Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Ja, då har man slagit sig på författarskapet då.

Ett gott försök iallafall sen får ni uttala er om det är bra eller inte:)

Enligt mig så gick det väl så där.

Den oroliga lövet.

Det var en gång ett litet
löv som började sucka och gråta,

när den milda vinden drog fram.

Och kvisten frågade:
"Vad är det, lila löv?"

Och lövet sa:

"Vinden berättade att
det en dag skulle blåsa

så att jag skulle ramla ner
och dö på marken”.

Kvisten berättade för grenen
som han växte på,

och grenen berättade det för trädet.

Och när trädet hörde det,

prasslade det till överallt,

och han skickade tillbaka orden till lövet.

"Var inte rädd.

Håll i hårt, och du skall inte gå förrän du vill."

Och lövet blev jätteglad och
trivdes jättebra där på grenen.

Varje gång trädet skakade
och rörde sig skakade grenarna

och den lilla kvisten och det lilla lövet
dansade upp och ner muntert,

som om ingenting någonsin
skulle kunna få den att ramla av.

Och så lövet hela sommaren
och till slut så var det oktober.

Och när de ljusa dagarna av hösten kom och

så såg det lilla lövet att alla löven runt omkring blev så vackra.

En del var gula och lite rosenrött, och några randiga med flera färger.

Lövet frågade trädet vad det betydde.

Och trädet sa:

 "Alla dessa blad är redo att flyga iväg,

och de har fått dessa vackra färger på grund av glädje."

Det lilla lövet ville också få så där fina färger,

och började växa sig mycket vacker, och när det var
mycket åt det guldiga hållet i färgen såg lövet

att trädets grenar hade inga
ljusa färger kvar, så lövet frågade:

"Men grenar! varför är
du så brun i färgen och vi i guld?"

"Vi måste fortsätta vårt arbete,

för vårt liv är inte över – men dina arbetsuppgifter är över", sade grenarna.

Just då kom en liten vindpust och lövet släppte taget,

utan att tänka på det, och vinden tog den och
vände den i luften om och om igen,

och virvlade det som en gnista av eld i luften,

och sedan föll det försiktigt ner under kanten på staketet,

bland hundratals andra löv, och föll i en dröm,

och lövet har aldrig vaknat upp och talat om vad han drömde om.

    Text: Maria Ersson.

Bilder: Goggel.

  Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Av: Okänd.

Maila mig om man vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

  Maila mig om man vill materialet.

mariaslekrum@live.se

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se

DEN LÅNGÖRADE KANINEN.

Från en liten pixibok.

Text: Marie Paula Armand och Carlos Busquet.

1. Kaninen Flop är ledsen
för att han hade så långa öron.

För en kanin är det normalt,
men Flops var alltför långa.

Han skulle gärna vilja gömma
dem, men hur gör man det?

- Om jag skulle klippa av
dem sa han plötsligt.

2. Han ropade på sin vän Jocke.

- Hör du, säger han upphetsat.

Här har du en sax.

Vill du klippa av dom här
löjliga öronen på mig!

Jocke ska just till att
börja klippa av öronen, men vid

första klippet hoppar Flop högt.

- AJ, SLUTA!! ropar han .
Det gör ont.

3. Med plåster på örat
vandrar Flop sorgsen i skogen.

Kom och lek med oss,
föreslår de andra kaninerna för att

muntra upp honom.

De sätter i gång med att leka kurra gömma och Flop som har

tröstat sig en aning gömmer sig bakom en buske.

4. Han anar inte att hans
öron förråder honom. För dom

sticker upp över busken!

Naturligtvis hittas han
genast och börjar gråta.

- Det är bara för att jag
har så långa öron ropar han olyckligt.

5. För att trösta honom säger Jocke:

- Följ med mig så ska jag
visa dig ett stort morotsland.

- Toppen! Morötter, jag älskar morötter säger Flop.

- Vi måste vara försiktiga,
säger Jocke för bonden har ett gevär.

6. Här är dom nu i morotslandet.

Flop kan inte se sig mätt på läckerheterna.

Han rycker upp några morötter och tuggar glupskt.

- Så jättegott

Men bonden har fått syn på Flops öron.

Han tar sitt gevär och skjuter.

7. Men han sköt bara i
luften för att skrämma bort kaninerna.

Flop och Jocke blev jätterädda och sprang därifrån

allt vad dom orkade.

Dom sprang mot ett dike fullt av gegga.

Jocke tog ett stort skutt över det,

 men Flop missade och ramlade rakt ner i geggan,

 han sjönk så det var bara öronen som stack upp.

8. Jocke fortsatte att
springa, och när han vände sig om

upptäckte han att Flop var borta.

Han smög tillbaka, för han
var rädd för att möta bonden igen.

Så såg han Flops öron sticka upp ur diket.

Han tog tag i dem och drog upp Flop.

Tacka dina öron Flop.

De har räddat livet på dig.

Utan dem hade jag aldrig hittat dig.

9. Sen dess tycker Flop inte
längre illa om sina långa öron.

Och nu han har lärt sig att
fälla ner dem när det behövs.

Maila mig om man vill ha bilderna till sagan.

mariaslekrum@live.se