Rapunzel.

Det var  en gång ett par som längtat efter att få ett barn.

Slutligen blev deras önskan sann.

Medan hustrun gick och väntade att barnet skall födas,

stirrade hon ibland ut genom fönstret på gården intill.

I trädgården där växte det läcker Rapunzel sallad.

Men trädgården tillhörde en häxa,

och ingen vågade gå in i den.

Snart kunde hustrun inte tänka på annat än salladen.

Hon växte och blev blekare och blekare.

Så till slut så bad hon sin man att smyga in i trädgården

när det blev mörkt för att plocka lite sallad.

Hans fru åt upp allt och det gjorde bara

att hon ville ha mer och mer hela tiden.

Så mannen gick tillbaka till trädgården.

Men den här gången, fångade häxan honom.

"Hur vågar du stjäla min Rapunzel!" skrek hon.

Den skräckslagna mannen berättade för henne om sin frus begär.

 "Ta all sallad du vill, då", sa häxan.

"Men i gengäld måste du ge mig barnet."

Den stackars mannen blev så paff

så dom kom överens om det.

Så fort barnet föddes,

tog häxan henne som sin egen dotter.

Hon kallade henne för Rapunzel.

Rapunzel växte och blev till en så vacker flicka

så att häxan beslutade att ingen annan någonsin skall få se henne.

Så när barnet fyllde tolv, stängde häxan

in henne i ett torn djupt inne i skogen.

 Tornet var mycket långt, och hade ingen dörr.

 Stackars Rapunzel hade inget sätt att fly.

 När häxan kom på besök, ropade hon "Rapunzel, Rapunzel,

släng ner ditt hår."

Då flickan kastade sin långa fläta ut genom fönstret,

och häxan klättrade upp till toppen av tornet.

Några år senare råkade en prins rida genom skogen.

På avstånd hörde han Rapunzel sjunga för att roa sig själv.

Han omedelbart drogs till den vackra rösten,

men när han fann tornet, kunde han inte hitta något sätt att komma in.

Prinsen kunde inte sluta tänka på rösten i tornet.

Varje dag gick han tillbaka för att lyssna

och fick lämna stället helt förkrossad.

Han kunde fortfarande inte hitta något sätt att komma in.

Tills en dag från sitt gömställe,

då han såg häxan och hörde hennes samtal.

"Rapunzel, Rapunzel, släng ner ditt hår."

Sedan en lång fläta föll från fönstret hela vägen ner till marken.

"Om det är repet för att klättra upp, så ska jag försöka det,"

tänkte den unge prinsen för sig själv.

 Så snart häxan hade gått, upprepade prinsen hennes samtal.

"Rapunzel, Rapunzel, släng ner ditt hår."

Sedan klättrade han uppför den långa flätan till toppen.

Först Rapunzel blev rädd, eftersom hon aldrig förr hade sett en man.

Men prinsen berättade hur han hade dragits till hennes söta röst

och bad henne att gifta sig med honom.

Rapunzel gillade honom bättre än häxan och sa att det ville hon.

Men hon hade fortfarande inget sätt att lämna tornet.

Prinsen lovade att ta med en boll av siden varje gång

han kom på besök så att hon kunde väva en stege och fly.

Prinsen besökte henne varje natt,

och Rapunzel höll sina besök hemligt.

 "Men en dag, utan att tänka, utbrast hon till häxan,

"Varför är du så mycket tyngre än prinsen?"

"Hur vågar du lura mig!" skrek häxan, och i ett raseri,

skär hon av Rapunzels långa hår.

Häxan svär en ond förbannelse över Rapunzel

och skickar henne sen till ett fjärran land.

Sedan hon knöt en lång fläta på fönsterbrädan

och väntade på prinsen.

Först när han klättrade in genom fönstret insåg

han att han hade blivit lurad.

"Din lilla sångfågel är borta", kacklade häxan,

"och du kommer aldrig få se henne igen!"

Prinsen var utom sig av sorg och hoppade från tornets fönster.

Han överlevde men han landade i en törnbuske,

och törnena gjorde så att det kliade i hams ögon.

 Prinsen blev blind!

Hur skulle han någonsin hitta Rapunzel nu?

De De kommande månaderna,

vandrade prinsen blint genom skogen, gråtande.

När han träffade folk på vägen,

frågade han om de hade sett en vacker flicka vid namn Rapunzel,

och han beskriva henne för till dem.

Men ingen hade någonsin sett henne.

Så en dag hörde prinsen någon som sjunger

en sorglig men vacker låt.

Han kände igen rösten på en gång och sprang mot den,

 ropar Rapunzel namn.

Rapunzel rusade in i prinsens armar och grät glädjetårar f

ör att hon hittade sin älskade prins.

Men när hennes tårar föll på prinsens ögon,

hände en konstig sak - prinsen kunde se igen!

Rapunzel och prinsen fann vägen tillbaks till riket.

Snart var de gifta och levde lyckliga i alla sina dar.

Bilder till denna saga finns

maila mig

mariaslekrum@live.se

Rumpelstiltskin.

Saga från Tyskland.

Det var en gång en rysligt fattig mjölnare

som hade en mycket vacker dotter.

Hon var hans ögonsten i livet och det kan hända

att han skröt lite väl mycket om henne ibland.

En gång kom kungen ridande förbi deras lilla kvarn

och då mjölnaren var ute och arbetade

kom han att prata med majestätet.

Snart var mjölnaren i full gång att skryta om sin vackra dotter

och allt hon kunde göra.

Innan han tänkte efter hade han till och med sagt

att hon kunde spinna guld av halm.

Nu blev kungen riktigt intresserad.

"Se, det där är en konst jag gärna skulle vilja se", sa han.

"Ta med din dotter till slottet imorgon,

så jag kan sätta henne på prov."

Mjölnaren ångrade sitt övermod och hans dotter

blev förstås djupt olycklig när hon

hörde vad hennes far ställt till med.

Hon var riktigt duktig på att spinna garn,

 men guld kunde hon inte få till!

Nästa dag kom hon till slottet

 och blev visad in i ett litet tornrum av kungen.

Där fanns en spinnrock och en stor hög med halm.

"Här har du allt du behöver för att kunna arbeta", sa kungen.

"Jag tittar till dig imorgon.

Har det inte blivit något guld då ska du mista livet för din falskhet!"

Så stängde kungen dörren till rummet och låste.

Mjölnardottern visste inte vad hon skulle ta sig till.

Fanns det någon människa som kunde spinna guld av halm?

 I sin förtvivlan lutade hon sig över spinnrocken och började gråta.

Då öppnades dörren en aning och en underlig liten gubbe slank in.

"Varför gråter du, mjölnardotter?" ville han veta.

"Jag måste spinna guld av all den här halmen innan morgonen,

och jag har ingen aning om hur man bär sig åt!" förklarade flickan.

"Jaså, vad det inget värre? Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade dvärgen.

"Ja, du kan få mitt halsband som jag haft sedan jag var liten."

Det gick gubben med på.

Han tog halsbandet och satte sig vid spinnrocken.

Nu gick det minsann undan!

 Virr, virr, virr så var sländan full med guldtråd.

Mjölnardottern snodde ihop tråden till ett nystan

och gubben arbetade vidare.

Hon hann knappt med att nysta,

så fort blev halmen till guldtråd och långt

 innan gryningen var de färdiga.

Den lille gubben försvann och flickan hann till

och med lägga sig att sova en stund.

När kungen kom för att titta till henne blev han häpen

över alla nystan med guldtråd.

Man kan ju tro att han borde vara nöjd med detta,

men mycket vill ha mer.

 Nästa kväll låste han in mjölnardottern i rummet igen

och befallde henne att

spinna mer guldgarn.

Flickan blev lika ledsen som natten innan,

eftersom hon fortfarande inte kunde förstå

hur man kunde spinna guld av halm.

Då öppnades dörren igen och den lille gubben klev in.

"Vad får jag om jag hjälper dig igen?" undrade han.

"Du kan få min lilla ring som jag bär på fingret", sa flickan.

Gubben tog ringen och satte sig att spinna.

Det gick undan så det visslade om det,

och långt innan tuppen gal hade all halmen blivit guld

och flickan lade sig att sova.

När kungen öppnade dörren till rummet blev han än mer förtjust.

"Du har tjänat mig en förmögenhet", sa han till flickan.

"Men om du spinner en natt till ska du bli min hustru."

