Mariaslekrum

Inlägg publicerade under kategorin Sagor.

Av Maria - 2 januari 2012 19:53

 


Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se


 
Av Maria - 7 december 2011 17:32


Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 4 december 2011 18:24

Lilla kanin och snögubben.

 

Det är vinter i Skogsgläntan. Vit snö täcker marken.

Det är kallt. Kaninerna måste ha
mössa och vantar på sig när de är
ute.

 Lille Kanin och hans syskon tycker om vintern.

Det är roligt att leka i snön.

De ska göra en snögubbe.

Först rullar de en snöboll.

Den blir större och större ju mer de rullar den.

När den är lika stor som halva Lille Kanin är den färdig.

 

Den ska vara nederdelen på snögubben säger Storebror Kanin.

Nu ska de rulla en till snöboll. Den gör de lite mindre.

Storebror Kanin lyfter försiktigt upp snöbollen på den första.

Med snö plattar de till runt snöbollarna så att de ska sitta

fast i varandra.

– Nu ska vi göra huvudet, säger Lille Kanin till Lillasyster Kanin.

 Hon sitter i snön och tittar på.

 Hon kan inte rulla snöbollar ännu.

 

Han tar lite snö i handen och formar den till en liten boll.

 Så rullar han den på marken. När den är lagom stor

är det dags för Storebror Kanin att lyfta upp den.

Nu får Storebror Kanin stå på tå
för att nå upp och sätta huvudet på
kroppen.

– Han måste ha en halsduk, säger Lille Kanin.

– Och en hatt, säger Storebror Kanin.

De går in i huset. Storebror Kanin har en extra halsduk

som snögubben kan få låna.
Pappa Kanin har en blå mössa
de får ta.

Mamma och Pappa Kanin följer med ut för att titta

på snögubben.

– Men han har ju inga ögon och ingen näsa, säger Mamma Kanin.

 

Pappa Kanin letar upp några stenar.

 Han trycker in dem i snögubbens ansikte.

 De blir både ögon och en glad mun.

Sedan går han in och hämtar en morot.

Den blir snögubbens näsa.

Lillasyster Kanin klappar händerna.

 Nu ser hon att det är en snögubbe.

Vad fin den är, säger hela familjen.

 

När snögubben är färdig vill pojkarna åka skridskor.

Familjen går ner till sjön.
Vattnet har frusit och det är tjock is på
sjön.

 Alla utom Lillasyster Kanin sätter på vassa medar på skorna.

Då blir skorna skridskor.

Med försiktiga steg går de ut på isen.

 Det är halt och Storebror Kanin ramlar.

 Det är bra att de har hjälmar på
sig så de inte slår sig i huvudet när
de ramlar.

Lille Kanin stapplar fram till att börja med.

Sedan åker han bättre.

Lillasyster Kanin får åka kälke på isen.

Mamma och Pappa Kanin turas
om att dra henne.

 När Lille Kanin får ont i knäna får
han sätta sig och vila på kälken.

 Då blir både han och Lillasyster Kanin dragna.

 Det tycker han är roligt. Det går väldigt fort.

 Sedan vill Lille Kanin åka skridskor igen.

Men aj vad det gör ont.

 Knäet tycker inte om att han åker skridskor.
Lille Kanin sätter sig på isen istället.

Han tittar om han ser något under isen.

Det finns ju fiskar i sjön på sommaren.

Vart är de nu?


De finns långt under isen, förklarar Mamma Kanin.

Lille Kanin tittar och tittar.

Det är svårt att se någon fisk.

 Lillasyster Kanin hjälper till att titta.

– Där, säger hon och pekar.

– Var då? Lilla Kanin tittar där hon pekar.

– Där, säger Lillasyster Kanin igen och vinkar.

 Lille Kanin vinkar också till fisken,
fast han inte ser den.

Storebror Kanin kommer också och tittar ner i isen för

att se fisken. Han ser den inte heller.


Nu har de blivit kalla så de går hem.

Hela familjen dricker varm morotsaft i köket.

Lille Kanin tittar ut genom fönstret på snögubben.

Han tycker precis att snögubben rör sig.

– Han vinkar! Lille Kanin blir glad och vinkar tillbaka.

 

 

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

Av Maria - 2 november 2011 19:35

Pärlhalsbandet.


Detta är en kort berättelse om Ashley och hennes mamma,

och Ashleys brinnande önskan att få ett pärlhalsband.

