Mariaslekrum

Alla inlägg under oktober 2010

Av Maria - 23 oktober 2010 21:53

 

Kapsyl spindlar.

 

Material:


Några kapsyler

piprensare

varmt lim

lim

googly ögon.


Klipp benen och sedan limma med varm limpistol på baksidan av kapsylen.
När de torkat, så böj benen och sen klistra fast ögonen.

Av Maria - 23 oktober 2010 21:36

 

Så lindrar du höstdepp.

Med hösten kommer ibland en känsla av... depp!

Men det finns saker som lindrar.

 

1) Mys.

Aldrig får man lov att mysa så mycket och så innerligt som under hösten! 

Allt du behöver är en stycke varm filt, en bra film och/eller tidning, mysbelysning (gärna levande sådan) samt varm dryck.

Sen är det bara att hänge sig.

 

2) Fika.
Ta med familjen på ett fik och ta något gott.


3) Shoppa.
Unna dig att köpa något nytt till dig själv som du verkligen trivs i. 


4) Inrätta vardagstradition.
Bestäm med dina kompisar att ni tillsammans tittar på

en speciell tv-serie varje vecka.

Poppa popcorn, koka te och kura upp er tillsammans i soffan. 

På så vis har ni något att se fram emot även mitt i veckorna.

 

5) Bio och restaurang.

Gå på bio med din kille

och mys och ät en god bit mat.


6) Go finish.
Träna!

Gå på något som du tycker roligt. 

 

7) Läs.
Låna eller köp ett gäng böcker,

perfekt sätt att fly mörka eftermiddagar.

Av Maria - 23 oktober 2010 17:47

Denna artikel är tagen ur en tidning.

Jag tror det var Dagens nyheter.

 

Uppdatering:

SVD och skriven av Anna Lagerblad.

Tycker ämnet är så bra så jag vill förmedla

innehållet.

Jag vet iallafall vart jag står i denna fråga.

 

Jag tycker att man pratar med sina barn och är med dom

och tycker inte om att det ska vara en passa program

som man ska gå igenom med barnen.

Det är väl kränkning om någonting.

 

Sedan några år tillbaka finns det i Sverige en uppsjö av program

där föräldrar genom att följa standardiserade manualer

lär sig att hantera sina barns ”beteendeproblem”.

Många av metoderna har anglosaxiskt ursprung och bygger på beteendevetenskapliga teorier.

Grundidén är att barn fortsätter med det beteende

som leder till föräldrarnas positiva eller negativa

uppmärksamhet – och slutar att göra sådant

som mamma och pappa ignorerar.

 

Enligt de flesta programmen ska därför ”bråkiga” barn

göra som föräldrarna vill med hjälp av belöningssystem,

till exempel guldstjärnor, som när de blivit tillräckligt många,

kan växlas in mot en leksak eller ett Skansenbesök.

Skulle bråken ändå fortsätta, uppmanas föräldrarna att ignorera

barnens beteenden genom att exempelvis vända ryggen till.

Trappas konflikten upp ytterligare kan det inom flera program

bli tal om ”time out”, där barnen får vara ensamma på sina rum

eller sitta på en särskild stol tills de lugnat ner sig.

Medan förespråkarna menar att de här föräldraprogrammen

förebygger psykisk ohälsa och stärker samspelet inom familjen,

talar kritikerna om skamvråns återkomst och kränkta barn.

 

En av dem som känner sig skeptisk till färdiga lösningar

på barns problem, är socionomen och föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin, som nyligen kommit ut med boken Att möta sitt barn – och sig själv (Norstedts).

 

– Dagens föräldrar är ambitiösa, men också osäkra.

Om något krånglar kring barnet vänder de sig snabbt utåt, från familjen,

och letar efter tvärsäkra expertråd och färdiga metoder.

Föräldrarna vill tro att det blir rätt om de följer de här färdiga programmen

till punkt och pricka, men i själva verket blir det ofta fel

eftersom de kränker barnets individualitet och bortser från orsaken

bakom just hans eller hennes ”problembeteende”, säger hon.