Därmed fick flickan sätta sig i arbete i tornrummet ännu en gång.

Lika lite som sist visste hon hur man gör guld av halm,

men den lille gubben dök punktligt upp.

"Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade han.

"Jag har tyvärr inget mer att ge dig", förklarade flickan.

"Då ska du ge mig ditt förstfödda barn efter du blivit drottning!" sa gubben.

"Vem vet om det nånsin kommer att hända", tänkte flickan,

och i sin förtvivlan gick hon med på gubbens förslag.

Hela natten spann gubben guldtråd och flickan nystade.

När kungen hämtade henne på morgonen och såg att hon gjort

som han ville ställde han bums till med bröllop,

och mjölnarens söta dotter blev drottning.

Snart hade hennes goda hjärta smält kungens girighet

och han skämdes över hur han behandlat henne.

Ett år senare födde drottningen en liten dotter

och hade i sin lycka ingen tanke på löftet till den lille gubben.

Men så en kväll dök han upp i barnkammaren.

"Nu vill jag ha min lön", morrade han. "Ge mig ditt barn!"

Drottningen blev förtvivlad och erbjöd gubben alla rikedomar

som hon hade i sin ägo, men dvärgen var kall som is.

Till slut sa han iallafall:

"Nåväl, du ska få tre dagar på dig och om du inte i slutet

av denna tid har kunnat gissa mitt namn

tar jag ungen från dig!"

Hela natten satt drottningen uppe och försökte komma

på alla namn hon någonsin hört.

Hon skickade ut budbärare i hela världen

för att ta reda på alla slags underliga namn.

När den lille gubben kom tillbaka den första kvällen

försökte hon med Caspar, Melchior, Balthasar

och alla möjliga namn ur Bibeln,

men gubben bara skakade på huvudet.

"Så heter jag inte", sa han bara och gick igen.

Nästa kväll försökte drottningen med konstiga namn

som Revbensspjäll, Fårskank eller Spindeltå.

"Så heter jag inte", sa gubben och gick igen.

Nu var goda råd dyra.

Imorgon kväll skulle ju gubben komma

och hämta hennes dotter.

Men under dagen dök en av budbärarna upp.

"Inte ett enda nytt namn hade jag hittat", sa han,

 "men när jag kommit till skogsbrynet vid det höga berget

där haren och räven säger godnatt till varandra,

såg jag en liten stuga och framför den brann en eld

där en liten gubbe dansade runt på ett ben och sjöng:

”Jag spinna kan ett gyllene garn

Det kostar drottningen ett barn!

Jag hämtar det imorgon dag

Rumpelstiltskin heter jag!"

Du kan tro att drottningen blev glad över att höra detta!

Nu var hon inte längre rädd för gubbens ankomst.

När aftonen föll dök den lille figuren upp i barnkammaren igen.

"Nå, får vi nu höra några bra namnförslag!?" grinade gubben.

"Ja..." sa drottningen och låtsades tveka.

"Kanske du heter Jack?"

"Nej." svarade gubben.

"Eller kanske Harry?"

"Näpp!"

"Kan du då heta... Rumpelstiltskin?"

"Det har den onde berättat för dig!

Det har den onde berättat för dig!"

skrek gubben och blev så rasande att han grep tag

i sin ena fot och slet sig själv mitt i tu!

Och så var det slut med både gubben och sagan.

Bilder till sagan finns

maila mig

mariaslekrum@live.se

Lillebror och lillasyster.

Av: Bröderna Grimm.

Lillebror tog sin lillasyster i handen och

tillsammans gick de bort från den elaka

styvmodern. Framåt kvällen kom de in i en stor

skog. Där satte de sig trötta ned i ett ihåligt träd

och somnade. När de vaknade sken solen redan

varmt i skogen. ”Lillasyster”, sa lillebror, ”jag är så

törstig”. Men den elaka styvmodern var en häxa.

Hon hade följt efter barnen och förhäxat alla källor

och vattendrag i skogen. När nu barnen kom fram

till en källa, hörde de den sorla: ”Den som dricker

mitt vatten kommer att bli en tiger!”

Då ropade Lillasyster:

”Jag ber dig, lillebror,

drick inte, för då blir du en tiger och sliter mig i stycken!”

Då drack inte lillebror.

”Ja, ja,” sa han, Jag skall vänta till nästa källa”.

 När de kom till den andra källan, hörde

de den sorla: ”Den som dricker av mitt vatten

kommer att bli en varg!”

Då ropade Lillasyster:

”Jag ber dig, lillebror,

drick inte, för då blir du en varg och så äter du upp mig”!

”Ja, ja,” sa han, Jag skall vänta till den tredje källan”.

Men då måste jag dricka.

Du får säga vad du vill, jag är jättetörstig”.

När de kom till den tredje källan,

hörde systern hur det porlade i den.

”Den som dricker ur mig blir ett rådjur.

Den som dricker ur mig blir ett rådjur.

Lillasyster ropade:

”Lillebror, lillebror! Jag ber dig, drick inte,

för då blir du ett rådjur och så springer du bort från mig”!

Men lillebror hade redan fallit på knä

vid den lilla källan och druckit av vattnet.

Så fort de

första dropparna rörde vid hans läppar låg ett

rådjur bredvid källan. Då grät lillasyster. Till slut

flätade hon ett rep av säv och band det om

rådjurets hals. Djupt inne i skogen kom de fram

till ett tomt hus och där stannade de. De trivdes

bra och hade lillebror bara haft sin mänskliga

gestalt, så hade de haft ett härligt liv.

Så levde de länge. Men en dag ställde landets kung

till med en stor jakt. När rådjuret hörde

jakthornen skalla ville han vara med och han bad

så länge om det, att lillasyster till slut släppte ut

honom. ”Men kom hem ikväll”, sa hon ”och för att

jag ska känna igen dig, så ropa: ’Min lillasyster,

släpp in mig!’ ”. Glad sprang rådjuret ut. Kungen

och hans jägare såg djuret, men kunde inte hinna

upp det.

På kvällen ropade rådjuret framför huset:

”Min lillasyster, släpp in mig!” Då släppte hon in

honom. Nästa dag gick jakten vidare, och åter var

rådjuret med. Men den här gången blev det lätt

sårat i benet och kunde bara springa långsamt. Då

smög sig en jägare efter och såg hur det blev

insläppt i huset, och han berättade allt för kungen.

På tredje dagen befallde han jägarna:

”Jaga rådjuret, men skada det inte”. Han gick själv till

huset och ropade: ”Min lillasyster, släpp in mig!”

Då öppnades dörren och kungen trädde in.

Framför honom stod en flicka som var så vacker,

att han aldrig hade sett något liknande förut. Han

såg vänligt på henne och sa: ”Vill du följa med mig

till mitt slott och bli min fru?”

”Åh ja”, svarade flickan, ”men rådjuret måste följa

med, det lämnar jag inte!” Då tog kungen dem

båda med sig till slottet. Där firades bröllopet med

stor pompa. När den elaka styvmodern fick höra

talas om barnens lycka, gav avunden och

missunnsamheten henne ingen ro. Och när

drottningen födde ett vackert gossebarn och

kungen just var på jakt, förklädde hon sig till

kammarjungfru.

Tillsammans med sin dotter dödade hon

drottningen. Sedan fick dottern lägga sig i

drottningens säng. Men när det blev midnatt,

såg barnjungfrun hur den rätta drottningen kom in.

Hon gav barnet mat och skötte om det, klappade

rådjuret och gick igen. Men en natt sa drottningen:

”Hur mår mitt barn? Hur mår mitt rådjur?

Nu kommer jag bara en gång till och sedan aldrig

mer”.

Då berättade barnjungfrun allt för kungen och

följande natt vakade han i barnkammaren.

Drottningen kom som vanligt och innan hon gick,

sa hon: ”Hur mår mitt barn? Hur mår mitt rådjur?

Nu kommer jag bara den här gången och sedan

aldrig mer”. Då ropade kungen: ”Du är min

älskade hustru!” Genom ett under återfick hon i

samma ögonblick livet.

Hon berättade för kungen om det brott som den

elaka häxan och hennes dotter hade begått och

båda brändes på bål. Så snart häxan hade blivit

förvandlad till aska, återfick lillebror sin

mänskliga gestalt. Och nu levde lillasyster och

lillebror lyckliga tillsammans till livets slut.

Bilder till sagan finns

maila mig

mariaslekrum@live.se