Det vackraste hjärtat.

En ung man stod på stadens torg o förkunnade

 att han hade det vackraste hjärtat i hela bygden.

 En stor publik hade samlats och alla beundrade hans hjärta

 för att det var så vackert.

 Det var inte en endaste rispa eller märke i det.

Alla var de överens om att detta sannerligen var det

 vackraste hjärta dom någonsin sett.

 Den unge mannen blev så stolt att han började förkunna ännu

 högre om sitt vackra hjärta.

Plötsligt närmade sig en gammal man och ställde sig längst fram

 i publiken och sa - "Ditt hjärta är inte på långa vägar så vackert som mitt."

Publiken och den unge mannen tittade på den gamles hjärta.

 Det slog med starka slag, men det var fullt av ärr

 och det fanns ställen där man såg att bitar hade tagits ur

 och ersatts med andra bitar som passade dåligt,

 så det hade blivit kantigt och taggigt där de sattes in.

 Det fanns t.o.m ställen där det faktiskt saknades bitar

 och där hade det blivit djupa hål.

Publiken stirrade - hur kunde han säga att hans hjärta

 var vackrare tänkte de.

 Den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta,

 såg dess tillstånd och skrattade.

 - "Du måste skoja, jämföra ditt hjärta med mitt,

 mitt är perfekt och ditt är fullt av ärr och märken."

- "Ja," sa den gamle mannen,

 - " Ditt hjärta har ett perfekt utseende,

men jag skulle aldrig vilja byta mitt hjärta mot ditt.

 Du förstår, varje ärr representerar en person

 som jag givit min kärlek - jag tar ut en bit av mitt hjärta och ger till dem,

 och ofta får jag en bit av deras hjärta tillbaka som passar i den tomma platsen i mitt hjärta, men eftersom bitarna inte är exakta

 så finns det lite taggiga kanter på mitt hjärta men dessa vårdar

 jag ömt för de påminner mig om den kärlek vi delade.

 Ibland har jag gett bort bitar av mitt hjärta,

men inte fått någon bit tillbaka av den andra personen.

 Det är därför jag har en del tomma hål i mitt hjärta

 - att ge av sin kärlek är att ta en chans.

 Trots att dessa tomma hål smärtar och står öppna,

 så påminner de mig om den kärlek jag har för dessa människor

 och hoppas att de någon gång kommer tillbaka

 och fyller det tomma hålet i mitt hjärta som står och väntar på dem nu.

 Så nu kanske du kan se vad verklig skönhet är?"

Den unge mannen stod med tårarna sakta rinnande nerför kinderna.

 Han gick fram till mannen stoppade in handen i sitt perfekta unga hjärta

 och rev ut en bit.

 Han erbjöd biten till den gamle mannen med darrande händer.

 Den gamle mannen tog emot biten av hans hjärta,

 stoppade in den i sitt och tog sen ur en bit ur sitt eget ärrade hjärta och stoppade in det i såret på den unge mannens hjärta.
Biten passade, men inte perfekt så det blev lite taggiga kanter.

 Den unge mannen tittade på sitt hjärta som inte var perfekt längre

 men ändå vackrare än någonsin eftersom kärleken

 från den gamle mannen blandades med hans.

 De omfamnade varandra och gick iväg, sida vid sida.

Älska mig för den jag är
försök inte göra om mig.
Försök inte förbättra mig,
så att jag ska passa dig
för då är DU inte värd mig.

Jag är ett av orginalen som
vägrar att bli en kopia av
någon annan.
Älska mig för den jag är ...
gör du inte det så är det inte
mig du vill ha...

Kärlek är det enda som blir
större när man slösar med det.

Livet är en labyrint ...

man måste gå vilse några

gånger för att hitta rätt...

Jag är fågeln som knackar på ditt fönster
i morgontimmen
och din kompanjon, som du inte kan känna,
blosset som lyser upp vägen för den blinde.

Jag är glaciärens krön ovanför skogen,
den bländande,
och mässingsrösterna från katedralens torn.
Tanken som plötsligt kom över dig vid middagstid,
och fyller dig med en säregen lycka.

Jag är den du har älskat för länge sedan.
Jag går vid din sida under dagen,
och ser uppmärksamt på dig,
och sätter min mun mot ditt hjärta
men du vet det inte.

Jag är din tredje arm och din andra
skugga, den vita,
som du inte har hjärta för,
och som aldrig kan glömma dig.

En ängel bor i Ditt inre.
Ingen kan se henne!
Ingen vet om henne!
Men hon finns i Ditt hjärta.

Hon ger dig tröst, hon ger Dig stöd när än Du behöver.
Hon finns alltid där för Dig, i glädje och i sorg.
Hon finns där när dina tårar rinner,
men även då du av glädje och lycka strålar.

Ängeln fick Du när Du föddes
av dina förfäder i himmelen!
Av de som älskar Dig
mer påtagligt än själva livet.

Med ömhet och värme vaka

 hon över Dig livet ut.
När dina dagar en gång tar slut,
då följer hon Dig hem till de Dina.

Hon överger Dig aldrig.
Hon finns hos Dig genom livets alla dagar.
Hon ger Dig kraft och glädje.
En ängel inom Dig bor.

De var en gång...en liten tanke.

 En liten liten tanke som for iväg ut i världen för att lära sig att tala.
Tanken var så liten så att ingen hörde den.

 Ingen såg den.

 Ingen brydde sig överhuvudtaget om den.

Stortankar hånade lilltanken om dagarna.

 Skrattade ut lilltanken till dess att lilltanken förlorade tron på sig själv.
"Små små tankekorn bör hållas instängda!" sa de stora, starka,

 förnuftiga tankarna och det lilla tankekornet började tro på dem.
Mer på dem än på sig själv.

Men en tyst lugn natt mötte lilltanken en helt ny sorts tanke

 - en Drömtanke.
Drömmen log sitt vackra leende och viskade:
"Följ med mig, lilltanke, följ med mig och bli en Dröm.

 Drömmar kan bli hur stora som helst.

 Drömmar kan förverkligas"

Lilltanken tvekade ett ögonblick...

men bara ett litet litet ögonblick...

sedan lät den sig följa med i drömmen...och SE!

 Lilltanken blev en dröm.
Just en sådan dröm som alla vill drömma.

 En lyckodröm! ...och vem vet...en dag kanske den förverkligas!

En gång i tiden så fanns det en ö där alla känslor levde;
Glädje, Sorgsenhet, Förståelse

 och alla de andra känslorna inklusive Kärlek.
En dag fick alla känslor reda på att deras ö

 skulle komma att sjunka till havets botten.

 Så alla känslorna förberedde sig för att ge sig av.
Kärlek var den enda som stannade.

 Hon ville njuta av paradiset på ön så länge

 som det var möjligt att stanna kvar.

 
När ön nästan hade gått under,

 beslöt sig Kärlek för att det var tid att ge sig av.

 Hon började titta efter någon som hon kunde be om hjälp,

 precis då passerade Rikedom ön i en flott båt.

 Kärlek frågade:

 - "Rikedom, får jag följa med dig i din båt?"

 Rikedom svarade:

 - "Jag är ledsen, men här är så mycket silver och guld

 i min båt så det finns ingen plats för någon mer."

 
Då beslöt sig Kärlek för att fråga Förnämlighet om hjälp,

 hon passerade precis i en vacker båt.

 Kärlek ropade till henne:

 - "Förnämlighet, snälla du hjälp mig."
- "Jag kan inte hjälpa dig," sa Förnämlighet,

 - "Du är alldeles våt och kommer att förstöra min vackra båt."

 
Den nästa som Kärlek såg passerade förbi var Sorgsenhet.

Kärlek sa:
- "Sorgsenhet, snälla du låt mig få åka med dig."
Sorgsenhet svarade:

 - "Kärlek, jag är ledsen,

 men jag behöver att få vara alldeles ensam just nu."

Sedan så såg Kärlek Glädje.

 Kärlek ropade:

 - "Glädje, snälla du ta mig med dig."

 Men Glädje var så euforisk att han inte ens hörde

 att Kärlek ropade på honom.

Kärlek började att gråta.

 Då hörde hon en röst som sa:

 - "Kom Kärlek, jag tar dig med mig."

 Det var en av känslorna.

 Kärlek kände sig så välsignad och överlycklig

 att hon glömde att fråga känslan om hans namn.

 
När de hade kommit i land så for känslan sin väg.

 Kärlek förstod då hur mycket hon stod i skuld till den känslan.

 Sedan så fann Kärlek Förståelse och frågade:

 - "Vem var det som hjälpte mig?"

 - "Det var Tid," svarade Förståelse.
- "Men varför hjälpte mig Tid när ingen annan ville?", frågade Kärlek.

Förståelse log och med sin stora visdom och kännedom svarade hon:
- "Eftersom bara Tid är kapabel till att förstå hur stor Kärlek är."

Författare okänd.