Ashley vågade till slut, be sin mamma om denna hemliga önskan

som fanns i djupet av hennes hjärta.

Utan någon betänksamhet
så gick Ashley till sin mamma och bara vräkte ur sig,

 "Kan du köpa mig en riktigt pärlhalsband, snälla mamma,

jag vill verkligen ha ett?"

 

Mamma blev lite häpen när hon samlat sig för att svara henne,

eftersom hennes begäran var ganska ovanlig, så hon valde sina ord försiktigt

"Jo älskling, du är väldigt ung för något så dyrt som ett pärlhalsband "

Ashley: "Men mamma, varför kan jag inte få hjälpa till med kostnaden,

och du vet inte om det, jag har sparat min veckopeng i flera veckor

 och nu har jag sparat 8 kronor som jag inte har berättat om,

jag har verkligen tänkt en hel del om att få ett pärlhalsband,

ett alldeles eget. "


- Mamma sa, det är väldigt bra att du har sparat så mycket av din veckopeng,

 men du kan inte köpa en riktigt pärlhalsband för 8 kronor,

och jag är inte säker på att vi kan köpa ett oäkta halsband ens för 8 kronor.

 

Mamma bestämde att det vore bäst om de gick och shoppade tillsammans.

Hon och Ashely besökte alla de lokala butikerna utan framgång.

 Det fanns dock några kvar, och av en slump så hittade de en butik

som hade smycken i skyltfönstret.

 Detta uppmuntrade dem, och gav dom hopp.

 De gick direkt till halsbanden, Ashely rotade
runt bland smyckena,
 kollade noga och till hennes förvåning,

 där var det, ett imitations pärlhalsband för 17 kronor.

 Jag tyckte du sa mamma, att vi inte kunde
köpa ett halsband som var så billigt?

Mamma lät Ashley fundera hur hon skulle göra nu,

och slutligen vädjade hon till sin mamma
att få låna mellanskillnaden av henne.

Med viss bestörtning i hennes uttryck, mamma, log och sade:

 "OK".

Om du verkligen vill ha detta halsband,

 så ska jag tänka ut lite extra sysslor för dig och på
nolltid kan du spara ihop 
tillräckligt
med pengar för att betala tillbaks.

 

När de närmade sig kassan, kunde mamma berätta för Ashley

att hon också hade fattat tycke för halsbandet.

 

Efter middagen gjorde hon mer än sin andel av sysslor och hon gick till grannen

och frågade om hon kunde plocka maskrosor för 1 krona som hon sen skulle sälja.

 

Några dagar senare, Ashley lekte ingenting med sina leksaker,

Utan hon tillbringade sin lediga tid att beundra sitt nya halsband.

 Detta började oroa mamma som bestämde sig för
att göra något för att avleda uppmärksamheten från halsbandet.

Detta kommer att bli ett problem tänkte, mamma.

 

Ashely hade verkligen påverkas av detta imitations pärlhalsband,

senare vid lämplig tidpunkt, när Ashley var avslappnad i vardagsrummet

 satt sig mamma ner bredvid henne och samotvilligt:

"Ashley, jag tror det är dags att jag tar ditt halsband ifrån dig."

Och Ashley svarade snabbt med en darrning i rösten:

 "Men mamma, jag älskar mitt nya halsband,

Men du kan ta min favoritdocka istället och jag får behålla mitt halsband. "

Med ett leende sa mamma, "jag accepterar gärna ditt erbjudande.

"Och man kunde se spänningen försvinna från Ashleys ansikte.

 

Under nästa vecka fortsatte Ashley att fokusera på sitt halsband alltför mycket,

vilket var på gränsen till besatthet,

och mamma bestämde sig för att göra ytterligare

 en efterfrågan på hennes halsband.

 Det blev samma reaktion som den första gången med
den enda skillnaden den här gången,

var att Ashley gav bort sin björn.

 Och precis som förra gången, mamma accepterade med glädje.

Men, som väntat Ashley fortsatte med att bara fokusera på sitt halsband.

 Halsbandet var som guld för henne.

Så, mamma, frågade Ashley för tredje gången:

 "Älskling kommer jag att få ditt halsband nu?"

Ashley är nu nära till tårar, och hon säger med en ton av desperation,

 "Mamma, jag har ingenting annat att ge dig än mitt halsband,

så jag kommer att ge det till dig som du begär."

Men hon gör det med en blick av hopplös förakt.

 

Mamma ler från öra till öra och säger,

 "Jag har en underbar överraskning åt dig, Ashley!

Eftersom du, gärna, gav upp ditt gamla halsband,

 ska jag ge dig ett riktigt pärlhalsband,

 och detta ska inte behandlas som en leksak

för det är värdefullt och får endast användas för speciella tillfällen! "

Ashley var extatisk och överlycklig över sin mammas ord,

rusar fram till henne för att krama henne och kyssa henne

 med alla sina känslor en glad ung flicka kan ge.

Och hon börjar leka med sina leksaker igen

och halsbandet förvaras i hennes byrålåda och används bara vid högtider.

 

Denna berättelse är vad som händer när någon av oss ombeds

 att ge upp något som vi älskar på denna jord,

 utan att veta eller lita på vad vår Herre har
i beredskap för oss.

Nästa gång du står inför att ge upp de saker som du älskar på denna jord,

tänk då på Ashleys pärlhalsband.

 

 

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

 

Av Maria - 2 november 2011 17:23

Hönapöna spökar.

Av: Eva Funk.

 

1. Hönapöna har sin ”göra fintdag”.

Ut med er alla dammråttor, säger Hönapöna

Och dansar runt med sopkvasten.

Hon har städat hela dagen,
putsat fönstret,
torkat bordet, vattnat
blommorna och
dammat sakerna i bokhyllan.

Men oj, hon har ju glömt att sopa under sängen.

Där ser man ju ingenting, muttrar hon.

För där är mörkt som natten.

 

2. Har man problem måste man vara lite fiffig,

tänker Hönapöna och tejpar fast två ficklampor på sopkvasten.

Det blir alldeles ljust under sängen och Hönapöna

Hittar både ett pärlhalsband och en gammal

strumpa som varit borta länge.

Och dammråttor förstås.

Välkommen tillbaka lilla strumpan

och du också fina halsbandet, säger Hönapöna.

 

3. Hönapöna ser till att dammråttorna flyger ut genom dörren.

Sen får sopkvasten stanna kvar ute och vila sig mot husväggen.

Hönapöna känner sig nöjd, för nu är hela huset städat och fint.

Nästan! Sängen måste ju bäddas.

Det hade hon också glömt.

 

4. Först ska sängkläderna vädras.

Men när Hönapöna skakar lakanet ut genom fönstret,

kommer en stark vindpust och tar tag i det.

Lakanet flyger iväg.

Å hå, ja, ja suckar Hönapöna.

Nu måste jag ut och leta rätt på lakanet.

Å hå,ja, ja
suckar hon igen och tittar på sin sköna kudde.

I nästa stund somnar hon.

 

5. Hönapöna sover och sover.

 Det blir kväll och det blir natt.

En skugga skymtar utanför fönstret.

O hooo! O hoooo! Låter det.

 

6. Hönapöna vaknar med ett ryck.

-Vad är det som fladdrar? Undrar hon förskräckt.

Bäst att gömma sig under lakanet.

Men det är ju borta!

Hon måste leta rätt på det.

Hönapöna öppnar sakta dörren…

Hoo, hoo, säger ugglan och flaxar förskräckt in i skogen

Ojjj, ojjj! fnissar Hönapöna.

Det var inte menningen att skrämmas.

 

7. Då hör hon något som hasar mot husväggen.

Hönapöna vänder sig om och…

ett spöke med två lysande ögon störtar emot henne.

Hjälp! ropar Hönapöna och rusar iväg.

 

8. Hönapöna gömmer sig bakom en stor sten.

Där känner hon sig säker en stund.

Men så börjar det röra sig i en trädtopp.

Hjälp! Nu vill jag gå hem, muttrar Hönapöna.

Och då börjar det prassla i buskarna också.

 

9. Men det är bara ugglan som flyger mellan träden

och hararna som hoppar bland buskarna.

Aha, det var ni som lät, pustar Hönapöna.

Så upptäcker hon håven som legat i gräset hela tiden.

Nu vet jag vad jag ska göra med spöket!

 

10. Hönapöna tar ett stadigt grepp om håven

och smyger fram mellan träden.

Snart hittar hon spöket.

Det ligger alldeles stilla på marken.

 

11. – Nu har jag dig!

ropar Hönapöna och slänger sig handlöst på marken.

Sover du? undrar Hönapöna och ruskar om spöket.

Vakna!

En lång kvast ramlar ner på marken,

en sopkvast med två lysande ficklampor.