 

Ingegerd Gavelin har arbetat med barn och föräldrar i över 30 år:

inom mödravården, barnpsykiatrin och på en barnmedicinsk klinik.

De senaste åtta åren har hon dessutom drivit en samtalsmottagning för föräldrar i Sundsvall.

I dagarna öppnar hon en liknande verksamhet i Stockholm.

Mot bakgrund av sin långa och breda erfarenhet av föräldrar och barn,

vet hon att problemen ser väldigt olika ut

och ofta kräver individuella lösningar.

– Varje barn, varje förälder och varje barn-föräldrarelation är unik.

Följer man en färdig och standardiserad manual så blir barnet inte

sett som den individ han eller hon är. Och det är faktiskt en kränkning.

De här metoderna kan leda till kortsiktiga resultat, främst lydnad,

men barnen har inte utvecklats på djupet

eller lärt sig något mer om sig själva, säger hon.

Inom föräldraprogrammen – liksom i övriga samhället – finns också

en syn på barns skrik, gråt och bråk som ”problembeteenden”

som snabbt måste åtgärdas.

Men enligt Ingegerd Gavelin är barn i grunden oerhört lojala

mot sina föräldrar och vill oftast samarbeta.

När de inte gör det kan det ligga något annat bakom:

En förtvivlan, en längtan eller en känsla av övergivenhet.

Om man som förälder då försöker mota bort barnets

”störande” beteende genom att belöna eller ignorera,

missar man en viktig signal om att något kanske är fel.

På sikt är risken att barnet helt ger upp sina försök att bli förstått.

– Barnen behöver sina föräldrar i ett levande samspel.

Istället för att vända uppmärksamheten utåt och kliva in i en

pedagogisk roll med färdiga manualer,

bör man som förälder lyssna inåt och öva upp sin intuition

för hur ens barns tänker och känner.

Då kan man få syn på de svårigheter som just han eller hon upplever

i sitt liv och tillsammans hitta lösningar, säger Ingegerd Gavelin.

Att bemöta sitt barns känsloutbrott genom att dra sig undan fysiskt

eller mentalt, tycker hon också är att överge dem.

Stark ilska kan vara skrämmande för barn,

som då behöver mamma och pappa extra mycket.

I  stället för att ignorera barnet, bör man som föräldrar bekräfta

och sätta ord på hans eller hennes känslor:

”Jag ser att du är jätte­arg och tycker att jag har varit orättvis”.

Ett sådant bemötande betyder inte att man som förälder

måste hålla med barnet eller göra det till viljes.

Att uppmärksamma och respektera känslan räcker.

– Genom att vuxna bekräftar och sätter ord på barnens känslor,

lär de känna sig själva.

Till slut klarar de flesta av att säga att de är arga och förklara varför,

istället för att slänga sig på golvet.

 

Men varför har då föräldraprogrammen fått ett sådant genomslag?

En förklaring är förstås att de finns tillgängliga.

Statens folkhälsoinstitut rekommenderar flera av dem

på sin hemsida och programmen erbjuds av en rad kommuner

och landsting runt om i landet.

Ingegerd Gavelin tror också att det spelar in att dagens föräldrar

känner större ansvar för och oro över sina barns psykiska

välmående än tidigare generationer.

I lagom dos kan oron vara sund,

men risken är att den tar över och blir till en destruktiv kraft.

Önskan om att genast komma till rätta med barns ”problembeteenden”,

tror Ingegerd Gavelin också hänger ihop med det uppskruvade tempot i samhället. Barn går hela tiden igenom utvecklingsfaser

och många problem går över av sig själva om man ger dem lite tid.

– Barnfamiljer är mycket mer pressade idag.

När mina barn var små jobbade jag och nästan alla mina vänner deltid.

Det var visserligen könsuppdelat, min man jobbade heltid,

men det gjorde att familjens liv blev betydligt lugnare.

Dessutom var arbets­livet lugnare i sig.

 

De flesta presterar mer på jobbet i  dag och förväntas

dessutom vara tillgängliga dygnet runt,

säger Ingegerd Gavelin och fortsätter:

– I en sådan pressad situation finns knappt någon tid att

reflektera över vad barnets signaler egentligen står för

eller att vänta ut en jobbig utvecklingsfas.

Barnet kanske skulle behöva att en förälder under

några månaders tid låg intill det vid insomnandet.

Men om de stressade föräldrarna vill få barnet i säng fort,

för att hinna jobba ytterligare några timmar

innan de själva går och lägger sig,

har de kanske inte ro att vänta ut en spontan förändring

utan vill åtgärda ”problemet” på en gång.

 

Fyra punkter du ska ge till ditt barn.

 

1. Uppmuntran, särskilt när det inte går så bra.

 

2. Respekt för sin person och sitt sätt att vara.

 

3. Skydd av vuxna som tar ansvar och lär barnet hur man lever

livet utan att råka illa ut.

 

4. Närvarande vuxna, som inte är för splittrade utan kan vara

med barnen på deras villkor.

 

Enligt socionomen och föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin.

Av Maria - 21 oktober 2010 20:35

  

Av Maria - 21 oktober 2010 20:26


Spökväskor till halloween.

 

Frostad plast till halloweenpåsar som spöken.

Klipp till öppningen som bildern visar och sätt på googly ögon.

Fyll med godis, popcorn eller chips, ostkrokar.

Tryck två hål med en hålslagare för ett svart band och knyt en rosett,

Barnen kommer att älska dessa.

Av Maria - 19 oktober 2010 17:35

 

Att se sitt barn frysas ut och nonchaleras av klasskamrater är

så hemskt att det känns som att få en kniv genom hjärtat.

Det vet jag eftersom jag just nu är i den situationen.

 

Jag börjar med att berätta att i våras så fick min dotter reda

på att hennes bästis skulle flytta och bytta skola

under sommaren.

Hon bor fortfarande i staden men inte på samma ort.

Min dotter har varit orolig under sommaren och undrat hur det ska gå

 och vi har sagt att det kommer att gå bra

och att de kan träffas fast de inte går i samma skola.

 

Så när höstterminen började så börjar också problemen.

För det första så bytte de lokal (hus), får en ny lärare

och så bästisen som inte går kvar.

Allt detta visste hon ju innan sommarlovet men det blev

som en chock för henne ändå.

Så andra dagen hon gick så bönade och grinade hon

och sa att jag skulle ta med mig henne hem igen.

Så där står jag i skolan och ska lämna henne

och jag får inte följa med upp till klassrummet (för henne),

och jag kan ju inte ta med henne hem igen.

Och nu undrar ni väl varför,

och ni ska veta att jag tänkte att fan,

 hon får åka hem men så tänkte jag också

vad blir bättre då? Nästa dag blir det ju likadant.

Så nu i efterhand så tycker jag nog att jag gjorde rätt

men då tyckte jag inte det.

Hon fortsätter att grina och vill hem och jag känner mig som en bov.

Jag ber om att få följa med upp till klassrummet igen,

men får inte! Så jag lämnar henne där nere i hallen

på skolan och åker till jobbet.

 

Hela resan in till jobbet så grinar jag och ringer till maken

och berättar vad som hänt och ber honom att ringa till klassrummet

och hör om hon kommit dit och det har hon.

Sen efter skolan så har L-A, dotra och läraren ett samtal

där dom lärde känna varann lite bättre i alla fall.

 

Efter det så kändes det lite bättre med den saken i alla fall.

Då börjar det andra. När de är ute på rasterna så får hon

inte vara med kamraterna.

Och får hon vara med så ser de till att hon blir utanför i leken.

Det är ren och skär utfrysning som gäller

och säger min dotter något till dom

så påstår dom sedan att det har dom inte hört.

 

På skolan har de ”tjejsnack” och ”killsnack” var för sig,

och min dotter tog upp att hon inte fick vara med

och att de retades. På ett ”tjejsnack”  

(Snacka om att man blir stolt i bedrövelsen.

Att våga säga inför dom som retas och mobbar att hon känner sig utanför)

men de påstog att så var ju inte fallet.

Efter detta har utfrysningen minskat men den finns fortfarande kvar

Det jag hoppas är ju att hon berättar allt hemma

så att hon inte går och är tyst.

Nu ska vi ha ett föräldramöte snart som innehåller

prat om kränkningar och att det ska bli bättre sammanhållning i klassen.

 

Hon har alltid varit en fysiskt stillsam person och lite tystlåten.

Så då drar hon sig undan och blir ledsen i stället

 

Här hemma har vi präntat in i henne

”Att behandla andra som du själv vill bli behandlad”

och ”Har du inget snällt att säga om en människa

så var hellre tyst”.

 

Det tycker jag är en ganska bra regel att hålla sig till.

Men det har tydligen inte dotterns skolkamrater fått med sig hemifrån.

Hur en mobbad känner sig:

Den mobbade trycks ju sakta men säkert totalt

ned i skorna och drar sig undan,

tittar ned i backen istället för att våga möta sina plågoandar

och mobbarna får därmed ett ännu hårdare grepp om personen.

Men hur lätt är det som barn att fräsa ifrån

och vara stark i ett sådant utsatt läge?

 

Fråga mig för jag har varit i båda situationerna,

både blivit mobbad och mobbade andra.

Inget som jag är stolt över det där sista men jag är ärlig.

Att vara utsatt för mobbing tär ju naturligtvis hårt på självförtroendet

och till slut tror ofta den mobbade att han/hon faktiskt

är så dum/ful eller vad de nu kallar offret, som de andra påstår.

 Då är det inte lätt att gå med huvudet högt

och försöka strunta i klasskamraternas elakheter!


Jag anser att det i första hand borde vara vi föräldrar och andra vuxna,

som visar, vägleder och förmanar våra och andras barn.

Det finns inget som helst försvar för att blunda för felaktigheter

i barnens beteénde!

Det är allas vår förbaskade plikt att gemensamt

fostra barnen/ungdomarna i samhället!

Om vi alla la oss i lite mer och inte var så jäkla bekväm

så skulle ju också de barn/ungdomar

som har ett felaktigt beteénde få fler vuxenreferenser att se upp till,

än endast sina ”ointresserade” föräldrar!

 
Som förälder har man ju inte särskilt mycket

inblick i vad som sker under skoltid.

Man finns ju inte där på plats.

Man borde känna sig trygg med att andra vuxna

som arbetar på skolan skall se till att barnen har en dräglig tillvaro!

Det anser jag att vi ska kunna förvänta oss av skolan!

Men med alla neddragningar inom skolan så finns det snart bara lärare och dom skall både ha barnen i klassrummen och sedan gå ut på skolgården som rastvakt. När skall dom få sina lagstadgade raster?

Det går hur mycket utbildad och kompetenta personer arbetslös som går hemma och uppbringar A-kassa. Som skulle kunna vara ett vuxet stöd och förebild på skolorna. Som hjälp i klassrummet och som stöd på skolgården.

 

Ett förslag är ju att ge mobbarna en uppgift att se till att ingen blir utstött,

att alla beter sig kamratligt så kanske mobbarna kan lägga sin

aggressivitet på något gott istället.

Naturligtvis måste det ske med lite list från skolans sida för att få dessa elever

att inse att de kan utföra något gott genom att få detta ansvar.

Man ska naturligtvis få dem att tro/se att just de,

med sin ledarförmåga,

 (mobbarna är ju oftast en slags ledare för klassen vilka resten,

av rädsla mer eller mindre följer!),

skulle kunna få skolan att bli trivsam för alla.

De ska alltså känna att detta är ett privilegium

och inte en bestraffning!

Att ge dem en meningsfull uppgift där de får känna

att de faktiskt kan vara till nytta och åstadkomma något

tror jag är den bästa vägen till lugnare skolmiljö!

 


Av Maria - 19 oktober 2010 16:54

 

  

 

Vinnare...


Att vara vinnare innebär inte att man måste
vara störst, bäst och vackrast.
Det är inte en fråga om prestation,
utan förmågan att vara sig själv.
Det är att möta människor öppet och ärligt.
Att inte försöka ge andra en falsk bild av sig själv.
Det är att välja, är att välja äkthet i stället för tillgjordhet.


En vinnare tänker självständigt och tar ställning.
Hon lever här och nu och engagerar sig
för världen och för människorna.


En kvinnlig vinnare klagar inte,
och önskar inte hela tiden att saker och ting var annorlunda,
utan gör hela tiden det bästa av situationen.
Hon varken gnäller, stönar eller beklagar sig.
Nej, en vinnare gläder sig åt livet och är
verkligen en tillgång för sig själv och andra människor.


Motgångar kommer inte att nedslå en vinnare,
för hon vet att detta ofta kan vara en hjälp till
sin egen tillväxt som människa.


Att vara en lyssnande människa
är att kunna ge människor av
sin tid, intresse och engagemang.
Det är en människa,
som är värdefull för människorna i sin omgivning,
och måtte vi alla lära oss att vara lyssnande,
lyhörda personer på vår väg genom livet.




Av Maria - 19 oktober 2010 16:40

 

 

Mattesaga om Girafferna.


* Det var en gång tre giraffer som var ute och gick på promenad.

Vad tycker ni att girafferna ska heta?

 

* Girafferna åt löv på träden. Hur många löv åt girafferna?

 

* Giraffernas mamma kom förbi och bjöd girafferna på frukt.

Girafferna fick fem frukter. Hur ska dom dela lika?

 

* Girafferna var nu mätta och fortsatte sin promenad.

Men nu stötte girafferna på en flod. Men hur skulle dom ta sig över?

 

* Girafferna blev trötta och lade sig att vila i gräset. 

En giraff somnade.

Den andra giraffen byggde ett hus av pinnar som han hittade i gräset.

Är det någon som vet hur man gör en kvadrat av pinnarna undrade giraffen?

 

* Bredvid girafferna stod en gran.

Men titta i granen finns det saker som inte passar till granen.

Kan ni hjälpa mig att visa vilka saker som passar till granen?

 

* Nu var det dax att gå vidare.

Snart blir det kväll och då blir det mörkt. 

Den ena giraffen hade hittat en påse med pärlor bakom en sten.

Titta sa han till dom andra girafferna.

Då kom det fram en fe bakom stenen.

Feen hade en fin låda bakom sig.

Om ni kan sortera pärlorna till mig så ska ni få öppna min låda

och få en present. 

Feen hade också en ledtråd på vad som fanns i den fina lådan. 

Kan ni barn gissa vad det är om jag säger: skatt.

 

* Rätt svar: Guldpengar

 

Av: Okänd.

  

Presentation

Lite fakta om mig.

Hej, Maria heter jag och är en tjej som är glad och gillar humor och änglar i massor.
Pyssel och datorn tar mycket av min tid.
Och framför allt barn. Jag jobbar som barnskötare på förskola på en småbarnsavdelning och jag älskar mitt arbete.
Jag är en änglamamma till min lilla dotter Ida och jag är mamma till min underbara dotter Tilde. Familjen är mitt allt. Här på bloggen så kommer jag att dela med mig av mitt material som jag har i arbetet. Och så kommer det en liten dikt då och då också. Hoppas att ni kommer att trivas här på min blogg. Skriv gärna om ni undrar över något.
Min mail är mariaslekrum@live.se

Rosa bandet

Följ mig på facebook

Följ mig via bloglovin.

bloglovin

Lämna gärna ett tassavtryck.

Google Översätt

Facebook

Klocka

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4 5 6 7 8 9 10
11
12
13 14
15
16 17
18 19
20
21
22
23 24
25 26 27
28
29 30 31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina små rum.

Inspirationbloggar

Mina nära och kära.

Räkneverk

  • besöksräknarebesöksräknare
  • free counters

Vädret i Njurunda.

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards