Mariaslekrum

Direktlänk till inlägg 4 september 2011

Magnetsaga- Tummelisa.

Av Maria - 4 september 2011 08:00

 

Tummelisa.

 

Det var en gång en hustru,
som så gärna ville ha sig ett litet barn,

men hon visste inte hur hon skulle få
det, så hon gick till en gammal häxa och sade till henne:

- Jag skulle så innerligt gärna vilja ha ett litet barn ;

vill du inte säga mig, hur jag skall få ett?

- Jo, det skall nog gå för sig, sade häxan.

Här har du ett bjuggkorn, som är av ett helt annat slag än det,

som gror på bondens åker eller som hönsen får att äta;

lägg det i en blomkruka, så skall du få se någonting.

- Tack skall du ha! sade hustrun, g

av häxan några slantar och gick därpå hem och satte ner bjuggkornet,
och strax växte en stor, vacker blomma;

den såg ut som en tulpan, men bladen slöt sig tätt ihop,

som om den ännu inte stått i knopp.

- Det var en fager blomma! sade hustrun och kysste henne

 på de vackra röda och gula bladen;

men just som hon kysste henne, sprack blomman upp med en stark knall.

Det var en verklig tulpan,
det kunde man se; men mitt inne i blomman,

på den gröna stolen, satt en liten, liten flicka, så fin och käck;

och hon var icke mer än en tum lång och kallades därför Tummelisa.

 

Ett grant lackerat valnötsskal fick hon till vagga,

blå violblad var hennes madrasser och ett rosenblad hennes täcke.

Där sov hon om natten, men om dagen lekte hon på bordet,

där hustrun hade satt en tallrik,

omkring vilken hon hade lagt en hel krans med blommor,

som stack sina stjälkar ned i vattnet.

Här flöt ett stort tulpanblad, och på detta satt Tummelisa

och seglade från den ena sidan av tallriken till den andra

och hade två vita tagelstrån att ro med.

Det såg för näpet ut.
Hon kunde även sjunga, åh, så fint och käckt,

 att man aldrig här hade hört något, dylikt!


En natt, då hon låg i sin vackra säng,

 kom en otäck padda inhoppande genom fönstret,

på vilket en ruta var sönder.

 Paddan var så ful, stor och våt och hoppade rätt ned på bordet,

 där Tummelisa låg och sov under det röda rosenbladet.

- Det vore en vacker hustru åt min son! sade paddan,

och så tog hon valnötsskalet, där Tummelisa låg, och sov,

 och hoppade med henne genom rutan ned i trädgården.


Där rann en stor, bred å; men vid stranden var det sumpigt och gyttjigt, och
där bodde paddan med sin son.

 Hu! även han var stygg och ful och liknade fullkomligt sin mor.

Koax, koax, brecke-ke-kex! var allt, som han kunde säga,

då han fick se den lilla käcka flickan i valnötsskalet.

- Prata inte så högt, ty då vaknar hon! sade den gamla paddan.

Hon skulle ännu kunna springa ifrån oss, ty hon är lätt som ett svandun.

 Vi ska sätta henne ut i ån på ett av de breda näckrosbladen;

det blir för henne, som är så liten och lätt, alldeles som en egen ö,

och då kan hon inte springa bort,

medan vi gör i ordning brudkammaren
under gyttjan, där vi ska bo.

-Ute i ån växte så många
näckrosor med sina breda, gröna blad,

vilket såg ut, som om de flöt på vattnet;

det blad, som var längst bort,

var även det allra största,
och dit ut simmade den gamla paddan

 och satte valnötsskalet med Tummelisa.


Den lilla stackaren vaknade tidigt på morgonen,

då hon såg, var hon var, började hon gråta så bittert ,

ty det var vatten på alla sidor om det stora, gröna bladet,

så att hon omöjligen kunde komma i land.

Den gamla paddan satt nere i gyttjan och prydde sitt rum med
säv och gula näckrosknoppar, så att där skulle bli riktigt fint åt den nya sonhustrun,

och simmade därefter med den fule sonen ut till bladet,

där Tummelisa stod de, ville hämta hennes vackra säng,

som skulle sättas upp i brudkammaren,

innan hon själv kom dit.



Den gamla paddan neg så djupt i vattnet för henne och sade:

- Här skall du få se min son; han skall bli din man,

och ni ska bo så trevligt nere i gyttjan.

- Koax, koax, brecke-ke-kex! var allt, hennes son kunde säga.


Så tog de den prydliga lilla sängen och simmade bort med den

 men Tummelisa satt alldeles ensam på det gröna bladet och grät,
ty hon ville inte bo hos den fula paddan

eller ha hennes fule son till man.

 De små fiskarna, som simmade nere i vattnet,

 hade säkert sett paddan och hört,

vad hon sagt; därför stack de upp huvudet och ville se den lilla flickan.

 Så snart de fick se henne, fann de henne så käck,

och det gjorde dem riktigt ont,

att hon skulle ned till den fula paddan.

Nej, det skulle då aldrig ske!

De flockade sig nere i vattnet runt omkring den gröna stjälken,

som höll fast bladet, som hon stod på,

dom gnagde av stjälken med tänderna,

och så flöt bladet nedåt ån, bort med Tummelisa, långt bort,

dit paddan ej kunde komma.


Tummelisa seglade förbi så många ställen,

och de små fåglarna satt i buskarna, såg på henne och sjöng:

Vilken käck liten jungfru!

Bladet åkte allt längre och längre bort med henne,

och tog Tummelisa utomlands.

En liten vacker, vit, fjäril flög runt omkring henne

och satte sig slutligen ned på bladet,

han tyckte så mycket om lilla Tummelisa, och hon var så nöjd och glad,

nu kunde paddan inte nå henne, och det var så vackert, d

är hon seglade; solen sken på vattnet,

och det var som strålande guld.

Så tog hon sitt skärp, band den ena ändan om fjärilen
och fäste den andra vid bladet;

det gled nu mycket fortare framåt,

hon stod ju på bladet.

I det samma kom en stor ollonborre flygande; han fick se henne,

slog ögonblickligen sin klor om hennes smärta midja

och flög upp i trädet med henne;

men det gröna bladet åkte nedåt ån och fjärilen flög med,

ty han var fastbunden vid bladet och kunde ej komma lös.

Gud, vad den stackars Tummelisa blev rädd,

då ollonborren flög upp i trädet med henne!

Men hon var likväl allra mest bedrövad över den vackra, vita fjärilen,

som hon hade bundit vid bladet; om han ej kunde komma lös,

måste han ju svälta ihjäl.

Men detta frågade ollonborren icke efter. H

an satt sig med henne på det största gröna bladet uppe i trädet,

gav henne honung av blommorna att äta och sade,

 att hon var så käck och fager, hur hon alls inte liknade en ollonborre.

Sedan kom alla de andra ollonborrarna, som bodde i trädet,

och gjorde visit; de såg på Tummelisa,

och ollonborrsfröknarna ryckte på spröten och sade:

Hon har ju inte mer än två ben!

Det ser för ynkligt ut! - Hon har inga spröt! sade de.

 - Hon är så smal om midjan!

Fy, hon ser ju alldeles ut som en människa!

Vad hon är ful! sade alla de kvinnliga ollonborrarna,

och ändå var Tummelisa så fager.

Och det tyckte också den ollonborre, som hade tagit henne;

men då alla de andra sade, att hon var ful,

 trodde han det slutligen också och ville alls icke ha henne,

utan hon kunde få bo, vart hon ville.

De flög nu ned från trädet med henne och
satte henne på en gåsört; där grät hon, därför att hon var så ful,

 att ollonborrarna icke ville ha henne, och ändå var hon den fagraste,

 man kunde tänka sig,

fin och skär som det vackraste törnrosblad.


Under hela sommarn levde den stackars

Tummelisa alldeles ensam i den stora skogen.

Hon flätade sig en sänt av strån och hängde den under

ett stort kardborrblad, och så kunde det icke regna på henne;

hon petade honung; ur blommorna och åt,

 samt drack av daggen-, som varje morgon låg på bladen.

Sålunda sommar somhöst;

men nu kom vintern, den kalla, långa vintern.

Alla fåglarna, som hade sjungit så vackert
för henne, flögo sin väg, träden och blommorna vissnade,

det stora kardborrbladet,
under vilket hon hade bott, rullade ihop sig och blev endast en gul,

vissen stjälk, och hon frös så förfärligt, ty hennes kläder var sönderrivna,

och hon var själf så späd och liten, den stackars Tummelisa,

att hon visst måste komma att frysa ihjäl.

Det började att snöa, och varenda snöflinga,

som föll på henne, var som när man kastar en hel skovel på oss,

 ty vi äro stora, och hon var endast en tum lång.

Därpå svepte hon in sig i ett visset blad,

 men detta ville icke giva någon värme, och hon skalv av köld.

Strax utanför skogen, dit hon nu hade kommit, låg ett stort sädesfält,

men säden var för länge sedan borta,

och endast den nakna, torra stubben stack upp ur den frusna marken.

 Stubben var för henne alldeles som en stor skog att färdas igenom,

och vad hon skalv avköld!

Så kom hon till åkerråttans dörr, ett litet hål under sädesstubben.

 Där innanför bodde åkerråttan varmt och gott

och hade hela rummet fullt med säd,

ett vackert kök och skafferi.

Den stackars Tummelisa stälde sig innanför dörren,

lik en annan fattig tiggarflicka,

och bad om en liten bit av ett bjuggkorn,

ty hon hade på två dagar icke fått det allra ringaste att äta.

- Din lilla stackare, sade åkerråttan, ty hon var i själva verket

en god gammal åkerråtta, stig du in i mitt varma rum och ät med mig.


Eftersom hon nu tyckte rätt mycket om Tummelisa, sade hon:
- Du kan gärna stanna hos mig i vinter; men du skall hålla mitt rum
rent
och fint och berätta historier för mig,
ty sådana tycker jag mycket om.
Och Tummelisa gjorde det som, den goda gamla åkerråttan begärde,
och mådde mycket gott hos henne.

- Nu få vi snart besök, sade åkerråttan; min granne brukar

 hälsa på hos mig en gång i veckan.

Han har det ännu bättre än jag,

har stora salar och går med en så vacker, svart sammetspäls.
Kunde du få honom till man, blev du väl försörjd. Men han är blind.

Du måste berätta honom de allra vackraste historier du kan.

Men detta brydde Tummelisa sig icke om; hon ville icke ha grannen,

 ty han var en mullvad.



Han kom och gjorde visit i sin svarta sammetspäls;

han var så rik och så lärd, sade åkerråttan;
hans bostad var också över tjugu gånger större än åkerråttans,

 och lärdom hade han;

men solen och de vackra blommorna kunde han alls icke tåla,

utan talade illa om dem, ty han hade aldrig sett dem.

Tummelisa måste sjunga för honom,

och hon sjöng både »Ollonborre, flyg, flyg!» och andra visor,

och så blev mullvaden betagen i henne för den vackra röstens skull;

men han sade ingenting, ty han var en så betänksam man.

Han hade nyligen grävt sig en lång gång under jorden

från sitt till deras hus, och där fick åkerråttan och
Tummelisa tillåtelse att spatsera så ofta de ville.


Men han bad dem icke bli rädda för den döda fågeln, som låg i gången;

det var en hel fågel med fjäder och näbb,

som sannolikt hade dött helt nyligen vid vinterns början

och blivit nedgrävd just där mullvaden hade gjort sin gång.

Mullvaden tog en bit murket trä i munnen,

ty det lyser ju som eld i mörkret,

och gick så förut och lyste i den långa, mörka gången.

Då de kom dit, där den döda fågeln låg,

satte mullvaden sin breda nos mot taket och stötte upp jorden, s

å' att det blev ett stort hål, som ljuset kunde skina ned igenom.

 Mitt på golvet låg en död svala, med de vackra vingarna
tätt tryckta mot sidorna och med benen och huvudet indragna under fjädrarna;

den stackars fågeln hade bestämt dött av köld.

Tummelisa kände sig så bedrövad för hans skull;

ty hon höll så mycket av alla de små vackra fåglarna;
de hade ju under hela sommarn sjungit och kvittrat så vackert för henne;

men mullvaden stötte till honom med sina korta ben och sade:

- Nu piper han inte längre!
Det måtte vara för eländigt att bli född till en liten fågel Gud ske lov,

att intet av mina barn blir det!

 En sådan där fågel har ju ingenting annat än sitt
qvivitt och måste svälta ihjäl under vintern.

- Ja, det må ni väl som en förståndig man säga, sade åkerråttan.

Vad har väl fågeln för allt sitt qvivitt, då vintern kommer?

Han måste svälta och frysa;

men det skall väl också vara så stort och rart!

Tummelisa sade ingenting;
men då de båda andra vände ryggen åt fågeln,

 lutade hon sig ned, sköt undan fjädrarna, som låg över hans huvud,

 och kysste honom på de tillslutna ögonen.

- Kanske var det han, som sjöng så vackert för mig i somras, tänkte hon.

 Vad han gjorde mig mycken glädje, den kära, vackra fågeln!

Mullvaden stoppade nu till hålet, genom vilket dagen lyste,

 och följde därefter damerna hem.

Men om natten kunde Tummelisa icke sova,

 och så steg hon upp ur sin säng och flätade av hö ett stort,

vackert täcke, och det bar hon ned och svepte omkring den döda
fågeln, samt lade mjuk bomull, som hon hade funnit i åkerråttans rum,

 på sidorna om fågeln, så att han skulle ligga varmt i den kalla jorden.

- Farväl, du vackra, lilla fågel! sade hon.

Farväl och tack för din vackra sång i somras,

då alla träden var så gröna och solen sken så varmt på oss!

Därpå lade hon sitt huvud mot fågelns bröst,

men blev i det samma helt förskräckt,

 ty det var alldeles som om någonting klappade där innanför:

Det var fågelns hjärta. Fågeln var icke död,

utan låg i dvala och hade nu blivit uppvärmd och fått liv igen.


Om hösten flyga alla svalorna bort till de varma länderna;

 men om någon fördröjer sig, fryser hon så,
att hon faller ned död och blir liggande där hon föll, och den kalla snön lägger sig ovan på.

Tummelisa riktigt skalv, så förskräckt hade hon blivit,

 ty fågeln var ju stor, mot henne,

som endast var en tum lång; men hon tog likväl mod till sig,

 lade bomullen tätare omkring den stackars svalan,

 hämtade ett krusmynta blad, som hon själv hade haft till täcke,
och lade det över fågelns huvud.

Den följande natten smög hon sig åter ned till honom,

 och nu var han riktigt vid liv igen, men så matt,

att han endast för ett kort ögonblick kunde öppna ögonen och se Tummelisa,

som stod med ett stycke lysved i handen,

ty någon annan lykta hade hon icke.

- Tack skall du ha, du käcka lilla barn! sade den sjuka svalan till henne.

Jag har blivit så skönt uppvärmd.
Snart får jag mina krafter igen och kan åter flyga ut i det varma solskenet.

- Ack, sade Tummelisa, det är så kallt ute, det snöar och är kallt!

Stanna du i din varma säng! Ja; skall nog se om dig.

Hon bar nu svalan i ett blomblad fram till vattnet,

och fågeln drack och berättade för henne,

 hur han hade sårat sin ena vinge på en törnbuske

och därför icke kunnat flyga så fort som de andra svalorna då de
var på väg till de varmare länderna,
och han sackade efter och hade till slut  fallit ned på marken;
men mera kunde han ej erinra sig och visste icke,

 hur han hade kommit dit.

Under hela vintern stannade han nu där nere,

 och Tummelisa var god emot honom och höll så mycket av honom;
men varken mullvaden eller åkerråttan fick veta det ringaste därom,

 ty de kunde alls icke tåla den stackars fattiga svalan.


Så snart våren kom och solvärmen trängde in i jorden,

sade svalan farväl till Tummelisa, vilken öppnade hålet,

som mullvaden hade gjort i taket.

Solen lyste så vackert in till dem, och svalan frågade,

om hon icke ville följa med; hon kunde sitta på hennes rygg,

 så skulle de flyga långt bort i den gröna skogen.

Men Tummelisa visste, att det skulle bedröva den gamla åkerråttan,

 ifall hon lämnade henne.

- Nej, jag kan inte, sade Tummelisa.

- Farväl, farväl, du goda, söta flicka! sade svalan och flög ut i solskenet.

Tummelisa såg efter fågeln, och tårarna kom i hennes ögonen,

ty hon höll så mycket av den stackars svalan.

- Qvivitt, qvivitt ! sjöng fågeln och flög in i den gröna skogen.


Tummelisa var så bedrövad.
Hon fick icke lov att gå ut i det varma solskenet;

säden, som var sådd på åkern över åkerråttans hus,

växte också högt i vädret, och det var en hel,

tät skog för den stackars lilla flickan, som ju bara var en tum lång.

- Nu skall du i sommar sy på din utstyrsel, sade åkerråttan till henne ;

ty nu hade grannen, den tråkiga mullvaden i den svarta sammetspälsen,

friat till henne. Du skall ha både ylle och linne.
Du skall ha båda att sitta och ligga på, då du blir mullvadens hustru.

Tummelisa måste spinna på sländan, och åkerråttan la fyra spindlar

till för att spinna och väva natt och dag.


Var afton kom mullvaden på visit och pratade då alltid om,

att när sommarn väl blev slut, skulle solen icke skina på långt när så varmt;

nu däremot brände hon ju jorden hård som en sten;

ja, när sommarn var slut, skulle bröllopet stå med Tummelisa;

men hon var alls icke glad och belåten,

ty hon kunde icke med den tråkiga mullvaden.


Var morgon, då solen gick upp, och var afton, då hon gick ned,

smög hon sig ut i dörren, och när så vinden skilde sädestopparna åt,

så att hon kunde se den blå himmeln, tänkte hon på,

hur ljust och vackert det var där ute, och önskade så innerligt,

 att hon åter skulle få se den kära svalan;
men denna kom aldrig mer tillbaka,

utan flög visst långt bort i den vackra, gröna skogen.


Då det nu blev höst, hade Tummelisa hela sin utstyrsel färdig.

- Om fyra veckor skall du stå brud, sade åkerråttan till henne.

 Men Tummelisa grät och sade, att hon icke ville ha den tråkiga mullvaden.

- Snick snack! sade åkerråttan. Var inte obstinat,

ty då biter jag dig med min vita, tand!

Det är ju en ståtlig man du får!

Hans svarta sammetspäls har inte själva drottningen maken till.

Han har fullt upp både i kök och källare.

 Tacka du din Gud för honom!


Så skulle de hålla bröllop.
Mullvaden hade redan kommit för att hämta Tummelisa;

hon skulle bo med honom djupt nere i jorden,

aldrig komma ut i den varma solen,

ty den kunde han icke tåla.

Det stackars barnet var så bedrövad,

 ty hon skulle nu säga farväl åt den vackra solen,

vilken hon dock hos åkerråttan hade fått stå och se på i dörren.

- Farväl, du klara sol! sade hon och sträckte armarna högt upp;

 hon gick till och med ett litet stycke från åkerråttans hus;

ty säden var nu bärgad, och här stod endast den torra stubben var.
Farväl, farväl ! sade hon och slog sina små armar omkring en liten röd blomma,
som stod där.

 Hälsa den kära svalan ifrån mig, om du ser henne!

- Qvivitt, qvivitt! lät det i det samma över hennes huvud; hon såg upp:

det var svalan, som just nu kom flygande förbi.



Så snart hon fick se Tummelisa, blev hon så glad,

och Tummelisa berättade för henne,

hur ogärna hon ville ha den stygga mullvaden till man och
att hon skulle bo djupt nere i jorden, där solen aldrig lyste.

Hon kunde icke låta bli att gråta, då hon tänkte på det.

- Nu kommer den kalla vintern, sade svalan;

 jag flyger långt bort till de varma länderna;

vill du inte följa med?

Du kan sitta på min rygg; bind dig bara fast med ditt skärp,

så flyger vi bort från den otäcka mullvaden och hans mörka boning,

 långt bort över bergen till de varma länderna,

där solen lyser vackrare än här och där det alltid är sommar

och vackra blommor. Följ med mig, du söta, lilla Tummelisa,
som räddade mitt liv, då jag låg förfrusen där nere i den mörka jordkällaren.

 

- Ja, jag vill följa med dig, sade Tummelisa

och satte sig upp på fågelns rygg, med fötterna på hans utbredda vingar,

band sitt skärp fast vid en av de starkaste fjädrarna,

och så flög svalan högt upp i luften,

över skog och över sjö, högt upp över de stora bergen,

där det alltid ligger snö; och Tummelisa frös i den kalla luften,

men så kröp hon in under fågelns varma fjädrar

och stack endast fram det lilla huvudet
för att se all denna härlighet under sig.


Så kom de till de varma länderna.

 Där sken solen mycket klarare än här;

himmeln var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader

växte de vackraste gröna och blå vindruvor.

I skogarna hängde citroner och apelsiner,

luften doftade av myrten och krusmynta,

och på landsvägen sprang de vackra barnen och lekte med stora,

brokiga fjärilar.



Men svalan flög ännu längre bort, och det blev allt vackrare och vackrare.

Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod

ett skinande vitt marmorslott från gamla tider,

och vinrankorna slingrade sig omkring de höga pelarna;

högst där uppe var många svalbon,

och i ett av dessa bodde svalan, som bar Tummelisa.

- Här är, mitt hus! sade svalan; men om du nu vill själv söka något

åt dig kanske en av de präktigaste blommorna,

som växa där nere, så skall jag sätta dig där, och du skall få det så rart,

som du själv kan önska dig.

- Det var härligt! sade hon och klappade i de små händerna.

Det låg en stor, vit marmorpelare, som hade fallit omkull

på marken och brustit i tre stycken;

men mellan dessa växte de vackraste stora, vita blommor.

Svalan flög ned med Tummelisa och satte henne på ett av de breda bladen;

men hur förvånad blev hon icke!


Där satt en liten man mitt i blomman, så vit och genomskinlig,

som om han varit av glas; den vackraste guldkrona hade han på huvudet,

och de vackraste fina vingarna på axlarna,

och själv var han icke större än Tummelisa.

Han var blommans ängel.


 I varje blomma bodde en sådan liten man eller kvinna;

men denne var kung över dem allesammans.

- Gud, vad han är vacker! viskade Tummelisa till svalan.

Den lille prinsen blev helt rädd för svalan,

ty hon var ju en riktig jättefågel mot honom,

som var så liten och späd;

men då han fick se Tummelisa blev han så glad:

hon var den allra vackraste flicka,  han hittills hade sett.


 Därför tog han guldkronan av sitt huvud och satte den på hennes,

frågade vad hon hette och om hon ville bli hans hustru,

 så skulle hon bliva drottning över alla blommorna,

Ja, det var minsann en man av annat slag än paddans son

och mullvaden med svarta sammetspälsen.

Hon sade därför ja till den vackre prinsen,

och från varje blomma kom en dam eller herre, så vackra,
att det var lust och glädje åt det; en gav Tummelisa en gåva,

men det bästa av allt var ett par vackra vingar av en stor, vit fluga;

de fästes på Tummelisas rygg,

 och nu kunde även hon flyga från blomma till blomma;

det var en sådan glädje, och svalan satt uppe i sitt bo och sjöng för dem

så gott hon kunde; men i hjärtat var hon likväl bedrövad,

ty hon höll så mycket av Tummelisa och skulle aldrig vilja skiljas ifrån henne.


- Du skall inte heta Tummelisa, sade blommans ängel till henne;

det är ett fult namn, och du är så vacker. Vi vill kalla dig Maja.

- Farväl, farväl! sade svalan och flög åter bort från

de varma länderna långt bort tillbaka till Danmark;

där hade hon ett litet bo över fönstret, där den mannen bor,

 som kan berätta sagor; för honom sjöng hon: qvivltt, qvivitt!

och därifrån har vi hela historien…


    

Maila mig om ni vill ha materialet.

mariaslekrum@live.se


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maria - 2 juni 2018 16:27

Hej!   Jag får mycket frågor om jag kan skicka material till er. Det gjorde jag förut innan jag öppnade facebookgruppen mariaslekrum. Nu skickar jag inget material över mail utan man får gå in i gruppen och hämta.   Ni som inte har fb bl...

Av Maria - 28 maj 2017 18:38

Hej på er alla!   Nu var det ett tag sen, varit väldigt mycket denna vår, så därför har det blivit lite på bloggen och i gruppen mariaslekrum. Men ska börja lite smått med att göra lite material och i sommar ska jag göra mer.   Det är mån...

Av Maria - 28 maj 2017 18:20

          Vill man ha materialet så går man med i gruppen mariaslekrum på fb, där kan man ladda ner. Observera gäller allt material på bloggen. ...

Av Maria - 28 maj 2017 18:18

                              Vill man ha materialet så går man med i gruppen mariaslekrum på fb, där kan man ladda ner. Observera gäller allt material på bloggen. ...

Av Maria - 28 maj 2017 18:17

    Vill man ha materialet så går man med i gruppen mariaslekrum på fb, där kan man ladda ner. Observera gäller allt material på bloggen. ...

Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16 17 18
19 20
21
22 23 24 25
26 27 28 29 30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards