AFTONSTJÄRNAN.

När man tittar upp mot himlen så ser man Aftonstjärnans ljus.

Den tindrar över världens tak och ge oss hopp i alla våra hus

-Vad har du att säga till oss människor på vår lilla jord.

Om du kunde förmedla ett hopp om kärleken

som ett av våra starkaste ord.

Man får en känsla av ömhet när man

blickar upp mot detta skådespel.

Kan någon säga då att det här det vi ser är rätt eller fel.

Den enda vi vet är att universum är så oändligt stor.

Skulle man inte kunna tro att någon däruppe i det landet bor.

Visst lyser olika våra öden men vi ska samma väg gå.

Man kommer så småningom fram till den port stora eller små.

Blir den tung att öppna eller kommer den att välkomna oss alla.

Det är ingen som vet men det är något där som frestar och kalla.

Du Aftonstjärna som skänker mig ro i min sargade själ.

Din Aura lyser och förmedlar bara gott och vill oss bara väl.

Du har lyst i så många miljoner år och ingen kan förstå detta under.

Så håll mig i dina armar och lyft upp mig nu som i den sista av stunder.

Bo Grapenskog.

Öppna händer kan så mycket mer än knutna händer.

Öppna händer kan smeka.

Knutna händer kan försvara sig .

Öppna händer kan plocka blommor.

Knutna händer kan slå.

Öppna händer kan fatta en annans händer.

Öppna händer kan bära livet.

Öppna händer kan bära sår.

Närhetens öppna händer är sårbara.

De är inte beredda på försvar,

de är nära, därför sårbara.

"Att bli lagom arg, på rätt person, vid rätt tillfälle,

av rätt anledning och på rätt sätt - det är inte lätt"

Vänskap är som en trädgård.

Den är så vacker när du vattnar den

och sköter om den med kärlek.

Men vårdar du inte den vissnar den och vänskapens

gröna blad blir spökblek.

Vänskapen förnöjer oss liksom blommorna i trädgården.

De båda håller oss unga och friska och glada,

detta är grundorden.

Om vänner är som blommor i en trädgård i livet är du en

stor bukett visst är detta ett fint och ödmjukt tankesätt.

Flickan under nymånen.

Jag har nigit för nymånens skära.

Tre ting har jag önskat mig tyst.

Det första är du och det andra är du

och det tredje är du, min kära.

Men ingen får veta ett knyst.

Jag har nigit för nymånens

skära tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,

så niger jag tre gånger till, och krona jag bär,

när marken sig klär och björkarna gunga

av grönska och lärkorna spela sin drill.

Det är långsamt att önska och önska.

O, vore min kära här!

Lyft nu upp honom, stormmoln,

på vingen och tag honom, våg, på din rygg.

Han är ung som jag, han är varm som jag,

han är härlig och stark som ingen,

och säll ska jag sova och trygg i hans armar

en gång under vingen av natten,

tills natt blir dag.

Bo Bergman.