Tjena på er!

Ja, du vad ska man säga om denna dagen. förutom

att det varit ett dödsfall i familjen.

Det är L-A:s moster som fick en hjärnblödning

går eftermiddag.

 Hade varit ute och fiskat med sin karl

och två vänner, kommer hem och bara ramlar ihop på

golvet och är ej kontaktbar.

De ringer efter ambulans och kommer in på sjukhuset

och i morse hade hon fortfarande inte vaknat.

Klockan elva idag får jag reda på att hon aldrig vaknade

upp något utan hon somnade in.

Det var en jättestor propp i hjärnan så

det fanns inget att göra.

Det var ju bra att hon inte fick lida iallafall

och att det gick fort.

Det är ju värst för de närmaste efterlevande.

Men gud vad fort det kan gå och hon hade inte haft några

problem innan heller.

Så min andra grej idag då och det är ju bara en bagatell

mot dödsfallet men tänkte jag måste få berätta.

Idag så skulle de äldsta barnen som slutar och börjar

förskoleklass till hösten åka buss in till stan och

gå på kulturmagasinet.

Nu är det så att vi får åka buss gratis när det är kulturresor

och den informationen hade vi fått av vår chef.

De har ju busskortet med sig men tar inte upp det för då

skulle ju han dra det och då får vi ju betala.

De kliver på bussen och chauffören säger att det är något han aldrig

har hört förrut men efter mycket diskuterande får de åka med och

så säger han de får ha en väldans tur om de får en lika snäll chaufför

på hemvägen.

När de kommer till stan så ringer de hem till förskolan och vill att vi ordnar hur de ska komma hem. Jag ringer chefen och hon skickar mig

till karln som har hand om det på kommun.

Jag ringer kommer till växeln och begär då XXXX.

Hon kopplar mig men det är upptaget och undrar om jag kan

vänta och det är okej säger jag.

Får vänta en stund och så kommer växeln igen och säger att

XXXX inte har tid för något telefonsamtal nu för han ska på ett

viktigt möte.

Hon frågar om det är viktigt och jag förklarar för henne hur läget ligger till. Hon kopplar mig igen och helt plötsligt har jag karl´n i

andra änden.

Jag presenterar mig och talar om vart jag jobbar.

Och hör nu vad han säger!

Är det du som är så dum i huvudet och tror man kan kliva på en buss

och åka till stan utan att registrera sig.

- Nä, svarar jag, samtidigt som jag blir helt ställt.

Säger att mina kollegor har gjort ett fel men att de nu behöver

hjälp.

Jag diskuterar en stund med honom och till slut så säger han att han inte har tid med mig han ska på ett viktigt möte.

- Då frågar jag hur vi ska hjälpa mina kollegor och barn hem.

Då svarar han.

Att det inte är hans problem, och är dom så jävla dum att de tror att de

kan åka iväg på en buss utan att registrera sig så får de skylla sig själva.

Fick väl vara kvar i stan då, fick jag till svar.

Sen lägger han på luren.

Och det jag reagerar på det är hans bemötande och uttal.

Man gör inte så där tycker jag.

Idiotförklarar någon på det där sättet

som han gjorde där. Fy fan.

Sen så är det ju också så att mina kollegor skulle ju ha visat kortet

och chauffören hade fått dragit kortet och sen hade ju det regleras av sig själv när räkningen kommit till kommun.

 För det stämmde ju att alla skolor och förskolor åker gratis buss ju men man måste 

registrea sig som sagt.

Men mina kollegor trodde att om han drog kortet så skulle förskolan ändå få stå för kostnaden men så var ju inte fallet.

Så fel gjorde ju kollogorna också

och jag fick sitta emellan

och det var inte roligt

att bli idiotförklarad

kan jag säga.

Men nu får man lägga det bakom sig och hoppas att veckan

 blir bättre än det har varit idag, hoppas jag verkligen.

Hoppas ni har haft en bra dag idag iallafall.

Nu tänker jag gå in lite på olika bloggar

och sen gå och lägga mig för

det behövs efter denna dag.

Kram.

//Maria.

Här kommer ett tips på en

rulltårta till morsdag.

 Det var en gång en man som var så störd av åsynen av sin egen skugga och så missnöjd med sina egna fotspår att han beslöt sig för

 att bli av med båda delarna. 

Så han började springa så fort han förmådde.

 Men varje gång han satte ner fötterna fanns ett nytt och djupare spår, samtidigt som hans skugga höll jämna steg med honom utan svårigheter.

Han skyllde sitt misslyckande på att på att inte klara av att

 springa tillräckligt fort.

 Så han sprang fortare och fortare,

 fortare utan att våga stanna upp, tills han slutligen föll ihop.

Han förstod inte att om han bara gick närmare mörkret skulle

 skuggan förenas med det och inte förfölja honom längre,

 och om han lugnade ner sina steg skulle det inte bli

 lika svåra avtryck i marken av hans ständigt jagande framåt.