 

12. Då förstår Hönapöna. Spöket är ju inte alls något spöke.

Det är ju hon själv som har gjort det.

Jag är fiffig jag, säger Hönapöna

och hänger tillbaka lakanet över kvasten.

Och mitt i natten, medan ugglan tittar på,

Dansar Hönapöna
en spökdans med sin egen sopkvast.


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bilder finns.


Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se



Av Maria - 28 oktober 2011 14:13

     


Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se


Av Maria - 12 oktober 2011 21:10

Äntligen säger nu säkert många av er.

För nu kommer den andra boken som jag har gjort själv

 med bilder från goggle.

Gjorde ju Pingu i våras nån gång och det vart

en väldans efterfrågan på den och även i detta inlägg

sa jag att jag hade fler på lager,

så många hörde av sig och ville även ha dom.

Men jag vill gärna först lägga ut dom här på bloggen

innan jag skickar iväg materialet.

 

Och nu är det då dax för Muminboken.

 

          

Maila mig om ni vill ha detta material.

mariaslekrum@live.se

Av Maria - 9 oktober 2011 16:32

Kejsarens nya kläder.
av H. C. Andersen

 

För många år sedan levde en kejsare som tyckte

så ofantligt mycket om vackra nya kläder

så han la alla sina pengar på att bli riktigt fin och grann.

Han brydde sig icke om sina soldater,

 brydde sig icke om teatern eller att åka omkring

på promenaderna för annat än att få visa sina nya kläder.

Han hade en rock för var timme på dagen

och som man säger om en kung:

Han är i rådet, så sade man alltid för:

Kejsaren är i garderoben.

I den stora staden där han
bodde gick det mycket muntert till;

var dag kom många främlingar dit,

 en dag kom två bedragare.

 

De gav sig ut för att väva
det vackraste tyg som man kan tänka sig.

Inte nog med att färgerna
och mönstret var något ovanligt vackert,

utan de kläder som syddes av tyget hade även

den underbara egenskapen att de var osynliga för var

människa som vore oduglig i
sitt ämbete eller också var otillåtligt dum.

Det vore ju ena präktiga kläder, tänkte kejsaren.

Då jag har dom på mig skulle jag kunna upptäcka

vilka män i mitt rike som inte duger till det ämbete de innehar;

 Jag skulle kunna skilja de kloka från de dumma.

 Ja, det tyget måste genast vävas åt mig.

Och så gav han de båda bedragarna mycket pengar

för att de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två vävstolar
och låtsade som om de arbetade,

men de hade icke det ringaste på vävstolen.

De begärde det finaste silke och det präktigaste guld,

men detta stoppade de i sin egen ficka

 och arbetade med de tomma vävstolarna långt in på nätterna.

 

Nu skulle jag ändå bra gärna vilja veta hur långt de kommit med tyget,

tänkte kejsaren, men han kände sig lite underlig till mods

då han tänkte på att den som var dum inte

passade för sitt ämbete och såg det inte.

 För sig själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig,

 men han ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll sig. 

Alla människor i hela staden visste vilken sällsam kraft tyget hade,

och var och en önskade se hur dålig eller dum hans granne var.

Jag skall sända min gamle redlige minister bort till vävarna,

 tänkte kejsaren.

 Han kan bäst se hur tyget ser sig ut,  ty han har förstånd och
ingen sköter sitt ämbete bättre än han.

 

Nu gick den gamle hederlige ministern in i salen

där de båda bedragarna satt och arbetade

med de tomma vävstolarna.

  Å, Gud bevare oss!   tänkte den gamle ministern
och spärrade upp ögonen.

Jag kan ju inte se någonting!

Men det sade han icke.

 

De båda bedragarna bad honom vara så god

och kliva närmare och frågade om det inte

var ett vackert mönster och sköna färger.

 Med detsamma pekade de på den tomma vävstolen,
och den stackars gamle ministern spärrade

upp ögonen men kunde inte se någonting

 ty där fanns ingenting.

 Herre Gud, tänkte han, skulle jag vara dum?

 Det hade jag aldrig trott och det bör ingen människa få veta.

Skulle jag inte duga till mitt ämbete?

Nej, det går inte an att jag säger att jag inte kan se tyget.

Nå, Ni säger ingenting om det, sade den ene som vävde.

Det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,

sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon.

Vilket mönster och vilka färger! 

Ja, jag skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.

Nå, det gläder oss, sade de båda vävarna och nu

nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn. 

Den gamle ministern hörde noga på så att han skulle kunna

 säga detsamma då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.

 

Nu begärde bedragarna mer pengar, mera silke och guld;

 det skulle de ha till vävnaden. 

Alltsammans stoppade de i sina egna fickor och i väven kom

inte en tråd, men de fortsatte som förut att väva på den tomma vävstolen.

 

Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman

dit för att se hur det gick med väven och om tyget

snart var färdigt.  Det gick med honom som med ministern;

han såg och såg men som där inte fanns annat än

de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.

 

Ja, är det inte ett vackert tyg,

sade bedragarna och visade
och förklarade det vackra mönstret
som alls icke fanns till.

Dum är jag inte, tänkte mannen.

Det är således mitt goda ämbete jag inte duger till?

Det var då lustigt nog! 

Men det bör man inte låta någon märka.

Och så prisade han tyget som han inte såg och betygade dem sin

förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.

Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

 

Alla människor i staden talade om det präktiga tyget.

Nu ville kejsaren själv se det medan det ännu var kvar i vävstolen. 
Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två gamla
hederliga ämbetsmännen som förut
hade varit där, gick han
till de listiga bedragarna
som nu vävde av alla krafter
men utan ränning och inslag.

 

Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga ämbetsmännen.

Se Ers Majestät vilket mönster, vilka färger!

Och så pekade de på den tomma vävstolen

ty de trodde att de andra nog kunde se tyget.

Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.

Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt!

 Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? 

Det var det förfärligaste som kunde hända mig!

 

Å, det är mycket vackert, sade kejsaren.

Det har mitt allerhögsta bifall. 

Och han nickade belåtet och
betraktade den tomma vävstolen;

han ville inte säga att han ingenting kunde se.

Hela sviten som han hade med
sig såg och såg men såg ändå inte
mer än alla de andra.

Emellertid sade de som kejsaren:

Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig

i detta nya präktiga tyg första gången vid den

stora processionen som förestod.

Det är magnifikt, ypperligt, charmant,

gick det från mun till mun och allesammans var

de så innerligt nöjda därmed.

Kejsaren gav vardera av bedragarna ett riddarkors att hänga i
knapphålet samt
titeln av vävjunkare.

 

Hela natten före den förmiddag då processionen

 skulle äga rum satt bedragarna uppe och hade över 16 ljus tända.

Folk kunde se att de hade bråttom med att få kejsarens nya kläder färdiga.

De låtsade som om de tog tyget ur vävstolen.

De klippte i luften med stora saxar,

de sydde med synål utan tråd och sade slutligen:

Se så, nu är kläderna färdiga!

Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta kavaljerer,

och de båda bedragarna lyfte ena armen i vädret

som om de hållit i något och sade:

Se här är benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.

De är lätta som spindelväv!

Man skulle kunna tro att man inte hade någonting på kroppen,

 men där ligger just det fina hos dem.

Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde ingenting se ty
där fanns inte något.

Skulle nu Ers Kejserliga Majestät aller nådigast behaga

ta av sig sina kläder, klä på Er de nya kläderna där

borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.

 

Kejsaren tog av sig alla sina kläder,

och bedragarna låtsade som om de gav honom plagg efter plagg

av de nya som skulle vara sydda;

de tog honom om livet och liksom bundet fast något; detta var släpet,

och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

Gud, vad det klär mig väl!
Vad det sitter utmärkt! sade de allesammans.

Vilket mönster! Vilka färger!

Det är en kostbar dräkt!

Tronhimlen som skall bäras över Ers Majestät i processionen

väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.

 

Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.

Sitter det bra?  Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln

 för att det skulle se ut som

om han riktigt betraktade sin ståt.

 

Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade

med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;

de gick och höll i luften; de tordes icke låta

märka att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimlen,

och alla människor på gatan och i fönstren sade:

Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa!

Vilket vackert släp han har på manteln!

Så utmärkt det sitter!

Ingen ville låta märka att han

ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för

sitt ämbete eller ock varit mycket dum.

 

Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern;

och den ene viskade till den andre vad barnet hade sagt.

Han har ju ingenting på sig!
Ropade slutligen allt folket,

och det kröp i kejsaren ty han tyckte att de hade rätt,

men han tänkte som så:

Nu måste jag hålla ut till processionens slut.

Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och

bar på släpet som alls icke fanns.

 

        

Vill ni ha materialet maila mig.

mariaslekrum@live.se


Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards