Ängeln.

- Varje gång ett snällt barn dör, kommer en Guds ängel ned till jorden,

tager det döda barnet på sina armar,
breder ut de stora, vita vingarna, flyger fram över alla,

de ställen, barnet haft kära, och plockar en hel hand full av blommor,

som han för upp till Gud,
där de ska blomma ännu vackrare än på jorden.

Den gode Guden trycker alla blommorna till sitt hjärta;

men den blomma, som är honom kärast, ger han en kyss,

och då får hon röst och kan sjunga med i den stora lycksaligheten.

Se, allt detta berättade en Guds ängel,

då han bar ett dött barn upp till himmeln,

och barnet hörde på som i en dröm;

och de for fram över de ställen i hemmet, där den lilla hade lekt,
och svävade genom trädgårdar med vackra blommor.

- Vilka ska vi nu ta med oss och plantera i himmeln frågade ängeln.

Och där stod ett smärt, vackert törnrosträd,

men en elak hand hade brutit stammen,

så att alla grenarna, fulla av stora, halvt utspruckna knoppar,

hängde vissna ned runt omkring det.

Det stackars trädet! Sade barnet.

Tag med det, så att det kan komma att blomma där uppe hos Gud!

Och ängeln tog det, och kysste barnet ,

 och den lilla öppnade till hälften sina ögon.

De plockade av de rika praktblommorna,

men tog även den föraktade prästkragen och den vilda styvmorsblomman.

Nu har vi blommor! sade barnet, och ängeln nickade,

men de flög ännu icke upp till Gud.

Det var natt och alldeles tyst; de var ännu kvar i den stora staden
och svävade omkring på en av de smalaste gatorna, överallt det låg hela högar
av halm, aska och allt slags bråte; det hade varit flyttningsdag; där låg
tallriksbitar, gipsstycken, trasor och gamla hattkullar,

kort sagt allt som icke såg bra ut.

Och ängeln pekade i all denna oreda ned på några skärvor

av en blomkruka och på en jordklump,

som hade fallit ur den och sammanhölls mest med rötterna av en stor,

vissen ängsblomma, som inte dög och därför kastats ut på gatan.

Den här tar vi med oss, sade ängeln; jag skall berätta dig dess historia,

medan vi flyger.

Och så flög de, och ängeln berättade:

Där nere vid den smala gatan, i den där låga källaren,

bodde en fattig, sjuk-gosse; han hade, allt ifrån det han var helt liten,

 Ständigt varit sängliggande; när han var som allra raskast,

kunde han på kryckor gå ett par gånger fram och tillbaka i

den lilla kammaren, det var alltsammans.

Några dagar under sommarn föll solstrålarna en halv timmes tid in i

källarförstugan, och när då den lille gossen satt där och

lät den varma solen skina på sig och såg det röda
blodet genom sina späda fingrar,

som han höll framför ögonen, så hette det:

Ja, i dag har han varit ute! - Han kände skogen i dess fagra

vårgrönska endast där genom, att grannens son förde till

honom den första bokkvisten, och denna höll han över sitt huvud

och drömde sig då vara under bokarna,

där solen sken och fåglarna sjöng.

En vårdag kom grannens son till honom även han med ängsblommor,

och bland dem var händelsevis en med rot;
därför sattes den i en blomkruka och ställdes i fönstret strax invid sängen.
Och blomman var planterad av en lycklig hand;

hon växte, sköt nya skott och bar varje år sina blommor.

Hon blev den sjuke gossens vackraste trädgård,

hans lilla skatt på denna jord; han vattnade och skötte henne och lagade,

 att hon fick varje solstråle, ända till den sista,

 som föll in genom det låga fönstret; och blomman själv växte in i hans drömmar, ty för honom blommade hon,

spred sin doft och gladde öbat; mot henne vände han sig i döden,

då vår herre kallade honom. - Ett år har han nu varit hos Gud,

ett år har blomman stått glömd i fönstret, vissnat och därför vid flyttningen blivit utkastad bland soporna på gatan.

 Och det är den blomman, den fattiga, vissna blomman,

som vi tagit med i buketten, ty den blomman har skänkt större

glädje än den präktigaste blomma i en drottnings trädgård.

- Men hur vet du allt detta?
frågade barnet, som ängeln bar upp till himmeln.

- Jag vet det, sade ängeln.
Jag var ju själv den där sjuke, lille gossen, som gick på kryckor!

Min blomma känner jag nog igen.

Och barnet öppnade sina ögon
helt och hållet och såg in i ängelns vackra, glada anlete, och i samma
ögonblick var de i Guds himmel, där det var glädje och lycksalighet.

Och Gud tryckte det döda barnet till sitt hjärta,

och då fick det vingar som den andre ängeln och flög hand i hand med honom; och Gud tryckte alla blommorna till sitt hjärta, men den fattiga, vissna ängsblomman kysste han, och hon fick röst och sjöng med alla änglarna,

som svävade omkring Gud, några helt nära, andra runt
omkring dessa i stora kretsar, allt längre bort i det oändliga,

 men alla lika lyckliga. Och alla sjöng både, små och stora,

det snälla, fromma barnet och den fattiga ängsblomman,

som hade legat vissen och utkastad i soporna bland
flyttningsskräpet på den smala, mörka gatan.

Av: Okänd.