Att se sitt barn frysas ut och nonchaleras av klasskamrater är

så hemskt att det känns som att få en kniv genom hjärtat.

Det vet jag eftersom jag just nu är i den situationen.

Jag börjar med att berätta att i våras så fick min dotter reda

på att hennes bästis skulle flytta och bytta skola

under sommaren.

Hon bor fortfarande i staden men inte på samma ort.

Min dotter har varit orolig under sommaren och undrat hur det ska gå

 och vi har sagt att det kommer att gå bra

och att de kan träffas fast de inte går i samma skola.

Så när höstterminen började så börjar också problemen.

För det första så bytte de lokal (hus), får en ny lärare

och så bästisen som inte går kvar.

Allt detta visste hon ju innan sommarlovet men det blev

som en chock för henne ändå.

Så andra dagen hon gick så bönade och grinade hon

och sa att jag skulle ta med mig henne hem igen.

Så där står jag i skolan och ska lämna henne

och jag får inte följa med upp till klassrummet (för henne),

och jag kan ju inte ta med henne hem igen.

Och nu undrar ni väl varför,

och ni ska veta att jag tänkte att fan,

 hon får åka hem men så tänkte jag också

vad blir bättre då? Nästa dag blir det ju likadant.

Så nu i efterhand så tycker jag nog att jag gjorde rätt

men då tyckte jag inte det.

Hon fortsätter att grina och vill hem och jag känner mig som en bov.

Jag ber om att få följa med upp till klassrummet igen,

men får inte! Så jag lämnar henne där nere i hallen

på skolan och åker till jobbet.

Hela resan in till jobbet så grinar jag och ringer till maken

och berättar vad som hänt och ber honom att ringa till klassrummet

och hör om hon kommit dit och det har hon.

Sen efter skolan så har L-A, dotra och läraren ett samtal

där dom lärde känna varann lite bättre i alla fall.

Efter det så kändes det lite bättre med den saken i alla fall.

Då börjar det andra. När de är ute på rasterna så får hon

inte vara med kamraterna.

Och får hon vara med så ser de till att hon blir utanför i leken.

Det är ren och skär utfrysning som gäller

och säger min dotter något till dom

så påstår dom sedan att det har dom inte hört.

På skolan har de ”tjejsnack” och ”killsnack” var för sig,

och min dotter tog upp att hon inte fick vara med

och att de retades. På ett ”tjejsnack”  

(Snacka om att man blir stolt i bedrövelsen.

Att våga säga inför dom som retas och mobbar att hon känner sig utanför)

men de påstog att så var ju inte fallet.

Efter detta har utfrysningen minskat men den finns fortfarande kvar

Det jag hoppas är ju att hon berättar allt hemma

så att hon inte går och är tyst.

Nu ska vi ha ett föräldramöte snart som innehåller

prat om kränkningar och att det ska bli bättre sammanhållning i klassen.

Hon har alltid varit en fysiskt stillsam person och lite tystlåten.

Så då drar hon sig undan och blir ledsen i stället

Här hemma har vi präntat in i henne

”Att behandla andra som du själv vill bli behandlad”

och ”Har du inget snällt att säga om en människa

så var hellre tyst”.

Det tycker jag är en ganska bra regel att hålla sig till.

Hur en mobbad känner sig:

Den mobbade trycks ju sakta men säkert totalt

ned i skorna och drar sig undan,

tittar ned i backen istället för att våga möta sina plågoandar

och mobbarna får därmed ett ännu hårdare grepp om personen.

Men hur lätt är det som barn att fräsa ifrån

och vara stark i ett sådant utsatt läge?

Fråga mig för jag har varit i båda situationerna,

både blivit mobbad och mobbade andra.

Att vara utsatt för mobbing tär ju naturligtvis hårt på självförtroendet

och till slut tror ofta den mobbade att han/hon faktiskt

är så dum/ful eller vad de nu kallar offret, som de andra påstår.

 Då är det inte lätt att gå med huvudet högt

och försöka strunta i klasskamraternas elakheter!

Jag anser att det i första hand borde vara vi föräldrar och andra vuxna,

som visar, vägleder och förmanar våra och andras barn.

Det finns inget som helst försvar för att blunda för felaktigheter

i barnens beteénde!

Det är allas vår förbaskade plikt att gemensamt

fostra barnen/ungdomarna i samhället!

Om vi alla la oss i lite mer och inte var så jäkla bekväm

så skulle ju också de barn/ungdomar

som har ett felaktigt beteénde få fler vuxenreferenser att se upp till,

än endast sina ”ointresserade” föräldrar!

 
Som förälder har man ju inte särskilt mycket

inblick i vad som sker under skoltid.

Man finns ju inte där på plats.

Man borde känna sig trygg med att andra vuxna

som arbetar på skolan skall se till att barnen har en dräglig tillvaro!

Det anser jag att vi ska kunna förvänta oss av skolan!

Men med alla neddragningar inom skolan så finns det snart bara lärare och dom skall både ha barnen i klassrummen och sedan gå ut på skolgården som rastvakt. När skall dom få sina lagstadgade raster?

Det går hur mycket utbildad och kompetenta personer arbetslös som går hemma och uppbringar A-kassa. Som skulle kunna vara ett vuxet stöd och förebild på skolorna. Som hjälp i klassrummet och som stöd på skolgården.

Ett förslag är ju att ge mobbarna en uppgift att se till att ingen blir utstött,

att alla beter sig kamratligt så kanske mobbarna kan lägga sin

Naturligtvis måste det ske med lite list från skolans sida för att få dessa elever

att inse att de kan utföra något gott genom att få detta ansvar.

Man ska naturligtvis få dem att tro/se att just de,

med sin ledarförmåga,

 (mobbarna är ju oftast en slags ledare för klassen vilka resten,

av rädsla mer eller mindre följer!),

skulle kunna få skolan att bli trivsam för alla.

De ska alltså känna att detta är ett privilegium

och inte en bestraffning!

Att ge dem en meningsfull uppgift där de får känna

att de faktiskt kan vara till nytta och åstadkomma något

tror jag är den bästa vägen till lugnare skolmiljö!

 

Åsa

19 oktober 2010 19:06

Hejsan!
Håller med om att det skär i hjärtat när man hör barn som blir mobbade. Jag tror inte att många förstår att du som själv blev mobbad också mobbade, men en kompis till mig som var lite utsatt i skolan förklarade att när man väl får vara med i "gänget" så gör man allt för att få vara en av de andra så man tänker inte på att man mobbar. Hoppas att allt ordnar sig för er. Läser ofta din blogg och tar med mig ett och annat tips till skogen där jag är knytteledare. Kramiz Åsa

Maria

19 oktober 2010 20:00

Tack för omtanken och din kompis kunde inte ha beskrivit det bättre.
Kul att du hittar tips är till "dina" barn.

Kram.
//Maria.

 

Sara

20 oktober 2010 09:31

Ja mobbning är det värsta som finns!

http://dontworrybehappy.bloggplatsen.se

Maria

21 oktober 2010 15:34

Absolut, så här det.

 

Sofia

20 oktober 2010 10:22

Ucsh vad jag får ont i mammahjärtat när jag läser om detta!
Min dotter är 7 år och hon känner sig ofta utanför i skolan, något även hennes fröken pratat med oss föräldrar om.
Men jag tycker det görs väldigt lite från skolans håll tyvärr.

Kram Sofia

http://www.3barnsmamma.bloggplatsen.se

Maria

21 oktober 2010 15:34

Otroligt ont gör det.
Förstår inte vad det med vissa barn.

Kram.
//Maria.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!   Jag får mycket frågor om jag kan skicka material till er. Det gjorde jag förut innan jag öppnade facebookgruppen mariaslekrum. Nu skickar jag inget material över mail utan man får gå in i gruppen och hämta.   Ni som inte har fb bl...

Hej på er alla!   Nu var det ett tag sen, varit väldigt mycket denna vår, så därför har det blivit lite på bloggen och i gruppen mariaslekrum. Men ska börja lite smått med att göra lite material och i sommar ska jag göra mer.   Det är mån...

          Vill man ha materialet så går man med i gruppen mariaslekrum på fb, där kan man ladda ner. Observera gäller allt material på bloggen. ...

                              Vill man ha materialet så går man med i gruppen mariaslekrum på fb, där kan man ladda ner. Observera gäller allt material på bloggen. ...

    Vill man ha materialet så går man med i gruppen mariaslekrum på fb, där kan man ladda ner. Observera gäller allt material på bloggen. ...