ty det var vatten på alla sidor om det stora, gröna bladet,

så att hon omöjligen kunde komma i land.

Den gamla paddan satt nere i gyttjan och prydde sitt rum med
säv och gula näckrosknoppar, så att där skulle bli riktigt fint åt den nya sonhustrun,

och simmade därefter med den fule sonen ut till bladet,

där Tummelisa stod de, ville hämta hennes vackra säng,

som skulle sättas upp i brudkammaren,

innan hon själv kom dit.



Den gamla paddan neg så djupt i vattnet för henne och sade:

- Här skall du få se min son; han skall bli din man,

och ni ska bo så trevligt nere i gyttjan.

- Koax, koax, brecke-ke-kex! var allt, hennes son kunde säga.


Så tog de den prydliga lilla sängen och simmade bort med den

 men Tummelisa satt alldeles ensam på det gröna bladet och grät,
ty hon ville inte bo hos den fula paddan

eller ha hennes fule son till man.

 De små fiskarna, som simmade nere i vattnet,

 hade säkert sett paddan och hört,

vad hon sagt; därför stack de upp huvudet och ville se den lilla flickan.

 Så snart de fick se henne, fann de henne så käck,

och det gjorde dem riktigt ont,

att hon skulle ned till den fula paddan.

Nej, det skulle då aldrig ske!

De flockade sig nere i vattnet runt omkring den gröna stjälken,

som höll fast bladet, som hon stod på,

dom gnagde av stjälken med tänderna,

och så flöt bladet nedåt ån, bort med Tummelisa, långt bort,

dit paddan ej kunde komma.


Tummelisa seglade förbi så många ställen,

och de små fåglarna satt i buskarna, såg på henne och sjöng:

Vilken käck liten jungfru!

Bladet åkte allt längre och längre bort med henne,

och tog Tummelisa utomlands.

En liten vacker, vit, fjäril flög runt omkring henne

och satte sig slutligen ned på bladet,

han tyckte så mycket om lilla Tummelisa, och hon var så nöjd och glad,

nu kunde paddan inte nå henne, och det var så vackert, d

är hon seglade; solen sken på vattnet,

och det var som strålande guld.

Så tog hon sitt skärp, band den ena ändan om fjärilen
och fäste den andra vid bladet;

det gled nu mycket fortare framåt,

hon stod ju på bladet.

I det samma kom en stor ollonborre flygande; han fick se henne,

slog ögonblickligen sin klor om hennes smärta midja

och flög upp i trädet med henne;

men det gröna bladet åkte nedåt ån och fjärilen flög med,

ty han var fastbunden vid bladet och kunde ej komma lös.

Gud, vad den stackars Tummelisa blev rädd,

då ollonborren flög upp i trädet med henne!

Men hon var likväl allra mest bedrövad över den vackra, vita fjärilen,

som hon hade bundit vid bladet; om han ej kunde komma lös,

måste han ju svälta ihjäl.

Men detta frågade ollonborren icke efter. H

an satt sig med henne på det största gröna bladet uppe i trädet,

gav henne honung av blommorna att äta och sade,

 att hon var så käck och fager, hur hon alls inte liknade en ollonborre.

Sedan kom alla de andra ollonborrarna, som bodde i trädet,

och gjorde visit; de såg på Tummelisa,

och ollonborrsfröknarna ryckte på spröten och sade:

Hon har ju inte mer än två ben!

Det ser för ynkligt ut! - Hon har inga spröt! sade de.

 - Hon är så smal om midjan!

Fy, hon ser ju alldeles ut som en människa!

Vad hon är ful! sade alla de kvinnliga ollonborrarna,

och ändå var Tummelisa så fager.

Och det tyckte också den ollonborre, som hade tagit henne;

men då alla de andra sade, att hon var ful,

 trodde han det slutligen också och ville alls icke ha henne,

utan hon kunde få bo, vart hon ville.

De flög nu ned från trädet med henne och
satte henne på en gåsört; där grät hon, därför att hon var så ful,

 att ollonborrarna icke ville ha henne, och ändå var hon den fagraste,

 man kunde tänka sig,

fin och skär som det vackraste törnrosblad.


Under hela sommarn levde den stackars

Tummelisa alldeles ensam i den stora skogen.

Hon flätade sig en sänt av strån och hängde den under

ett stort kardborrblad, och så kunde det icke regna på henne;

hon petade honung; ur blommorna och åt,

 samt drack av daggen-, som varje morgon låg på bladen.

Sålunda sommar somhöst;

men nu kom vintern, den kalla, långa vintern.

Alla fåglarna, som hade sjungit så vackert
för henne, flögo sin väg, träden och blommorna vissnade,

det stora kardborrbladet,
under vilket hon hade bott, rullade ihop sig och blev endast en gul,

vissen stjälk, och hon frös så förfärligt, ty hennes kläder var sönderrivna,

och hon var själf så späd och liten, den stackars Tummelisa,

att hon visst måste komma att frysa ihjäl.

Det började att snöa, och varenda snöflinga,

som föll på henne, var som när man kastar en hel skovel på oss,

 ty vi äro stora, och hon var endast en tum lång.

Därpå svepte hon in sig i ett visset blad,

 men detta ville icke giva någon värme, och hon skalv av köld.

Strax utanför skogen, dit hon nu hade kommit, låg ett stort sädesfält,

men säden var för länge sedan borta,

och endast den nakna, torra stubben stack upp ur den frusna marken.

 Stubben var för henne alldeles som en stor skog att färdas igenom,

och vad hon skalv avköld!

Så kom hon till åkerråttans dörr, ett litet hål under sädesstubben.

 Där innanför bodde åkerråttan varmt och gott

och hade hela rummet fullt med säd,

ett vackert kök och skafferi.

Den stackars Tummelisa stälde sig innanför dörren,

lik en annan fattig tiggarflicka,

och bad om en liten bit av ett bjuggkorn,

ty hon hade på två dagar icke fått det allra ringaste att äta.

- Din lilla stackare, sade åkerråttan, ty hon var i själva verket

en god gammal åkerråtta, stig du in i mitt varma rum och ät med mig.


Eftersom hon nu tyckte rätt mycket om Tummelisa, sade hon:
- Du kan gärna stanna hos mig i vinter; men du skall hålla mitt rum
rent
och fint och berätta historier för mig,
ty sådana tycker jag mycket om.
Och Tummelisa gjorde det som, den goda gamla åkerråttan begärde,
och mådde mycket gott hos henne.

- Nu få vi snart besök, sade åkerråttan; min granne brukar

 hälsa på hos mig en gång i veckan.

Han har det ännu bättre än jag,

har stora salar och går med en så vacker, svart sammetspäls.
Kunde du få honom till man, blev du väl försörjd. Men han är blind.

Du måste berätta honom de allra vackraste historier du kan.

Men detta brydde Tummelisa sig icke om; hon ville icke ha grannen,

 ty han var en mullvad.



Han kom och gjorde visit i sin svarta sammetspäls;

han var så rik och så lärd, sade åkerråttan;
hans bostad var också över tjugu gånger större än åkerråttans,

 och lärdom hade han;

men solen och de vackra blommorna kunde han alls icke tåla,

utan talade illa om dem, ty han hade aldrig sett dem.

Tummelisa måste sjunga för honom,

och hon sjöng både »Ollonborre, flyg, flyg!» och andra visor,

och så blev mullvaden betagen i henne för den vackra röstens skull;

men han sade ingenting, ty han var en så betänksam man.

Han hade nyligen grävt sig en lång gång under jorden

från sitt till deras hus, och där fick åkerråttan och
Tummelisa tillåtelse att spatsera så ofta de ville.


Men han bad dem icke bli rädda för den döda fågeln, som låg i gången;

det var en hel fågel med fjäder och näbb,

som sannolikt hade dött helt nyligen vid vinterns början

och blivit nedgrävd just där mullvaden hade gjort sin gång.

Mullvaden tog en bit murket trä i munnen,

ty det lyser ju som eld i mörkret,

och gick så förut och lyste i den långa, mörka gången.

Då de kom dit, där den döda fågeln låg,

satte mullvaden sin breda nos mot taket och stötte upp jorden, s

å' att det blev ett stort hål, som ljuset kunde skina ned igenom.

 Mitt på golvet låg en död svala, med de vackra vingarna
tätt tryckta mot sidorna och med benen och huvudet indragna under fjädrarna;

den stackars fågeln hade bestämt dött av köld.

Tummelisa kände sig så bedrövad för hans skull;

ty hon höll så mycket av alla de små vackra fåglarna;
de hade ju under hela sommarn sjungit och kvittrat så vackert för henne;

men mullvaden stötte till honom med sina korta ben och sade:

- Nu piper han inte längre!
Det måtte vara för eländigt att bli född till en liten fågel Gud ske lov,

att intet av mina barn blir det!

 En sådan där fågel har ju ingenting annat än sitt
qvivitt och måste svälta ihjäl under vintern.

- Ja, det må ni väl som en förståndig man säga, sade åkerråttan.

Vad har väl fågeln för allt sitt qvivitt, då vintern kommer?

Han måste svälta och frysa;

men det skall väl också vara så stort och rart!

Tummelisa sade ingenting;
men då de båda andra vände ryggen åt fågeln,

 lutade hon sig ned, sköt undan fjädrarna, som låg över hans huvud,

 och kysste honom på de tillslutna ögonen.

- Kanske var det han, som sjöng så vackert för mig i somras, tänkte hon.

 Vad han gjorde mig mycken glädje, den kära, vackra fågeln!

Mullvaden stoppade nu till hålet, genom vilket dagen lyste,

 och följde därefter damerna hem.

Men om natten kunde Tummelisa icke sova,

 och så steg hon upp ur sin säng och flätade av hö ett stort,

vackert täcke, och det bar hon ned och svepte omkring den döda
fågeln, samt lade mjuk bomull, som hon hade funnit i åkerråttans rum,

 på sidorna om fågeln, så att han skulle ligga varmt i den kalla jorden.

- Farväl, du vackra, lilla fågel! sade hon.

Farväl och tack för din vackra sång i somras,

då alla träden var så gröna och solen sken så varmt på oss!

Därpå lade hon sitt huvud mot fågelns bröst,

men blev i det samma helt förskräckt,

 ty det var alldeles som om någonting klappade där innanför:

Det var fågelns hjärta. Fågeln var icke död,

utan låg i dvala och hade nu blivit uppvärmd och fått liv igen.


Om hösten flyga alla svalorna bort till de varma länderna;

 men om någon fördröjer sig, fryser hon så,
att hon faller ned död och blir liggande där hon föll, och den kalla snön lägger sig ovan på.

Tummelisa riktigt skalv, så förskräckt hade hon blivit,

 ty fågeln var ju stor, mot henne,

som endast var en tum lång; men hon tog likväl mod till sig,

 lade bomullen tätare omkring den stackars svalan,

 hämtade ett krusmynta blad, som hon själv hade haft till täcke,
och lade det över fågelns huvud.

Den följande natten smög hon sig åter ned till honom,

 och nu var han riktigt vid liv igen, men så matt,

att han endast för ett kort ögonblick kunde öppna ögonen och se Tummelisa,

som stod med ett stycke lysved i handen,

ty någon annan lykta hade hon icke.

- Tack skall du ha, du käcka lilla barn! sade den sjuka svalan till henne.

Jag har blivit så skönt uppvärmd.
Snart får jag mina krafter igen och kan åter flyga ut i det varma solskenet.

- Ack, sade Tummelisa, det är så kallt ute, det snöar och är kallt!

Stanna du i din varma säng! Ja; skall nog se om dig.

Hon bar nu svalan i ett blomblad fram till vattnet,

och fågeln drack och berättade för henne,

 hur han hade sårat sin ena vinge på en törnbuske

och därför icke kunnat flyga så fort som de andra svalorna då de
var på väg till de varmare länderna,
och han sackade efter och hade till slut  fallit ned på marken;
men mera kunde han ej erinra sig och visste icke,

 hur han hade kommit dit.

Under hela vintern stannade han nu där nere,

 och Tummelisa var god emot honom och höll så mycket av honom;
men varken mullvaden eller åkerråttan fick veta det ringaste därom,

 ty de kunde alls icke tåla den stackars fattiga svalan.


Så snart våren kom och solvärmen trängde in i jorden,

sade svalan farväl till Tummelisa, vilken öppnade hålet,

som mullvaden hade gjort i taket.

Solen lyste så vackert in till dem, och svalan frågade,

om hon icke ville följa med; hon kunde sitta på hennes rygg,

 så skulle de flyga långt bort i den gröna skogen.

Men Tummelisa visste, att det skulle bedröva den gamla åkerråttan,

 ifall hon lämnade henne.

- Nej, jag kan inte, sade Tummelisa.

- Farväl, farväl, du goda, söta flicka! sade svalan och flög ut i solskenet.

Tummelisa såg efter fågeln, och tårarna kom i hennes ögonen,

ty hon höll så mycket av den stackars svalan.

- Qvivitt, qvivitt ! sjöng fågeln och flög in i den gröna skogen.


Tummelisa var så bedrövad.
Hon fick icke lov att gå ut i det varma solskenet;

säden, som var sådd på åkern över åkerråttans hus,

växte också högt i vädret, och det var en hel,

tät skog för den stackars lilla flickan, som ju bara var en tum lång.

- Nu skall du i sommar sy på din utstyrsel, sade åkerråttan till henne ;

ty nu hade grannen, den tråkiga mullvaden i den svarta sammetspälsen,

friat till henne. Du skall ha både ylle och linne.
Du skall ha båda att sitta och ligga på, då du blir mullvadens hustru.

Tummelisa måste spinna på sländan, och åkerråttan la fyra spindlar

till för att spinna och väva natt och dag.


Var afton kom mullvaden på visit och pratade då alltid om,

att när sommarn väl blev slut, skulle solen icke skina på långt när så varmt;

nu däremot brände hon ju jorden hård som en sten;

ja, när sommarn var slut, skulle bröllopet stå med Tummelisa;

men hon var alls icke glad och belåten,

ty hon kunde icke med den tråkiga mullvaden.


Var morgon, då solen gick upp, och var afton, då hon gick ned,

smög hon sig ut i dörren, och när så vinden skilde sädestopparna åt,

så att hon kunde se den blå himmeln, tänkte hon på,

hur ljust och vackert det var där ute, och önskade så innerligt,

 att hon åter skulle få se den kära svalan;
men denna kom aldrig mer tillbaka,

utan flög visst långt bort i den vackra, gröna skogen.


Då det nu blev höst, hade Tummelisa hela sin utstyrsel färdig.

- Om fyra veckor skall du stå brud, sade åkerråttan till henne.

 Men Tummelisa grät och sade, att hon icke ville ha den tråkiga mullvaden.

- Snick snack! sade åkerråttan. Var inte obstinat,

ty då biter jag dig med min vita, tand!

Det är ju en ståtlig man du får!

Hans svarta sammetspäls har inte själva drottningen maken till.

Han har fullt upp både i kök och källare.

 Tacka du din Gud för honom!


Så skulle de hålla bröllop.
Mullvaden hade redan kommit för att hämta Tummelisa;

hon skulle bo med honom djupt nere i jorden,

aldrig komma ut i den varma solen,

ty den kunde han icke tåla.

Det stackars barnet var så bedrövad,

 ty hon skulle nu säga farväl åt den vackra solen,

vilken hon dock hos åkerråttan hade fått stå och se på i dörren.

- Farväl, du klara sol! sade hon och sträckte armarna högt upp;

 hon gick till och med ett litet stycke från åkerråttans hus;

ty säden var nu bärgad, och här stod endast den torra stubben var.
Farväl, farväl ! sade hon och slog sina små armar omkring en liten röd blomma,
som stod där.

 Hälsa den kära svalan ifrån mig, om du ser henne!

- Qvivitt, qvivitt! lät det i det samma över hennes huvud; hon såg upp:

det var svalan, som just nu kom flygande förbi.



Så snart hon fick se Tummelisa, blev hon så glad,

och Tummelisa berättade för henne,

hur ogärna hon ville ha den stygga mullvaden till man och
att hon skulle bo djupt nere i jorden, där solen aldrig lyste.

Hon kunde icke låta bli att gråta, då hon tänkte på det.

- Nu kommer den kalla vintern, sade svalan;

 jag flyger långt bort till de varma länderna;

vill du inte följa med?

Du kan sitta på min rygg; bind dig bara fast med ditt skärp,

så flyger vi bort från den otäcka mullvaden och hans mörka boning,

 långt bort över bergen till de varma länderna,

där solen lyser vackrare än här och där det alltid är sommar

och vackra blommor. Följ med mig, du söta, lilla Tummelisa,
som räddade mitt liv, då jag låg förfrusen där nere i den mörka jordkällaren.

 

- Ja, jag vill följa med dig, sade Tummelisa

och satte sig upp på fågelns rygg, med fötterna på hans utbredda vingar,

band sitt skärp fast vid en av de starkaste fjädrarna,

och så flög svalan högt upp i luften,

över skog och över sjö, högt upp över de stora bergen,

där det alltid ligger snö; och Tummelisa frös i den kalla luften,

men så kröp hon in under fågelns varma fjädrar

och stack endast fram det lilla huvudet
för att se all denna härlighet under sig.


Så kom de till de varma länderna.

 Där sken solen mycket klarare än här;

himmeln var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader

växte de vackraste gröna och blå vindruvor.

I skogarna hängde citroner och apelsiner,

luften doftade av myrten och krusmynta,

och på landsvägen sprang de vackra barnen och lekte med stora,

brokiga fjärilar.



Men svalan flög ännu längre bort, och det blev allt vackrare och vackrare.

Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod

ett skinande vitt marmorslott från gamla tider,

och vinrankorna slingrade sig omkring de höga pelarna;

högst där uppe var många svalbon,

och i ett av dessa bodde svalan, som bar Tummelisa.

- Här är, mitt hus! sade svalan; men om du nu vill själv söka något

åt dig kanske en av de präktigaste blommorna,

som växa där nere, så skall jag sätta dig där, och du skall få det så rart,

som du själv kan önska dig.

- Det var härligt! sade hon och klappade i de små händerna.

Det låg en stor, vit marmorpelare, som hade fallit omkull

på marken och brustit i tre stycken;

men mellan dessa växte de vackraste stora, vita blommor.

Svalan flög ned med Tummelisa och satte henne på ett av de breda bladen;

men hur förvånad blev hon icke!


Där satt en liten man mitt i blomman, så vit och genomskinlig,

som om han varit av glas; den vackraste guldkrona hade han på huvudet,

och de vackraste fina vingarna på axlarna,

och själv var han icke större än Tummelisa.

Han var blommans ängel.


 I varje blomma bodde en sådan liten man eller kvinna;

men denne var kung över dem allesammans.

- Gud, vad han är vacker! viskade Tummelisa till svalan.

Den lille prinsen blev helt rädd för svalan,

ty hon var ju en riktig jättefågel mot honom,

som var så liten och späd;

men då han fick se Tummelisa blev han så glad:

hon var den allra vackraste flicka,  han hittills hade sett.


 Därför tog han guldkronan av sitt huvud och satte den på hennes,

frågade vad hon hette och om hon ville bli hans hustru,

 så skulle hon bliva drottning över alla blommorna,

Ja, det var minsann en man av annat slag än paddans son

och mullvaden med svarta sammetspälsen.

Hon sade därför ja till den vackre prinsen,

och från varje blomma kom en dam eller herre, så vackra,
att det var lust och glädje åt det; en gav Tummelisa en gåva,

men det bästa av allt var ett par vackra vingar av en stor, vit fluga;

de fästes på Tummelisas rygg,

 och nu kunde även hon flyga från blomma till blomma;

det var en sådan glädje, och svalan satt uppe i sitt bo och sjöng för dem

så gott hon kunde; men i hjärtat var hon likväl bedrövad,

ty hon höll så mycket av Tummelisa och skulle aldrig vilja skiljas ifrån henne.


- Du skall inte heta Tummelisa, sade blommans ängel till henne;

det är ett fult namn, och du är så vacker. Vi vill kalla dig Maja.

- Farväl, farväl! sade svalan och flög åter bort från

de varma länderna långt bort tillbaka till Danmark;

där hade hon ett litet bo över fönstret, där den mannen bor,

 som kan berätta sagor; för honom sjöng hon: qvivltt, qvivitt!

och därifrån har vi hela historien…


    

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 4 juli 2011 17:39


 

Den tappre lille skräddaren.

 Av: Jacob och Wilhelm Grimm.


En vacker sommarmorgon satt en liten skräddare på sitt bord nära fönstret.

Han var på gott humör, han syr med all sin kraft.

En bondkvinna kom nere på gatan och ropade "God sylt till salu!

 God sylt till salu!"

Det lät bra tyckte den lilla skräddaren,

 så han stack ut sitt lilla huvud genom fönstret och skrek:

 "Kom hit, kära kvinna! Du kan sälja dina varor här!"

Kvinnan bar sin tunga korg uppför tre trappor till skräddaren,

 Som bad henne packa upp alla sina varor.

Han undersökte dem, och öppnade dem för att lukta på sylten.

Slutligen sade han:

 "Denna sylt ser bra ut.

Väg upp fyra gram åt mig,

 Så betalar jag en fjärdedel pund."

 Kvinnan, som hade hoppats på att göra en bra
försäljning,
 gav honom vad han bad om,

 sedan gick hon iväg arg och muttrade.

 

"Må Gud välsigna denna
sylt att ge mig hälsa och styrka",

 sa den lille skräddaren.

Sedan tog han en limpa bröd från sitt skåp,

så  skar han sig en stor bit och la på med sylt.

"Det kommer inte att smaka illa," sade han,

"men jag kommer att avsluta jackan innan jag tar en tugga."

Han lade brödet åt sidan och fortsatte sin sömnad,

 glatt gör han stygnen större och större.

 

 Under tiden doften av söt sylt steg bort till väggen

 där ett stort antal flugor satt.

Dom lockas av lukten,

och ett myller av dom bosatte sig på brödet.

"Hej! Vem bjuder in er?" sade den lilla skräddaren,

Och kör bort de objudna gästerna.

 Men, flugorna, som inte förstod svenska kunde inte avvisas,

och de kom tillbaka i ständigt ökande antal.

Slutligen, så förlorade han humöret, och nådde ett tygstycke och skrek,

"Vänta, nu ska jag ge igen på er!" Så slog han på dem utan nåd.

 När han backade och räknade fanns det inte mindre än sju

av dem som ligger död framför honom, med benen utsträckta.

"Så där?" sa han till sig själv, förvånad över hans eget mod.

 Hela staden skall höra om det här.

 

"Så han klipper fort ut en bit tyg som han sedan

broderar på med stora bokstäver,

 Slog sju med ett slag.

" Hela världen ska få höra om det här! "

 Och hans hjärta hoppade av glädje som en svans på en hund.

Skräddaren band banderollen runt hans kropp

och skulle nu ut i stora världen för han trodde att hans lilla verkstad
var för liten för att folk skulle höra om hans mod.

Innan han lämnar sitt hus så kollar han sig omkring efter

 något han kan ta med. Men han hittar bara en
gammal ostbit som han la i sin ficka.


Utanför stadsporten fann han
en fågel som han fångade i en buske.

Han tog vägen, som var lätt och smidig så han inte tröttnar. 

Vägen ledde honom uppför ett berg, och när han nådde toppen så
satt en stor jätte där, som
såg sig belåtet omkring.

Den lilla skräddaren gick fram till honom glatt och sa:


 "God dag, kamrat.

Sitter du här och tittar ut på den vida världen?

Jag är på väg ut dit för att bevisa andra att jag är modig.

Vill du följa med mig?"

Jätten såg på skräddaren med förakt och sade:

 "Du din usling! Din eländiga karl!"

"Det säger du inte!" svarade den lille skräddaren.

Han knäpper upp rocken, och så visar han banderollen för jätten.

"Du kan läsa vilken typ av människa jag är."

Jätten läste Sju med ett slag,

och tänkte att skräddaren hade dödat sju män,

så han fick respekt för den lilla mannen.

 

 Men han ville sätta honom på prov,

så han plockade upp en sten
och kramade den med sin hand

tills vattnet droppade från den.

"Gör vad jag gjorde", sade jätten, "om du orkar."

"Är det allt?" sade den lilla skräddare.

"Det är en barnlek för någon som mig."

 Nå i fickan drog han ut den mjuka osten 

och kramade den tills vätskan rann från den.

 "Det var ännu bättre, var det inte?" sade han.

Jätten visste inte vad han skulle säga,

för han trodde inte den lille mannen.

Då jätten plockade upp en sten och kastade den så högt

 att det knappast kunde ses.

 "Nu, din lilla dvärg, gör om det."

"Ett bra kast", sa skräddaren, "men stenen föll tillbaka till jorden.

 

 Jag ska kasta en åt dig som inte kommer tillbaka."

så drog han ut fågeln, och kastade upp den i luften.

  Glad att vara fri, flög fågeln upp och iväg,
och kom inte tillbaks.

"Hur tyckte du om det, kamrat?" frågade skräddaren.

"Du kan kasta tillräckligt bra", sade jätten,

 men nu ska vi se om du kan göra någonting rätt”

 "Han ledde den lilla skräddaren till en mäktig ek

som hade huggits ner och låg på marken.

 Han sade , "Om du är stark nog,

 så hjälp mig bära det här trädet ut ur skogen."

 "Gärna", svarade den lille mannen.

 

"Du tar stammen på axeln, och jag skall bära grenar och kvistar.

 Trots allt, de är ju de tyngsta."

Jätten lyfte upp stammen på sin axel,

 men skräddaren satte sig på en gren,

och jätten, som inte kunde se bakom sig,

var tvungen att dra det långa trädet själv,

 med den lilla skräddaren som satt på toppen.

Glad och på gott humör, visslade han låten

"Det var tre skräddare som red ut till Gate",

 som bar ett träd som var en barnlek.

Efter att ha dragit det tunga trädet en bit så orkade inte jätten längre,
 och han ropade: "Jag måste släppa trädet nu."

Skräddaren hoppade av vigt,

tog tag i trädet med båda armarna,

som om han hade burit den, och sade till jätten,

"Du är en så stor karl, och du kan inte ens bära ett träd."

 

De gick tillsammans tills de kom till ett körsbärsträd.

 Jätten tog tag i trädtoppen där den mognaste
frukten hängde,
böjde ner det och satt det i skräddaren hand,

 bjud honom att äta.

 Dock var den lilla skräddaren alldeles för
svag för att hålla trädet,
och när jätten släppte taget, åkte trädet
upp, och kastade skräddaren upp i luften.

När han föll tillbaka till jorden, utan att skada sig, sa jätten:

"Vad?

 Du har inte tillräckligt med styrka för att
hålla den lilla grenen?"

"Det finns ingen brist på styrka", svarade den lille skräddaren.

 

"Tror du att det skulle vara ett problem för någon

 som dödade sju med ett slag?

 Jag hoppade över trädet eftersom jägarna skjuter där nere i borsten.

 Hoppa över det själv, om du kan."

Jätten gjorde ett försök,
men kunde inte komma över trädet och fastnade i grenarna.

Så den lilla skräddaren behöll övertaget även här.

Jätten sa: "Om du är en så modig karl, så följ med mig till vår grotta

och tillbringa natten med oss."

 Den lilla skräddaren var med på det och följde med honom.

 När de kom till grottan fanns det andra jättar där som
satt runt en eld.

Var och en hade ett rostat
får i sin hand och åt av den.

 Den lilla skräddaren tittade sig omkring och tänkte:

 "Det är mycket mer rymligt här än i min verkstad.

 Jätten visade honom en säng och sa till honom
att ligga ner och sova.

Den lilla skräddaren tyckte dock att sängen var för stor,

så istället för att ligga där så kröp han in i ett hörn.

Vid midnatt trodde jätten att den lilla skräddaren sov,

så han reste sig upp, tog en stor järnstång,

och med ett enda slag slog han sönder sängen i två delar.

Han trodde att han hade satt stopp för skräddaren.

 

Tidigt nästa morgon när jättarna gick in i skogen,

så hade de helt glömt bort den lilla skräddaren,

då han plötsligt närmade sig glatt och frimodigt.

 Av rädsla för att han skulle slå dem alla döda,

 sprang jättarna skräckslagna bort i all hast.

Den lilla skräddaren fortsatte sin väg, alltid efter hans spetsiga näsa.

 

Efter en lång vandring, kom
han till gården för ett kungligt palats,

och var väldigt trött,  så han lade sig ner i gräset och somnade.

Medan han låg där kom folk
och tittade på honom från alla sidor,

och de läste hans fana, Sju med ett slag.

"Åh", sade de,
"Undrar vad denna stora krigshjälte gör här?

 Han måste vara en mäktig herre."

De gick och rapporterade honom till konungen,

 tänkte att om kriget skulle bryta ut,

 skulle han vara en viktig och användbar man

som till varje pris inte bör tillåtas att gå någon annanstans.

 Kungen var nöjd med detta råd, och han sände en av sina
hovmän till den lilla skräddaren

för att erbjuda honom en anställning i armén,

så fort han vaknade.

 

Budbäraren stod där och väntade tills skräddaren

sträckte sina armar och ben och öppnade ögonen,

och sedan sa han sitt meddelande.

"Det är just därför jag kom hit", svarade den lille skräddaren.

 "Jag är redo att gå in i kungens tjänst."

 Därmed mottogs han med ära och gavs en särskild plats att leva.

Emellertid var soldaterna motståndare till den lilla skräddaren,

och önskade att han var tusen mil därifrån.

 "Vad kommer att hända", sade de till varandra:

 "Om vi ​​grälar med honom och han slår ut oss?

 Sju av oss kommer att falla med ett slag.

Människor som vi inte kan stå upp till det."

 

Så de kom fram till ett beslut,

och alla tillsammans gick de
till kungen och bad att bli fri från sitt jobb."

" Vi kan inte stå upp mot en man som dödar sju med ett slag."

Kungen tyckte det var tråkigt att han skulle förlora

alla sina trogna tjänare på grund av en man,

och han önskade att han aldrig hade sett honom.

Han skulle vilja bli av med honom,

men han vågade inte avskeda honom,

 eftersom han var rädd att han skulle döda honom

och allt hans folk och sedan ställa sig på den kungliga tronen.

 

 Han tänkte länge och hårt, och äntligen
hittade han ett svar.

 Han skickade ett meddelande till den lilla skräddaren,

 informerade honom om att eftersom han var en så stor krigshjälte

så skulle han ge honom ett erbjudande.

 I en skog i hans land bodde två jättar som
orsakade stora skador med rån, mord, plundring och mordbrand.

 Ingen kunde närma sig dem utan att placera sig i livsfara.

Om han kunde besegra och döda dessa två giganter,

 skulle kungen ge honom hans enda dotter till hustru

och halva hans kungarike för en hemgift.

 Dessutom skulle han få hundra ryttare med sig för stöd.

"Det är något för en man som mig," tänkte den lilla skräddare.."

 "Det är inte varje dag någon erbjuds en vacker prinsessa

och en halvt rike."

 

"Jag ska erövra jättarna, men jag behöver inte de hundra ryttarna.

Den som kan slå ner sju med ett enda slag har ingen anledning

att vara rädd för två."

 Den lilla skräddaren går iväg på sitt uppdrag,
och de hundra ryttarna följde med honom.

Vid kanten av skogen, sade han till dem:

"Ni stannar här. Jag ska ta hand om jättarna själv."

Han hoppade in i skogen, han tittade till vänster och till höger.

 Han såg snart de två giganterna.

 De låg och sov under ett träd,

 Snarkade så att grenarna böjdes upp och ner.

 Den lille skräddaren, fyllde båda fickorna med stenar

 och klättrade upp i trädet.

 

I mitten av trädet, gled han ut på en gren tills han

satt precis ovanför jättarna.

Han kastade sten en efter en på en av jättarnas gigantiska bröst.

 Under lång tid reagerar inte jätten, men till slut vaknar han till,

Knuffar till sin kamrat, och sade:

 "Varför slår du mig?"

"Jag slår dig inte."

De somnade igen och skräddaren

kastade en sten på den andra.

""Vad är detta?" sade den andre.

"Varför kastar du saker på mig?"

"Jag kastar inget på dig", svarade den första, muttrande.

De grälade ett tag, men eftersom de var trötta,

 gav sig bägge två, och de båda slöt ögonen igen.

 

Sedan började den lilla skräddaren sitt spel igen.

Han valde sin största sten, den kastade han på den
första jätten med all sin styrka 
för att slå honom i bröstet.

"Du är elak också!" ropade jätten,

 sedan hoppade han upp som en galning och sköt sin kamrat mot
trädet, tills det skakade.

Den andre betalade tillbaka i samma mynt,

och de blev så arga att de ryckte upp träd

och slog på varandra tills slutligen,

 på en och samma gång föll de båda till marken döda.

 

Sedan den lilla skräddaren hoppade ner. 

"Det är tur", sa han,  "att de inte drog upp
trädet där jag satt,

Eller så skulle jag fått hoppa in i ett annat träd som en ekorre.

 Men människor som jag är vig."

 

Han riktade sitt svärd och gav sig själv några bra slag mot bröstet

och gick sedan tillbaka till ryttarna och sade:

 "Arbetet avslutat. Jag avslutade båda, men det var svårt.

 I deras ilska de drog upp träd för försvara sig.

 Men det hjälpte inte dem, inte mot någon som mig

som dödar sju med ett slag."

"Är du inte sårad?" frågade ryttaren.

"Allt är okej", svarade skräddaren.

"De gjorde inte så mycket som böja ett av mina hårstrån."

Ingen ville tro på honom, så riddaren red in i skogen.

Där fann han jättarna simma i sitt eget blod,

 och runt dom låg träd huller om buller.

 

Den lilla skräddaren frågade
kungen om den utlovade belöningen,

 men han ångrade sitt löfte,

 och återigen började han tänka på ett sätt att
få hjälten därifrån.

 "Innan du får min dotter och halva kungariket", sade han,

 "du måste uppfylla ett hjältedåd.

 I skogen finns det en enhörning som orsakar mycket skada.

 Först måste du fånga den.

"Jag är ännu mindre rädd för en enhörning än jag var av två jättar.

Sju med ett slag, det är min grej."

 

Han tog ett rep och en yxa, och så gick han in i skogen.

Återigen sa han till dem som gick med honom att vänta bakom.

 Han behövde inte leta särskilt länge.

 Enhörningen dök snart upp och hoppade

mot skräddaren som om den ville spetsa honom på en gång.

"Försiktigt, försiktigt", sa skräddaren.

"Inte så fort."

 Han stannade, väntade tills djuret var mycket nära,

då hoppade han vigt bakom ett träd.

 

 Enhörningen sprang med alla krafter rakt in i trädet,

sticker sitt horn så hårt i stammen
att den inte hade tillräckligt

med styrka för att dra sig ut igen, och därmed så fångades den.

 "Nu har jag det lilla djuret", sa skräddaren, som kom fram bakom trädet.

Först band han repet runt enhörningen hals,

sedan skar han hornet ur trädet med yxan.

När allt var klart, ledde han bort djuret och förde den till kungen.

Kungen ville fortfarande inte ge honom den utlovade belöningen

och presenterade det tredje kravet.

 Före bröllopet skulle  skräddaren fånga ett vildsvin

som orsakade stora skador i skogen.


Jägaren skulle hjälpa honom.

"Gärna", sa skräddaren.

 "Det är en barnlek."

Han ville inte ta jägaren med in skogen, och jägaren var glad över det,

 för de hade stött på vildsvin innan och hade ingen lust att göra det igen.

När galten såg skräddaren sprang han mot honom

 med skummande mun och spetsiga tänder,

för att kasta honom till marken.

 Men hjälten sprang in i ett närliggande kapell,
sedan med ett språng så hoppade han tillbaka ut genom ett fönster.

Galten sprang in efter honom, men skräddaren sprang omkring utanför

och smällde igen dörren.

Så togs det rasande djuret till fånga,

 för den var för tung och klumpig för att hoppa ut genom fönstret.

Den lilla skräddaren kallade på jägaren.

De var tvungna att se den tagna galten med egna ögon.

 

Hjälten rapporteras till kungen,

som nu - om han ville eller inte –

var tvungen att hålla sitt löfte och ge honom hans dotter

och halva kungariket.

Om han hade vetat att det inte var en krigshjälte,

utan snarare en liten skräddare som står framför honom,

hade det varit ännu mer smärtsamt för honom.

 Bröllopet hölls alltså med stor ceremoni men med lite glädje

 och en  skräddare som blev kung.

kung som gjordes från en skräddare.

 

En tid senare den unga drottningen hörde en

 natt hur hennes man sade i en dröm,

"Pojk, gör en jacka åt mig, och byxor,

 eller jag slår dig i dina öron med en måttstock.

 Då förstod hon var den unge herrn hade kommit från.

 Nästa morgon berättade hon för sin far och bad honom att

hjälpa henne att bli av med mannen,

 som inget annat var än en skräddare.

Kungen tröstade henne och sade:

 "Ikväll lämnar du din sovrumdörr olåst.

Mina tjänare kommer att stå utanför,

och efter att han har somnat kommer de att gå in,

 binda honom och föra honom till ett fartyg som kommer

att ta honom långt härifrån."

 

Hustrun var nöjd med detta.

 Men konungens vapendragare hörde allt, som hade en förkärlek

för den unga herrn, och avslöjade hela handlingen för honom.

"Jag ska sätta stopp för det", sa den lille skräddaren.

Den kvällen gick han till
sängs med sin fru vid den vanliga tidpunkten.

 När hon trodde att han sov steg hon upp,

 öppnade dörren och gick sedan tillbaka till sängen.

Den lilla skräddaren, som
bara låtsades sova,

började gråta ut med en
tydlig röst,

"Pojk, gör en jacka åt
mig, och byxor,

eller jag slår dig i dina
öron med en måttstock!

Jag har slagit ner sju med
ett slag, dödade två jättar, samt ledde bort en
enhörning, och fångade ett vildsvin,

och jag ska vara rädda för
dem som står precis utanför sovrummet! "


När de som står utanför
hörde skräddaren säga detta,

de blev så överväldigad av
rädsla så att de sprang iväg,

som om den vilda horden var
bakom dem.

Ingen av dem vågade närma
sig honom någonsin igen.

Således den lilla skräddaren
var en kung,

och han förblev en kung så
länge han levde.

 

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 3 juli 2011 01:41


Den fåfänga musen.

Spansk folksaga.

 

Det var en gång en liten mus
som var mycket inbilsk.

En dag så städade musen sitthus,

när hon plötsligt på marken ser något som glimmar .... ett guldmynt.

Musen plockade upp den från
marken och började tänka vad hon skulle köpa av pengen.

 "Jag vet jag köper godis ... Nej.
Det går ju inte eftersom det kommer att förstöra mina tänder.
  

Tja, jag köper kakor .... Nej, då får jag ont i magen.

” Jag vet jag köper en rosett som är röd till min svans."

 Musen höll sina pengar i fickan och gick till marknaden.

 Väl framme vid marknaden frågade hon affärsinnehavaren

om han hade en röd rosett. Hon köpte den och återvände till sitt hus.

Nästa dag när musen gjorde sig fin och satt på sig

den röda rosetten på svansen, gick hon ut på balkongen
och samtidigt så kom en åsna gående.

 

Åsnan säger:

- Hej musen, vad fin du är

-Kan du gifta dig med mig?
Musen frågar, och hur låter du på natten? 
Ija, IJA, sade åsnan 
 Och musen sa:
Nej, nej, då skrämmer du mig ...

Och åsnan återvände hem igen.

 

Det dröjde inte länge så kom en gris.

- Hej musen, vad fin du är

- Kan du gifta dig med mig?

 Musen frågar, hur låter du på natten?

Oinc oinc oinc, grymtade grisen med stolthet.

Och musen sa:
- Nej, nej, då skrämmer du mig ...
Och grisen går hem.

 

Då kom hunden.
- Hej musen, vad fin du är!

- Kan du gifta dig med mig?

Musen frågar, vad han säger på natten?

Råttan frågar, och vad säger du på natten?

 - Vov, vov, vov, skällde hunden med
säkerhet
Och musen sa:
- Nej, nej, då blir jag skrämd ...

Så lämnade musen med öronen mellan benen.

 

Sen visar sig tuppen och säger:

- Hej mus, vad fin du är!

- Vill du gifta dig med mig?

  Och den lilla musen svarade:

 "Nej jag vet inte säger musen, gör du något buller?"

Och tuppen säger, "Kuckeliku".

 "Åh nej, jag kan inte för jag gillar inte ljudet…”

Så tuppen tar en promenad hem igen.

 

Sedan på eftermiddagen kom ankan.
- Hej mus, vad fin du är!

- Vill du gifta dig med mig?

Musen frågar, gör du något ljud på natten?

 - Kvack, kvack, säger ankan sött.
- Nej, nej,  då skrämmer du mig ...

Och ankan tar samma väg tillbaks igen.

 

Det dröjde inte länge för en liten katt kom.

 Hej musen, vad fin du är

- Kan du gifta dig med mig?

Musen frågar, hur låter du på natten?

- Mjau, mjau, mjauuu spann katten mjukt.
Musen sa:
"Ja, jag vill gifta mig med dig ,

och vakna av din vackra röst när jag vaknar", sa musen.


Och så gifte de sig en vacker vårdag.

Men när katten ska kyssa musen så såg hon

att katten såg så finurlig ut och tänkte att hon kommer att bli kattmat.

Så musen rusade iväg och katten fick

Söka sig middag någon helt annanstans.

 

Bilder finns, maila mig

mariaslekrum@live.se

Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se